Det gäller att se dom ljusa stunderna när dom finns där, rakt framför näsan...nästan..




Jag är så glad över att jag trotsade i stort sett alla och köpte mig en liten fölunge för mer än tre år sen nu.. Jag letade aldrig efter ett sto, nu skulle jag nämligen passa på att förverkliga den dröm jag haft i flera år! En dröm som få visste om, jag vågade ju såklart inte säga något med tanke på om sig och kring sig alla blir när man nämner ordet hingst.
Men jag hade en plan, och en tanke, jag ska inte bli dumdristig men jag måste ju prova. Våga satsa för att kunna vinna.
Jag kommer ihåg det som igår när jag gick in i detta fina lilla stall i Oskarsström, några mil från Halmstad. Bara några dagar innan hade jag fått veta att min Goodie inte skulle få komma dit jag hade hoppats och egentligen så hade jag ju inte så mycket pengar att jag skulle kunna köpa denna fölunge. Vi avbokade visningen men jag bönade och bad att mamma och pappa skulle hjälpa mig så länge, för såld det skulle han bli! Fanns ingen rättvisa att jag skulle ha kvar en tävlingshäst som älskade att träna när jag inte visste om jag någonsin skulle kunna rida igen ens!
Vi bokade om besöket till någon dag efter och när jag klev in i detta stall, träffade denna supergoa uppfödare som gick till boxen längst in och prestenterade mig för en pigg och glad liten hingstunge som direkt var framme och hälsade - jag var fast! Det var bara min häst, det stod bara Jenny på honom. Jag vet att man ofta säger så, eller det känns som alla gör det, men detta var verkligen speciellt! Jag hade egentligen ingen aning om vad jag gjorde, jag har aldrig hållit på med föl! Unghästar och hingstar - javisst! Men föl Jenny, hallå?!
 
Anneli som uppfödaren heter ledde ut Condaminos mamma och efter travade denhär lilla glad ungen, jag tittade på pappa bara och han flinade och nickade lite åt mig. Jag hade inte ens behövt se honom mer..
 
Vi tackade tillslut för oss och jag satte mig i bilen med pappa (eftersom jag då inte kunde köra med kryckor och hela benet inpackat i detta gigantiska packet..) och han skrattade bara. Han sa att han såg på mig direkt att det var redan "kört", så han bad mig ringa mamma. Som tyckte "vad väntar du på?" (tänk att jag har så sjukt stöttande föräldrar?) så vi vände, och tur var väl det. Hade jag väntat hade han förmodligen inte varit min idag. Men vi skrev papper på en gång..
 
Nu var det bara dendär evighetslånga väntan.. Däremot blev alla återbesök i Lund väldigt roliga, för bilresan ner gjorde vi alltid ett stopp hos min fölunge. Min egna..
 
Dagen kom då han skulle hem påriktigt och jag var lyckligast i världen såklart! Resan hade börjat, rehaben hade jag kämpat på med pga en enda sak, om några år ska jag vara så bra att jag kan sitta på denne lilla hingstunges rygg! Dino är det enda jag har att tacka när det kommer till att kämpa vidare. Hade jag inte haft honom hade jag förmodligen inte varit lika "bra" som jag trots allt är idag. Fakta är dock att min rörlighet hade varit väldigt mycket sämre. Tänk er stolsläge, 90 grader är ungefär vad läkarna hade räknat med. Idag är jag överrörlig istället, häftigt!
 
Det gick ett par år och jag har många gånger tvivlat, inte bara på att han är hingst, utan också om han verkligen är så bra som jag tyckte?! Han har bara visat sig vara bättre än jag någonsin kunnat och vågat hoppas på!
Jag älskar att sitta på hans rygg, det känns som att min hästresa började bara för att den skulle ta mig till Dinos rygg. Det är där jag har fått exprimentera lite och få reda på om jag har någon vidare ryttarkänsla. Det kan ju egentligen bara tiden utvisa, men om man ser Dinos framsteg och min känsla så verkar det funka ihop liksom. Vi förstår varandra..
 
Sedan vet man aldrig, han kanske inte kommer upp i klasserna som jag egentligen vill, eller så kanske han gör det så fort att hans matte inte hänger med? Jag vet absolut ingenting, men jag vet att den dagen, då jag och pappa vände tillbaka till Stuteri humlan - så gjorde jag mitt livs bästa beslut!
 
 
Tack Dino för att du hjälper mig i min just nu extremt jobbiga period, att få en ljus vardag. Ett mer "normalt" liv än vad jag hade haft utan dig. Du och givetvis min fina familj och vänner, är enda anledningen/arna till att jag går upp ur sängen på dagarna, trots min kroniska smärta. Tack för att du hjälper mig att tänka "Ta dig i kragen Jenny, det finns dom som har det MYCKET värre än du..".. och vad är egentligen kronisk smärta, sömnlösa nätter, massvis med mediciner, livslångt smärtrehab och lite hälta när man har en vacker häst som kommer i full galopp och gnäggar åt en når man ropar hans namn?
 



Paulina

http://olinao.blogg.se

Otroligt fint skrivet!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >