Delphinette.




Mitt hästliv började påriktigt när jag var 12 år, då jag fick min första alldeles egna ponny, Delphinette. Världens snällaste lilla new forest sto. Tyvär fick vi inte så lång tid ihop hon och jag. Har skrivit om det i min gamla blogg så tänkte låta er läsa det med.
För i skrivande stund, var det ganska exakt tolv år sen, när jag var 12 år gammal, liten skit unge helt enkelt. Men lyckligast i världen, jag hade min alldeles egna ponny. Ett sto vi hittat utanför Göteborg, innan hon kom till sina dåvaranda ägare hade hon blivit väldigt illa behandlad så hon litade knappt på någon. Jag var en av de få personer hon hade gjort precis vad som helst för, och jag likaså för henne..
Jag kommer ihåg hela förloppet så himla väl.. Jag kom upp till stallet (den 14 augusti 2000) och hoppade glatt in i stallet för att hämta grimma och grimskaft och tog sikte mot den stora sommarhagen längst bort där alla hästarna fortfarande gick på sommarbete. Jag och Delphinette skulle ut på en kort ridtur (pga ett dumt sår..), men innan det skulle det borstas och pysslas. Jag hoppade glatt över alla gyttja och alla bäckar som fanns på vägen ut (2st) efter andra stannade jag till och kände något obehagligt. Jag såg ingen av hästarna än, men ropade för hon brukade alltid sikta in sig på mig så fort jag kom till stallet och kom varje gång galopperande och gnäggade mot mig.. Hann nästan aldrig ens säga hennes namn innan hon var framme, böjde snällt ner huvudet så lilla Jenny kunde ta på grimman. Jag sprang ut i hagen, mellan trådarna och såg henne ligga där i solen, sovandes... Jag tänkte att nu är det ännu ett av hennes trick att få mig att lägga sig jämte henne som hon älskade. När jag kröp ihop på hennes varma bog och hon kunde lägga huvudet om mig för att skydda sin lilla skit unge :)
Men desto närmare jag kom desto mer förstod jag att något var fel, väldigt fel.. Jag sprang fram sista biten och kastade mig ner vid huvudet och skrek på min stackars häst att hon skulle gå upp.. Både ögon och mun var helt livlösa så innerst inne visste jag att det aldrig skulle hjälpa, men jag försökte trots det på alla sätt och vis, samtidigt som tårana bara sprutade.. Denna lilla ponny var min i bara 4,5 månad, innan hon dog av att ett blodkärl i hjärnan brast (var iallafall vad alla veterinärer sa..) Samtidigt som det var något av det värsta jag faktiskt varit med om, jag var ju inte alls gammal, så var det skönt att veta att hon inte lidit på något sätt. Den sommaren med henne var en av dom bästa jag haft faktiskt, hela världen var en lycklig värld! Samtidigt har jag henne att tacka för allt jag har idag, utan henne hade jag aldrig fått uppleva allt inom hästväg som jag gjort idag. Det finns kanske någon sorts mening med allt, även om jag aldrig ville ens se hästar vid tillfället då min första ponny fick köras ut från hagen. Ganska glad än idag att jag inte var med då... Konstigt tycker säkert många, det är ju bara ett djur? Men tro mig, det är så fruktansvärt mycket mer när det blir ens eget ansvar.. Kan inte säga att det blir ett barn, men det är beroende av dig precis som ett barn..
Delphinette var mitt lilla "barn", hon och jag räddade varandra. Hon gav mig grunden till mitt intresse jag har idag och jag gav henne ett värdigt slut. Är helt övertygad om att hon dog som en något bortskämd men väldigt lycklig ponny!



Sandra

http://motosidressyr.blogg.se/

Nu gråter jag ...

Kram Sandra


Anna

http://obergs.blogg.se

... å nu gråter jag... (hittade hit idag)
//A







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >