Ni hör det inte ofta nog..




En sak jag reflekterar över alltmer inom vår sport är hur vi hästtjejer/killar beter oss mot våra föräldrar. Dom personerna som i de flesta fall ens gjort det möjligt för oss att börja med hästar, kanske lägger dom av med den stora delen sponsring när man blir äldre och kanske tillochmed helt. Men vilket fall så tycker jag överlag folk borde lära sig att uppskatta allt dom fått/får. 
Jag själv är extremt lyckligt lottad, inte för att dom längre sponsrar mig med häst för det gör dom inte. Men mina föräldrar bryr sig verkligen. Det har dom alltid gjort! Dom har stått extremt många timmar i extrem kyla, värme eller spöregn och åkt med sin dotter runt halva Sverige för att vara med på träningar och tävlingar. Jag vet att när jag var yngre så kunde jag absolut "glömma" bort detta, eller rättare sagt låta bli att tänka och uppskatta det. Men idag känner jag mig så oerhört tacksam för det dom gjort och att dom lett mig in på denna vägen på ett sådant bra sätt. Jag vet tillexempel att mina föräldrar aldrig skulle ställa krav på mig att prestera, däremot skulle jag aldrig få bete mig dumt på en tävling mot min häst. Jag och mamma var inte alltid världbästa kompisar på tävlingar, vi är så oerhört lika jag och hon så det blev ibland lite för mycket för oss båda. Idag kan jag ju se det med mer distans och inse att hon såklart bara ville mig väl. Därför talade hon om vad jag skulle göra på framridningen och inte, trots att hon inte har ridit på alldeles för många år. Jag är ledsen mamma, jag älskar dig men på framridningen var du en pina ibland haha, men jag vet.. Du ville ju bara att det skulle gå bra för mig för jag vet att din "lön" för att åka med på dessa träningar och tävlingar var att få se mig nöjd och glad. Men ibland är det svårt att se det när man är tonåring och lite trottsig..
 
Som sagt, jag är lyckligt lottad med två fantastiska föräldrar som trots allt drar med båda mina bröder ut på dressyrtävlingar. Trots att dom har tålamod som småbarn (mina bröder alltså.. ) och kan bli väldigt brötiga (svårt ord, jag vet ;)). Det hörde också till på något sätt, att mina bröder skulle vara med. Det blev en mysig familjegrej dessa tävlingar. Men ändå, det är inte många föräldrar som hade klarat av 10 minuter i min mamma och pappas skor kan jag säga...
 
Nuförtiden hör jag ofta hur folk säger att deras föräldrar inte ställer upp på dom, eller när dom gör det så lägger dom knappt märke till det..
Jag måste bara få påminna er om hur extremt speciellt vårat intresse är. Det är inte som vanliga intressen barn och ungdommar har, det är mer som ett väldigt stort ansvar och nästan lite som ett jobb. Någon måste ta hand om hästen, den klarar sig inte ens dag ens utan att någon tar hand om den. Om man nu då inte har något som helst intresse för hästar, man förstår dom inte, man är kanske lite rädd för dom, man förstår kanske inte ens själva grejen.. Jag har full förståelse för att inte alla föräldrar hänger i stallet med sina barn!  Däremot tycker jag att dom som istället har föräldrar som faktiskt försöker ändå, bara för sina barns skull, borde skratta sig lyckliga. Ni är alla väldigt lyckligt lottade, njut av det! Jag ser tillbaka på det idag, jag var och är en person som kan skratta mig lycklig. Jag gör det ännumera idag när jag är lite äldre, men jag gjorde det faktiskt när jag var yngre också. Men jag sa det alldeles för sällan, dom borde fått höra varje dag vilka bra föräldrar dom var som faktiskt skaffade sig ett sådant jobbigt intresse, bara för att få komma nära sin dotter. 
 
För att nu ingen ska hata mig eller någotså ja, visst finns det föräldrar som också skulle kunna enagera sig mer.. Absolut! Men jag tänker när jag ser sådanna föräldrar bara att egentligen kanske gör att dom som istället är tvärtemot, borde uppskattas mer. Alltså att vi aldrig tar förgivet att dom kan och vill, eller kanske rentav vågar "lägga sig i" hästintresset. Man måste ju trots allt vara lite intresserad för att lära sig något, och för att tycka det är kul med dess djur måste man nästan kunna något, ibland en omöjligt ekvation alltså..
 
Till alla er yngre personer som läser bloggen, uppskatta det ni har! Till er som är föräldrar, ni är verkligen grymma, bra som står ut med oss ibland ;)
Jag, Mistral och lillebror iväg och tränar! Hittade inte den bilden jag letade efter tyvärr.. Men jag minns att vi spenderade många timmar i detta ridhus mina första år med ponny!



Väldigt kloka ord! Känner i igen mig själv i mamma-dotter grejen. Dels när min mamma skulle hjälpa mig, vilket innebar att vi inte alltid var sams, men jag uppskattar verkligen allt som mina föräldrar gjort för mig och mitt intresse.
Nu är jag själv mamma till en hästintresserad dotter, som också tävlar. Vi är heller inte alltid sams, men hon är väldigt tacksam för allt. Dessutom har vi glädjen i att ha ett gemensamt intresse, dessutom tävlar vi på samma tävlingar i bland. Det är otroligt roligt!


rackemarie

http://rackemarie.bloggagratis.se

Som förälder kan jag säga att det är ömsom vin, ömsom vatten, att vara "ponnymamma". Turligt nog är jag minst lika biten som döttrarna var/är, vilket underlättat. Ofta är det DE som tjatat om att "blir du aldrig färdig" när jag vill borsta, pyssla eller putsa lite extra. Självklart har jag kunnat hjälpa båda med mockning etc någon dag i veckan om det varit mycket med skola etc, eller vid sjukdom. Förväntar mig samma hjälp tillbaka också självklart. Vi har ställt upp ekonomiskt så att båda döttrarna kunnat ha sina hästar, men tjänar man egna pengar betalar man sin egen hästs uppehälle. Nu är det bara yngsta dottern och jag som har häst för tillfället och det har mer utvecklats till ett "teamwork" med våra hästar och jag njuter varje dag av att få dela detta fantastiska intresse med mina barn:)


Sandra AW

http://motosidressyr.webrider.se

Jättebra skrivit !!! <3
Jag älskar mina föräldrar som verkligen ställer upp på oss. Man kan inte tacka nog! <3
Jag vet också att skulle jag vara dum mot dem så skulle häst och jag omgående packas in i bilen/transporten och åka hem...


Mandas

http://mandasliv.wordpress.com

Jag hade aldrig kunna ha hästen om inte min Pappa hade vart intresserad, eller ja min mamma är ju det också men hon bor 20 mil bort :) Pappa sponsrar med foder, skoning och vaccinationer & Mamma tar hand om försäkringen på Ebba. Bortskämt? Svar ja, men jag är väldigt tacksam för annars hade jag som sagt aldrig kunna ha häst då det kostar alldeles för mkt och i för som jag inte har någon större inkomst så. :)


Josefine

Döm om min förvåning att komma in på en blogg jag inte läst förrut och det första jag ser är en bild på min första ponny, Mistral!
Jag ägde honom från att han var fem år (oinriden, knappt hanterad och hingst) tills han var 8 eller nio år tror jag, kanske mer.
När köpte du honom och hur var han för dig? Det skulle vara så roligt att höra.
Jag har brutit många ben på Mistral som var en riktig vilde!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >