Sverige alltså..




Vårat otroliga land..
Ja vi tycker ju att vi har det ganska bra här i Sverige, eller vi har det väldigt bra egentligen. Med väldigt mycket... Men det finns vissa bitar som jag verkligen har extremt svårt att acceptera. Förutom vår skeva syn på sjuka, gamla och sådant så är överlag våran sjukvård ibland under all kritik.
Ja då tänker ni såklart att ni hellre är sjuka i Sverige än många andra länder, jag också, men det är inte det som är problemet. Det är våra system som vi är så stolta med, och skryter om. Vi står långt fram i mycket när det kommer till sjukvård, men så kommer denhär slappheten in. Det gamla tänket "vi har alltid gjort såhär och det har funkat", de där tankarna att allt faktiskt är svart eller vitt. Så är inte fallet! Vi är så himla många människor som ligger i dendär såkallade gråzonen, och jag är så oerhört trött på att aldrig bli tagen på allvar!
 
Jag har en diagnos, jag har en stor och tjock journal som läkarna suckar åt när dom börjar läsa. Men trots detta så vet dom inte allt, dom tror det, men det gör dom inte. Min resa sedan olyckan får inte ens plats att skriva ner i min tjocka journal. Det lägger sig istället i mitt minne, det som jag har så himla dåligt av ni vet?
 
När jag var hos ortopenden sist ville han skicka mig till en avdelning där dom har en såkallad öppenvård, jag får gå och träffa en psykolog eller kurator som jag kan prata med lite när jag behöver. Men han ville ändå få in mig på ett program.. Det är nämligen såhär "har man denhär typen av sömnstörningar som du har så får man dom pga att man är väldigt deprimerad, eller så blir man väldigt deprimerad av att ha dom". Ja men vad bra, då är min skada helt bortblåst och jag är deprimerad istället. Han satte ännu en diagnos på mig. Jag som inte ens i mina tankar hade tänkt öppna mig för den människan om det så var den sista läkaren på jorden.. Nu anser jag konstigt nog att jag är allt annat än deprimerad faktiskt. Men jag tyckte ändå att all hjälp jag kan få är ju bra, och dom kan ju isåfall remittera mig vidare. Toppen!
Eller?
 
Nu kommer vi till det, enligt mig, stora problemet... Jag får hemskickat ett papper, någon form av rutin brev ni vet, som alla får. "Du har en inbokad tid.. blablabla" men i mitt brev står det istället "Tyvärr anser inte vi att du behöver denhär typen av läkarvård... blablabla.." ungefär..
Så nu är det såhär, jag har haft en av ortopedens duktigaste ortopeder, som konstaterat att jag behöver denhär typen utav hjälp. Vilket är ganska farcinerade med tanke på att jag aldrig pratar om hur jag mår eller känner mig med en läkare som jag inte har förtroende för. Jag får väldigt ofta höra att jag är väldigt glad och positiv till allt, så även av läkare. Han sätter mig i detta fack, och vet att folk med dessa problem som jag har oftast mår väldigt dåligt och han anser denna typen av vård nödvändigt.
Genom en remiss, skickar dom ett brev där dom talar om att dom inte tycker samma sak och har alltså gjort en rättvis bedömning på mig utan att ens ha träffat mig?! Alltså jag blir så himla arg!
Om jag nu då hade varit riktigt nere och väldigt deprimerad, kanske tillochmed självmordbemägen och dom gjort denhär bedömningen när jag äntligen faktiskt försökt få lite hjälp. Hallå? Är det fortfarande konstigt att folk faktiskt blir ännu sämre och väljer att ta en enkel väg ut?
 
Jag vet hur jag mådde under den tiden jag skickades hit och dit, ingen kunde göra något, ingen ville göra något och absolut ingen ville ens försöka ta sig tid att lyssna. Hade jag då varit en person som kanske inte var naturligt en ganska positivt, tänkande människa så kanske detta hade räckt? Eller räckt, haha det var så mycket skit med mig under några år där att jag inte ens önskar min värsta fiende att behöva gå igenom hälften. Själva skadan i sig borde vara nog...
 
Jag skulle aldrig i mitt liv välja en enkel utväg som jag skrev om, jag känner mig som sagt faktiskt väldigt glad och nöjd över mitt liv. Jag skulle hemskt gärna vilja ändra på en del saker, men iställer för att fokusera på det dåliga så fokuserar jag på det som är bra. Det kan också vara lite som att stänga in sig och inte ta tag i vissa saker, men jag tror på att göra det tills kroppen säger att det är dags. Sålänge mår jag faktiskt kanske bättre än vad jag borde göra.. Men vem kan avgöra det genom en remiss? Det är lite text på ett papper, som sammanfattar något min läkare har uppfattat?! Det är här misstagen begås, det tar för lång tid.. För jag tror inte på det en del andra säger, att det kostar för mycket pengar. När det kommer till sjukvården, då får man ta mig fasen prioritera annorlunda om man inte kan betala för den vård människor behöver. Då är det någonstans en väldig felprioritering.
 
Jag tänker på alla människor som mist livet pga att dom inte fått den hjälp dom egentligen behövt. Så sitter jag där själv och kan egentligen vara precis en sådan och inser hur lätt dom tar på det. Jag blir arg och ledsen, vad blir inte personen som då mår dåligt? Riktigt dåligt?
 
Jag vet att detta inte har med hästar att göra, men vissa saker måste verkligen tas upp! Om en läser detta och sedan tänker på detta, och kanske nämner en gång, sådär i förbifarten till någon annan att det är såhär det funkar. Så visar det sig att flera har berättat om liknande händelser, och någonstans tillslut så kanske det faktiskt har en inverkan, ger en "viktig" person en tankeställare. Vi kanske inte behöver satsa på att vara bäst på 4G i Sverige, eller bygga näten först, vi kanske borde fokusera på saker som är viktigt pårikigt..(jag vet att det inte är "samma" pengar men det är också en prioritering enligt mig)
Men jag nöjer mig ju inte riktigt här som ni kanske vet, jag vet inte själv varför jag ens orkar ta mig i kragen för dethär när jag inte ens ville gå på skiten från början. Men kanske, kanske kan jag hjälpa en annan?! Så därför ska jag såklart ringa min nyfunna vän, sjukhusdirektören här i Borås. Vi har iochförsig en del annat att... prata om så det passar ganska bra. Hon har tillochmed bett mig att ringa för att tala om hur det gått för mig, eftersom hon var den som satte den riktigt stora käppen i hjulet för mig sist.. 
 
Jag blev bara tvungen att få skriva av mig lite då jag känder att min blogg är min dagbok. Den är dock oftast fylld med allt det roliga, men ibland måste man få skriva om det som är lite mindre roligt också. Eller iallafall hur jag tänker. Dessutom känner jag att jag absolut aldrig ska bli en sådandär typisk svensk person som bara klagar och gnäller men aldrig gör något åt det. Aldrig yppar att det är dåligt för någon som behöver få veta det, vi orkar inte och är för fega och sådär vill jag aldrig bli. Jag vill lära mig att stå upp för det jag tycker är rätt och säga ifrån när jag anser att något är fel. Sedan kanske jag inte kan förändra världen, men då har jag iallafall försökt..



rackemarie

http://rackemarie.bloggagratis.se

Ja, ibland är det alldeles frustrerande att ha med sjukvårdsapparaten att göra. Vi har ju mest haft med Barn att göra, men jag kan säga att de är underbara, så svensk barnsjukvård äe nog bland världens bästa och man försöker verkligen ha ett helhetsperspektiv. Upplever inte samma inom vuxensjukvården riktigt. Där verkar det som att man bara ser sin lilla bit och allt annat hänskjuter man någon annanstans, även om ett annat problem ofta kan ha sin grund i, eller förvärras, av grundsjukdomen. Kämpa på!


Petra

http://gellisiriol.blogg.se

Oj vilket långt inlägg vilket jag inte brukar läsa vilken blogg jag än går in på ;) docl intressserar de mig eftersom jag själv läser till sjuksköterska. Ska komma ihåg det här om två år då jag är uteximenerad :) som du säger, tillslut kanske det når en viktig person!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >