Jag är inne i en såndär period igen... riktigt dålig period, med så mycket värk att jag har svårt att sova överhuvudtaget. Dessa perioder kan sträcka sig över veckor och ibland månader. Jag börjar sakta men säkert dra ner på saker att göra i mitt liv (oftast omedvetet) tillochmed att träffa mina fantastiska vänner och familjen kan kännas som en ansträngning. Jag hatar när jag kommer på mig själv att känna så. Det finns dock en sak jag totalt förbjuder mig själv att göra.. Det är att dra ner på tiden i stallet, utan Dino och alla hästar hade jag grävt ner mig för länge sen. Delvis kan man nog säga, trots att det är pga ridningen jag har dethär, så räddade hästarna mig. Dino framförallt. Han är en sådan vän till mig som man bara drömmer om att få.. Visst han svarar inte när jag pratar med honom, ger mig inga goda råd, dra inga roliga skämt, kramar mig inte när jag är ledsen eller extra glad.. Men han får mig alltid att le, inifrån och ut. Jag kan inte beskriva känslan ens när jag ser på honom att han tillochmed lärt sig att känna igen min bil.. Eller när jag ropar hans namn så kommer han i full galopp och gnäggar åt mig. Det finns ingen renare vänskap/kärlek än den som kommer från ett djur. Tycker dom om, så gör dom det för precis den du är.