Tre års sen idag...




För tre år sedan, den 25 juni 2009, dagen som förändrade mitt liv!
Kommer fortfarande ihåg hur glad jag var redan på morgonen. Jag skulle få rida på min Goodie på eftermiddagen och efter det skulle jag få åka dom få milen till Helsingborg och hälsa på alla mina gamla 3 (företaget) kollegor.
Jag och Anja kämpade på bra i stallet på dagen, serverade hästar och skötte allting runt omkring. Jag hann också med att visa en av Johan Ifversens hästar för ägaren han själv.En nyimporterad stor och skitful(!) fux som förmodligen aldrig hade haft en ryttare på ryggen.Ja och det gick ju sådär alltså... Med den ritten i bakhuvudet sprang jag och gjorde iordning min fina häst och gick upp till ridhuset. Kommer ihåg att det var två av youngrider landslagsryttarna som var där för att träna för Andreas samtidigt som han hjälpte mig lite.
Jag satt och tränade det som jag och Andreas hade tränat på dagen innan, Goodies reaktionsförmåga och explosiviteten i rörelserna. Efter en ökad galopp som skulle bli en samlad galopp inför en piruett genom ett hörn så tyckte Goodie att han kunde slappa till sig lite... Dum som jag var gjorde jag en rejäl "ponnyspark" och sa till honom att ta i lite,, Ja men smart Jenny, sådär behöver du aldrig någonsin göra mot den hästen. Givetvis sa han ifrån och några sekunder senare låg jag där på baken med en jäkla ångest över att någon måste få av mig stövlarna  innan ambulansen kommer och klipper upp dom..
 
 
Det är tur att jag har kunnat ta allt dethär på ett trots allt väldigt lätt sätt! Det har nog hjälpt mig igenom den här skadan. Jag hoppas också det är det som kommer hjälpa mig i resten av mitt liv och hur jag ska lyckas lära mig att leva med denhär kroniska smärtan jag fått.
Jag vet att allting hade kunnat vara värre, jag hade säkert kunnat bryta nacken, eller vad som helst. Men nu var det detta som hände just mig och det har varit nog så mycket ibland ska ni veta. Jag om någon borde ju veta och vara tacksam för att det kunde varit värre liksom, jag har ju två gravt utvecklingsstörda bröder bara. Fast jag tror också att dom i många fall är lyckligare än oss som "förstår" mer. Dom har inte riktigt samma typ av problem som vi har, och jag hoppas av hela mitt hjärta att dom aldrig har eller kommer behöva gå igenom det som jag gjort med den förståelsen som jag har. Jag vet att hade jag behövt gå igenom det dom har, och haft samma "förståelse" som jag har, då hade jag nog varit så långt nere man någonsin kan komma.
Det är den tanken som gjort mig stark, jag ser upp till dom som kan slå bort sina problem och gå vidare, mot strömmen. Jag är lyckligt lottad som har mina två bröder att jämföra mig med ibland, även om man inte ska jämföra sig och tänka för mycket på att det finns andra som har det värre. Men ibland måste man tycka lite synd om sig själv. Annars lyckas man inte ta sig ur detdär igen och komma upp,bli starkare än innan...
 
Jag kommer så väl ihåg dagen så jag skulle göra min andra operation, jag hade läst på och frågat runt lite och sa till min ortoped att jag ville att när han ändå sövde ner mig, hjälpa till och bända loss det sista i mitt knä. Jag hade fortfarande inte fått tillbaka min rörlighet i knäet. Tror vi mätte den till 120 grader. 
Han skrattade och sa "Men snälla Jenny, att du fick tillbaka över 90 grader ska du vara stolt över.."
Ja, månaderna gick och en dag, efter en jäkla massa slit, eller blod svett och väldigt massa tårar, så satt jag där på huk, med benen under mig och min knäled så böjd som den bara kan vara..
Än idag skrattar min ortoped åt mig varje gång han kollar rörligheten i mitt knä. 
Det gör mig så glad, jag kan också klara sådant som ingen tror att jag ska kunna klara. Då ska ni också veta att denna ortoped jag haft är något utav den bästa i hela sverige på just denna typen av extremt komplicerade knäskador. Kanske tillochmed i europa, om man prtara med alla runt omkring ;)
 
Jag vet att jag är stark nog att ta mig tillbaka, jag hade inte räknat med att bli helt bra, men jag hade inte heller räknat med att få dendär kroniska smärtan..
Men det värsta av allt är alla saker runtomkring, som jag verkligen inte hade räknat med, Läkarna här i Borås, försäkringskassna, sjukgymnaster, försäkringsbolag, telefonsamtal, remisser, mediciner, arbetsförmedlingen och mitt i allt dethär ska man orka vara sjuk/skadad?!
Men en sak har jag lärt mig, det finns inget dåligt som inte för något gott med sig... Jag har lärt mig fruktansvärt mycket dom senaste tre åren, om mig själv, om hur vårat samhälle är uppbyggt, om att man måste våga stå på sig och att man aldrig, aldrig någonsin får ge med sig, inga undantag, ALDRIG!
Allting går, bara man ger sig tusan på det!



Linnéa

http://thinkandsmile.blogg.se

Nej, men ur då.. Men olyckor händer ju så lätt i hästvärlden :c

Sv: Tacktack! Längtar tills solen kommer fram, då kommer man kunna få riktigt härliga bilder på deras bete :)







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >