Frågor och svar.




Postat av: Martina

Hej Jenny, hade en fråga. Jag har en connemara tjej, hon trampar jättefint under sig, har byggt mycket muskler i bak och är vad jag skulle vilja kalla henne ganska fit. Jag har googlat runt lite men blir inte klok, det sägs att när hästen trampar under sig så kommer böjningen i nacken automatiskt. Men det verkar inte riktigt ske för min tjej, jag vet att man kanske inte ska fokusera för mycket på det? Men jag undrar bara hur får man hästen ifrån början att jobba och böja så fint med nacken? Minns något ifrån ridskoletiden att dom pratade om att krama tyglarna och hjälpa till med skänklarna? Men man ska absolut inte "såga" ner dom? 
Otroligt tacksam för svar!:)

Postat av: Martina

Förresten så uppskattar jag din blogg otroligt mycket, är inne flera gånger om dagen, så tack för en toppenblogg!:)

Hej Martina!

Tusen tack, dina ord värmer verkligen ska du veta! Kul att det man gör uppskattas såklart! :)

Ditt fall är ett typsikt sådant jag gärna hade velat kika på för att uttala mig och känna mig säker. Men blir hon stum i handen för dig? Eller kanske rentav lite stark? Isåfall har jag några bra övningar, men berätta gärna hur du upplever henne lite mer ingående :)

Annars tänker jag mig att du är på rätt väg, att hästen trampar under sig är givetvis viktigt och då brukar formen komma av sig själv. men det finns inget som heter ska i denna världen, att det ska vara så, utan alla har olika förutsättningar helt enkelt. Det som funkar på den ena fungerar inte på den andra..

Men tänk på att du har henne mellan dina hjälper, hon ska lyssna fram, tillbaka och åt sidorna. Det är du som bestämmer exakt vad hon ska göra och när. Det är viktigt att framåtbjudningen finns där för att kunna jobba dom i en korrekt form. Men är hon lite stum så handlar det ju om lösgjordhet mer.. ja som sagt, utveckla gärna lite till så ska jag försöka svara så gott jag kan :)

En stum och stark Dino.. ;)


Lycka!




Postat av: Josefine

Döm om min förvåning att komma in på en blogg jag inte läst förrut och det första jag ser är en bild på min första ponny, Mistral! 
Jag ägde honom från att han var fem år (oinriden, knappt hanterad och hingst) tills han var 8 eller nio år tror jag, kanske mer. 
När köpte du honom och hur var han för dig? Det skulle vara så roligt att höra. 
Jag har brutit många ben på Mistral som var en riktig vilde!

 


Hur glad blev inte jag nu då? Vet du hur mycket jag fått höra om dig Josefine? Haha.. Jag lovar att ingen i min och Mistrals närhet kan tro att det är samma häst. Jag köpte honom när han var 14 år tror jag, utav Inger och Charlotte och dom berättade då hur han varit mot dig, och ja.. att du gått med brutna ben var och varannan vecka. Visst kunde han vara lite busig och han har extremt mycket egen vilja (även än idag) men att han skulle vara så vild är det nog ingen som kan tro. Älskade lilla hästen! Mina föräldrar vågade tillochmed sätta upp mina gravt utvecklingsstörda bröder på honom, visserligen när dom höll i.. Eftersom dom kastar sig när det inte går fort nog, men så snäll var han. Eller ja.. är! Han gick alltid så snällt när dom satt på, likadant när jag satte upp någon oerfaren kompis så var han så försiktig och snäll. När jag kom upp däremot, då ville han gärna visa vart skåpet skulle stå, men han gav med sig oftast. Det kom dock mer och mer, desto mer jag lärde känna honom. Han han tills han var 20, nästan 21 och sålde honom vidare till världens bästa familj utanför Halmstad som jag har lite kontakt med emellanåt. Dom säger att det var det bästa köpet dom gjort och han är verkligen deras lilla kung :) Du får hemskt gärna maila mig (jmdressyr@hotmail.se) om du har lite bilder eller något på honom? Hade varit jättekul! Men du kan nog vara hemskt nöjd, för jag vet som sagt att du skadade dig en hel del, men det blev bra ändå.. Snällare och bättre förstahäst än Mistral, kan man knappt hitta!



Sverige alltså..




Vårat otroliga land..
Ja vi tycker ju att vi har det ganska bra här i Sverige, eller vi har det väldigt bra egentligen. Med väldigt mycket... Men det finns vissa bitar som jag verkligen har extremt svårt att acceptera. Förutom vår skeva syn på sjuka, gamla och sådant så är överlag våran sjukvård ibland under all kritik.
Ja då tänker ni såklart att ni hellre är sjuka i Sverige än många andra länder, jag också, men det är inte det som är problemet. Det är våra system som vi är så stolta med, och skryter om. Vi står långt fram i mycket när det kommer till sjukvård, men så kommer denhär slappheten in. Det gamla tänket "vi har alltid gjort såhär och det har funkat", de där tankarna att allt faktiskt är svart eller vitt. Så är inte fallet! Vi är så himla många människor som ligger i dendär såkallade gråzonen, och jag är så oerhört trött på att aldrig bli tagen på allvar!
 
Jag har en diagnos, jag har en stor och tjock journal som läkarna suckar åt när dom börjar läsa. Men trots detta så vet dom inte allt, dom tror det, men det gör dom inte. Min resa sedan olyckan får inte ens plats att skriva ner i min tjocka journal. Det lägger sig istället i mitt minne, det som jag har så himla dåligt av ni vet?
 
När jag var hos ortopenden sist ville han skicka mig till en avdelning där dom har en såkallad öppenvård, jag får gå och träffa en psykolog eller kurator som jag kan prata med lite när jag behöver. Men han ville ändå få in mig på ett program.. Det är nämligen såhär "har man denhär typen av sömnstörningar som du har så får man dom pga att man är väldigt deprimerad, eller så blir man väldigt deprimerad av att ha dom". Ja men vad bra, då är min skada helt bortblåst och jag är deprimerad istället. Han satte ännu en diagnos på mig. Jag som inte ens i mina tankar hade tänkt öppna mig för den människan om det så var den sista läkaren på jorden.. Nu anser jag konstigt nog att jag är allt annat än deprimerad faktiskt. Men jag tyckte ändå att all hjälp jag kan få är ju bra, och dom kan ju isåfall remittera mig vidare. Toppen!
Eller?
 
Nu kommer vi till det, enligt mig, stora problemet... Jag får hemskickat ett papper, någon form av rutin brev ni vet, som alla får. "Du har en inbokad tid.. blablabla" men i mitt brev står det istället "Tyvärr anser inte vi att du behöver denhär typen av läkarvård... blablabla.." ungefär..
Så nu är det såhär, jag har haft en av ortopedens duktigaste ortopeder, som konstaterat att jag behöver denhär typen utav hjälp. Vilket är ganska farcinerade med tanke på att jag aldrig pratar om hur jag mår eller känner mig med en läkare som jag inte har förtroende för. Jag får väldigt ofta höra att jag är väldigt glad och positiv till allt, så även av läkare. Han sätter mig i detta fack, och vet att folk med dessa problem som jag har oftast mår väldigt dåligt och han anser denna typen av vård nödvändigt.
Genom en remiss, skickar dom ett brev där dom talar om att dom inte tycker samma sak och har alltså gjort en rättvis bedömning på mig utan att ens ha träffat mig?! Alltså jag blir så himla arg!
Om jag nu då hade varit riktigt nere och väldigt deprimerad, kanske tillochmed självmordbemägen och dom gjort denhär bedömningen när jag äntligen faktiskt försökt få lite hjälp. Hallå? Är det fortfarande konstigt att folk faktiskt blir ännu sämre och väljer att ta en enkel väg ut?
 
Jag vet hur jag mådde under den tiden jag skickades hit och dit, ingen kunde göra något, ingen ville göra något och absolut ingen ville ens försöka ta sig tid att lyssna. Hade jag då varit en person som kanske inte var naturligt en ganska positivt, tänkande människa så kanske detta hade räckt? Eller räckt, haha det var så mycket skit med mig under några år där att jag inte ens önskar min värsta fiende att behöva gå igenom hälften. Själva skadan i sig borde vara nog...
 
Jag skulle aldrig i mitt liv välja en enkel utväg som jag skrev om, jag känner mig som sagt faktiskt väldigt glad och nöjd över mitt liv. Jag skulle hemskt gärna vilja ändra på en del saker, men iställer för att fokusera på det dåliga så fokuserar jag på det som är bra. Det kan också vara lite som att stänga in sig och inte ta tag i vissa saker, men jag tror på att göra det tills kroppen säger att det är dags. Sålänge mår jag faktiskt kanske bättre än vad jag borde göra.. Men vem kan avgöra det genom en remiss? Det är lite text på ett papper, som sammanfattar något min läkare har uppfattat?! Det är här misstagen begås, det tar för lång tid.. För jag tror inte på det en del andra säger, att det kostar för mycket pengar. När det kommer till sjukvården, då får man ta mig fasen prioritera annorlunda om man inte kan betala för den vård människor behöver. Då är det någonstans en väldig felprioritering.
 
Jag tänker på alla människor som mist livet pga att dom inte fått den hjälp dom egentligen behövt. Så sitter jag där själv och kan egentligen vara precis en sådan och inser hur lätt dom tar på det. Jag blir arg och ledsen, vad blir inte personen som då mår dåligt? Riktigt dåligt?
 
Jag vet att detta inte har med hästar att göra, men vissa saker måste verkligen tas upp! Om en läser detta och sedan tänker på detta, och kanske nämner en gång, sådär i förbifarten till någon annan att det är såhär det funkar. Så visar det sig att flera har berättat om liknande händelser, och någonstans tillslut så kanske det faktiskt har en inverkan, ger en "viktig" person en tankeställare. Vi kanske inte behöver satsa på att vara bäst på 4G i Sverige, eller bygga näten först, vi kanske borde fokusera på saker som är viktigt pårikigt..(jag vet att det inte är "samma" pengar men det är också en prioritering enligt mig)
Men jag nöjer mig ju inte riktigt här som ni kanske vet, jag vet inte själv varför jag ens orkar ta mig i kragen för dethär när jag inte ens ville gå på skiten från början. Men kanske, kanske kan jag hjälpa en annan?! Så därför ska jag såklart ringa min nyfunna vän, sjukhusdirektören här i Borås. Vi har iochförsig en del annat att... prata om så det passar ganska bra. Hon har tillochmed bett mig att ringa för att tala om hur det gått för mig, eftersom hon var den som satte den riktigt stora käppen i hjulet för mig sist.. 
 
Jag blev bara tvungen att få skriva av mig lite då jag känder att min blogg är min dagbok. Den är dock oftast fylld med allt det roliga, men ibland måste man få skriva om det som är lite mindre roligt också. Eller iallafall hur jag tänker. Dessutom känner jag att jag absolut aldrig ska bli en sådandär typisk svensk person som bara klagar och gnäller men aldrig gör något åt det. Aldrig yppar att det är dåligt för någon som behöver få veta det, vi orkar inte och är för fega och sådär vill jag aldrig bli. Jag vill lära mig att stå upp för det jag tycker är rätt och säga ifrån när jag anser att något är fel. Sedan kanske jag inte kan förändra världen, men då har jag iallafall försökt..


Godmorgon.




Jag har en extremt opersonlig blogg just nu, jag vet. Men det blir bättre, och jag uppdaterar ju den iallafall ellerhur? Jag tror ni har överlevt ;)
Idag ska träffa världens bästa Sofia.. Vi ska ha ett hemligt möte.. det är galet vad roligt det är att vara hemlighetsfull ibland. Men går allt som jag vill så kommer ni som sagt få veta..
Sedan är det ju fantatiskt mysigt att bara få umgås med Sofia så, jag börjar dagen bra..
Den fortsätter med ryggrehab, eller något sådant. Det känns fortfarande så extremt onödigt men men, vad gör man?
Efter det är det stallet som gäller, eventuellt får båda ridas trots allt. Har minst en häst som kommer till mig med, fina Algot blir det. Så en del att göra iallafall..
Kan berätta att Dino fortfarande är feberfri och svullnaden går ner mer och mer, såret är inte helt roligt än men nu får jag ju tvätta det lite utan att han ser ut som han tänker kissa ner sig. Han är rätt söt ändå, för hur ont det än må göra så försöker han verkligen. Morsan blir så grinig annars ;) Men innan var det ju mest synd om han så då kan man ju inte bli arg.. Därför men snällt få ta ut veterinären istället...
Han var ute med Rebecka och Moa i söndags, en längre tur med ganska mycket trav och galopp. Himla kul tyckte Dino, fram tills att vi kom till dendär förbaskade bäcken (Jaa Sofia, den ja!) och där stog vi. Stackars Moa gick över säkert 30 gånger innan min smarta häst bestämmer sig för att hoppa. Då hade dock jag redan gått av, med en lång lina stod jag och försökte dra över honom och plötsligt så bestämde han sig helt enkelt. Då har skitungen ändå stått med halva huvudet under vattnet och blåst bubblor.. Men nej, gå igenom och riskera att blöta ner tassarna? Aldrig!
 
Fått ett lite roligt besked med, Tisse stannar till mitten av månaden, eller ja det verkar så iallafall. Måste kika lite saker själv först men ja.. Han skulle ju åkt hem väldigt snart egentligen men det blir alltså inte så.. Jag är nöjd, han kommer bli väldigt saknad när han väl åker.
Dino kommer inte sakna honom lika mycket, han har nämligen börjat bli en extremt svartsjuk häst. Han har alltid varit det, men nu är han övertydlig med hur mycket han avskyr att jag pussar och klappar på Tisse och inte på honom. Okej Dino bryr sig nog mest om kliandet, men jag försöker inbilla mig att han tycker det är mysigt med pussar med ;)
Jaja vi hörs lite senare vänner..
Kram


Schema för träningarna i helgen.




Fredag:
 
20.00 Therese
 
Lördag:
 
08.00 Carolina
08.45 Emelie
09.30 Cia
10.15 Christina
11.00 Ann-sofie
11.45 Christina
12.30 Lunch
13.30 Jenny
14.15 Angelica
15.00 Therese
15.45 Fanny
 
 
Söndag:
 
07.00 Jenny
07.45 Gabriella
08.30 Carolina
09.15 Emelie
10.00 Ellinor
10.45 Caroline
11.30 Ann-sofie
 
Det är absolut okej att komma och kika!
Från Borås - kör man väg 180 mot alingsås till sandhult, i sandhult hö vid kyrkan mot sandared. ca 2 km så kommer vita stacket på hö sida, rött hus och stall och ridhuset ligger bakom stallet.
från sandared - kör mot sandhult efter 4-5 km ser ni en skylt höger sida "Häststället" direkt efter det kommer det vita stacket på vänster sida, tag vänster mot stall och boningshuset.
Från sjömarken - kör mot Backabo, vid T korsning höger mot Sandhult, ca 3 km på hö sida  "Häststället" direkt efter det kommer det vita stacket på vänster sida, tag vänster mot stall och boningshuset.
Från Alingsås - Kör mot Borås, i sandhult höger mot sandared, ca 2 km så kommer vita stacket på hö sida, rött hus och stall och ridhuset ligger bakom stallet.
 
Nu har jag förklarat ganska bra va? ;) Kan också säga redan nu att nästa gång förmodligen blir 1-2 Juni för er som vill ha en plats maila mig eller skriv upp er i helgen. Jmdressyr@hotmail.se


Veckans planering.




Dino:
 
Måndag: Vila
Tisdag: Vila
Onsdag: Lättare pass i ridhuset/uteritt
Torsdag: Vila
Fredag: Åka till Brundins ridhus för programridning
Lördag: Träning för Emma
Söndag: Träning för Emma
 
Tisse:
Måndag: Pass i ridhuset
Tisdag: Ut och träna fattningar
Onsdag: Vila
Torsdag: Pass i ridhuset
Fredag: Vila
Lördag: Pass i ridhuset/uteritt
Söndag: Vila
 
Tisses schema är lite preliminärt kan man väl säga. Dinos däremot finns inte så mycket utrymme att rubba på.. Det är möjligtvis några skritturer i skogen beroende på om svullnaden håller sig nere. Dom ska alltså egentligen inte vila alls när dom är såpass nyopererade..
Så himla go denhär ponnyn!
 


Godnatt.




Jag vet inte ens vart jag ska börja, men förhoppningsvis kommer det på ett eller annat sätt bli en större förändring i mitt liv nu. För mig är det en stor förändring iallafall, några av er har redan börjat uppmärksamma något.. Haha jag är imponerad över vilken koll vissa har! Men det är helt okej, ingen panik..
Jag känner mig väldigt glad iallafall för det ser ut som allt löser sig till ett väldigt positivt sätt. Men det är lite kämpigt för mig, kroppen säger lite olika saker nästan. Men som sagt, går dethär som jag vill så kommer en av mina drömmar gå i uppfyllelse. Låter skjukt att skriva det nästan, men det är verkligen så!
 
Jag ska inte hoppas för mycket dock för ingeting är helt klart så ja.. 
 
Nu lär ni bli helt galna på mig för att jag inte berättar men det gör jag inte fören det är helt hundra, när det är det så får ni veta först, jag lovar!


Helgstranddressage




Jag måste bara visa er några videosar som kommit upp från hingstvisningen hos Helgstrand, alltså förstår folk hur outstandig dom är när det kommer till att ta fram fina unghästar och framförallt hingstar? Helt otroligt! Längtar tillbaka!
Sezuan har jag nog visat er en annan film på, men han kan man aldrig titta på för mycket så..
Qasanova en av Emmas många fina hingstar, en av mina många favoriter..
Franklin också en av Emmas hingstar, denhär missade jag.. Men jag förstår varför hon tycker om den ;)
Vincent, fantastiska häst.. 
Sir Donnerhall, behöver inte heller sägas så mycket mer om.. Titta och njut!
 
 
 
 
 
 


Håller tummarna!




Även om jag inte är hemma när finalen är så kommer jag hlla tummarna kl 14.00 för alla svenskar! Får se finalen senare istället.. Men spännande är det ;)
Det hade verkligen varit så kul med en topp 3 placering för Roffe tycker jag! Det är han väl värd.. Ja alla är väl det men han har ju kanske lite bättre utgångsläge ;)


Jobbigt läge..




Måste berätta att Tisse var en stjärna idag, Dino var en dubbelstjärna idag och Algot han var trippelstjärna, han lyckades nämligen att få en styck Jenny att segla av honom. Eller ja, det lät nästan graciöst och det var det inte kan jag lova.. Men jag är väldigt nöjd, först för att jag inte slagt mig nästan alls och sedan för att han bara var busig och gick hur fint som helst när jag hoppade upp igen. Det var en bekräftelse på att det gamla är förmodligen borta och vi är på rätt väg. Visst är det skönt att känna att trots att jag iallafall börjar bli lite äldre nu så kan jag åka av utan att skada mig, jag kanske är konstig men jag tycker det är skönt att känna att man inte behöver slå sig varje gång ;)
 
Jag har nu några beslut att ta som just nu gör mig allt annat än glad, känns förmodligen bättre när jag bestämt mig men tills dess så tänker jag inte dra ner bloggen i tråkig stämning.. Så vi hörs när jag kommit på hur och vad jag ska göra..
 
Bara en parantes, efter dagens pass längtar jag verkligen tills tävlingen om två veckor. Fina hästen! Han är förövrigt så himla mycket bättre med såret idag. När jag tänker efter så har jag ganska många saker att glädja mig över.. Men ja, vi hörs imorgon eller så.
 
 
 


Ny favorit




Ja ni vet väl redan att schabrak, lindor och träns är en svaghet hos mig.. Men jag skaffade ju mig ett Cristina sport schabrak från Tophorse på mässan och det är helt klart ett av mina favorit schabrak. Det är nog tillochmed nummer 1! Har inte provat det än så ska inte säga för mycket men det är så himla fint! Mycket finare i verkligheten dock..
Löjligt vad kul materiella saker kan vara ibland ;)


Ovisade bilder...






Sveriges snyggaste ponny?!




Inte nog med att han är charmig och duktig, han är snygg också :)





Godmorgon.




Idag har jag fullt upp kan jag lova.. Har både morgon, utsläpp, fodringar och insläpp så det är heldag i stallet som gäller nu..
Ska börja med att ge mig ut med Dino tror jag faktiskt, beror lite på.. Men Både Dino och Tisse ska gå iallafall. Sedan ska jag iväg och rida Algot och ha två träningar dessutom. Efter det är det dags att åka tillbaka till stallet och ta tag i allt som behövs göras i stallet igen. Får se hur långt jag hunnit.
Så rolig är min lördag, missar säkert finalen också.. Bitvis pga träningar och rida Algot, då är det rätt okej trots allt. Får se den senare ikväll :)
 
Men jag kommer ägna ett extra tanke åt svenskarna såklart, dock gillar jag verkligen Damon Hill.. Sedan måste jag säga att Edward Gal alltid imponerar, oavsett vad han sitter på. Inte alls självklart vem som kommer ta hem dethär iallafall ;)


Shopping på GHS




 
 
 
 
Cristina sports schabrak med guldboots BR från Tophorse
 
Eskadron platinum edition
 
Anky schabrak och lindor från Sanna Nilsson dressyr
 


Kingsland




Hittade denhär fina Kingsland jackan på mässan igår, passade ven på tt brodera på den. Blev faktiskt himla snyggt!  :)


Fredag.




Hallå mina vänner.
 
Ville bara tala om lite vad som händer idag, dagens planering för mig själv och också lite om gårdagen.
 
Kan börja med GHS, vilken superdag jag och Rebecka hade, eller ja jag hade en superdag med Rebecka iallafall ;).
Vi gick en hel del på mässan, och såklart hittade jag en del kul. Ni kan ju få gissa vad..
Träffade massa trevliga människor och såg väldigt mycket fina dressyrekipage, ja även några hoppekipage var riktigt fina. Kul att det gick bra för alla svenskar!
Ja överlag så var det helt enkelt toppen!
 
Dagen idag ser ut som följer: Dino och Tisse ska ridas. Får se hur Dino verkar för han var lite svullen igår igen, tröttsamt! Eller mer svullen än de andra dagarna. Jag kanske är löjlig, men alla dom större hagarna är det lervälling i och jag är så rädd att han ska skvätta upp massvis med härlig lera i det redan något irriterade såret. Så han har fått gå i en mindre hage där han inte kan dra riktigt sådanna revor, och igår blev det paddocken. Den håller sig iallafall hyffsat torr.. Det är ju inte direkt gratis heller att kasterar såhär och sedan alla omkostnader vid komplikationer.. Uscha!
Sedan är det bara ett jobbigt orosmoment för matte också.. Jaja..
 
Jag själv ska försöka hinna med lite rehabträning också, varit dåligt med det både denna och förra veckan. Dock är värme den bästa rehaben som finns, så förra veckan var trots allt ganska okej.
Ja vi hörs lite senare :)
 


Ni hör det inte ofta nog..




En sak jag reflekterar över alltmer inom vår sport är hur vi hästtjejer/killar beter oss mot våra föräldrar. Dom personerna som i de flesta fall ens gjort det möjligt för oss att börja med hästar, kanske lägger dom av med den stora delen sponsring när man blir äldre och kanske tillochmed helt. Men vilket fall så tycker jag överlag folk borde lära sig att uppskatta allt dom fått/får. 
Jag själv är extremt lyckligt lottad, inte för att dom längre sponsrar mig med häst för det gör dom inte. Men mina föräldrar bryr sig verkligen. Det har dom alltid gjort! Dom har stått extremt många timmar i extrem kyla, värme eller spöregn och åkt med sin dotter runt halva Sverige för att vara med på träningar och tävlingar. Jag vet att när jag var yngre så kunde jag absolut "glömma" bort detta, eller rättare sagt låta bli att tänka och uppskatta det. Men idag känner jag mig så oerhört tacksam för det dom gjort och att dom lett mig in på denna vägen på ett sådant bra sätt. Jag vet tillexempel att mina föräldrar aldrig skulle ställa krav på mig att prestera, däremot skulle jag aldrig få bete mig dumt på en tävling mot min häst. Jag och mamma var inte alltid världbästa kompisar på tävlingar, vi är så oerhört lika jag och hon så det blev ibland lite för mycket för oss båda. Idag kan jag ju se det med mer distans och inse att hon såklart bara ville mig väl. Därför talade hon om vad jag skulle göra på framridningen och inte, trots att hon inte har ridit på alldeles för många år. Jag är ledsen mamma, jag älskar dig men på framridningen var du en pina ibland haha, men jag vet.. Du ville ju bara att det skulle gå bra för mig för jag vet att din "lön" för att åka med på dessa träningar och tävlingar var att få se mig nöjd och glad. Men ibland är det svårt att se det när man är tonåring och lite trottsig..
 
Som sagt, jag är lyckligt lottad med två fantastiska föräldrar som trots allt drar med båda mina bröder ut på dressyrtävlingar. Trots att dom har tålamod som småbarn (mina bröder alltså.. ) och kan bli väldigt brötiga (svårt ord, jag vet ;)). Det hörde också till på något sätt, att mina bröder skulle vara med. Det blev en mysig familjegrej dessa tävlingar. Men ändå, det är inte många föräldrar som hade klarat av 10 minuter i min mamma och pappas skor kan jag säga...
 
Nuförtiden hör jag ofta hur folk säger att deras föräldrar inte ställer upp på dom, eller när dom gör det så lägger dom knappt märke till det..
Jag måste bara få påminna er om hur extremt speciellt vårat intresse är. Det är inte som vanliga intressen barn och ungdommar har, det är mer som ett väldigt stort ansvar och nästan lite som ett jobb. Någon måste ta hand om hästen, den klarar sig inte ens dag ens utan att någon tar hand om den. Om man nu då inte har något som helst intresse för hästar, man förstår dom inte, man är kanske lite rädd för dom, man förstår kanske inte ens själva grejen.. Jag har full förståelse för att inte alla föräldrar hänger i stallet med sina barn!  Däremot tycker jag att dom som istället har föräldrar som faktiskt försöker ändå, bara för sina barns skull, borde skratta sig lyckliga. Ni är alla väldigt lyckligt lottade, njut av det! Jag ser tillbaka på det idag, jag var och är en person som kan skratta mig lycklig. Jag gör det ännumera idag när jag är lite äldre, men jag gjorde det faktiskt när jag var yngre också. Men jag sa det alldeles för sällan, dom borde fått höra varje dag vilka bra föräldrar dom var som faktiskt skaffade sig ett sådant jobbigt intresse, bara för att få komma nära sin dotter. 
 
För att nu ingen ska hata mig eller någotså ja, visst finns det föräldrar som också skulle kunna enagera sig mer.. Absolut! Men jag tänker när jag ser sådanna föräldrar bara att egentligen kanske gör att dom som istället är tvärtemot, borde uppskattas mer. Alltså att vi aldrig tar förgivet att dom kan och vill, eller kanske rentav vågar "lägga sig i" hästintresset. Man måste ju trots allt vara lite intresserad för att lära sig något, och för att tycka det är kul med dess djur måste man nästan kunna något, ibland en omöjligt ekvation alltså..
 
Till alla er yngre personer som läser bloggen, uppskatta det ni har! Till er som är föräldrar, ni är verkligen grymma, bra som står ut med oss ibland ;)
Jag, Mistral och lillebror iväg och tränar! Hittade inte den bilden jag letade efter tyvärr.. Men jag minns att vi spenderade många timmar i detta ridhus mina första år med ponny!


Sugna?




Vill ni se hur min shopping från mässan såg ut? Eller strunta i det kanske? ;)




Påväg hem.








Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >