Ridolyckan..




Jag får fler och fler frågor om vad jag gjort för att förtjäna mitt värkande knä och jag inser att det var väldigt längesedan jag sist skrev om vad som egentligen hände.. Allt går inte få med i ett eller egentligen inte i flera inlägg men jag tänkte ändå skriva ner en del av allt så ni som inte läst (och vill läsa om det) får vara med från början...
 

I Juni 2009 var jag en väldigt lycklig människa, jag hade hittat "hem" eller jag hade iaf för första gången i mitt liv bestämt mig för vad jag ville göra i resten av mitt liv.. För att nå dit hade jag varit ute och snurrat omkring i Europa och min långa resa tog mig sedan hela vägen tillbaka till Sverige och skåne..
Jag var numera en del av teamet Sandra Sterntorp och Andreas Jönsson, och jag ljuger om jag säger att allt bara var toppen, men dessa två personer var guld för mig! Jag lärde mig så himla mycket, och visst var det mycket slit.. Men det var värt varenda sekund!
Jag bestämde mig för att hämta hem min älskade Goodie som var utlånad till Jenny. Nu ville jag köra igång påriktigt ihop med min fina häst..
 
Det dröjde inte länge innan jag satt och red för Andreas och förmodligen blev alldeles för taggad och ivrig för att egentligen sitta på en såpass känslig häst som Goodie - och min fina häst fick väl tillslut nog! Han tyckte att han kämpade på bra, och ändå var matte aldrig nöjd!
Jag åkte iaf i backen, vilket jag hade planerat i mitt lilla huvud - skulle bli med båda fötterna i marken.. Ni vet, stående och sedan sträcka på mig med händerna i luften, och dölja mitt röda face med att borsta av mig och säga "Jag bjuder på det..".. Ja, men släta över det lite fint..
Det såg väldigt graciöst ut i mitt huvud, men det blev inte riktigt så..
 
Jag landade istället på ett ben och väldigt snett, vilket i sin tur ledde till att min ben knakade ganska rejält och helt enkelt inte bar mig längre.. Jag minns att jag hann tänka "Aj, jäkla skit nu tappade jag hästen också.." och sedan kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer än en enda sak..
När Andreas och Sandra kom springande så bad jag dom att dra av mig mina stövlar, det gjorde ont och jag antar att det var min försvarsmekanik mot det som skulle komma helt enkelt...
 
Ambulans tillkallades och jag minns hur dom körde in i ridhuset.. Inga konstigheter alls faktiskt, och här hade jag definitivt inte en enda tanke på vad jag skulle behöva gå igenom pga just denna dagen, de kommande åren och i resten av mitt liv..
 
Jag var knappt ledsen fören ambulansmännen ojade sig över att jag aldrig blev "groggy" nog av syrgasen, dom skojade och fråga om jag var en tålig partytjej och jag sådär halvt vid medvetandet skrattade jag och svarade att jag minsann var en riktig partytjej.. Ehm, vart kom det ifrån? Jovisst, jag har haft mycket kul i "mina yngre dagar" (haha skitkul att skriva så!) men jag har aldrig varit den som hällt i mig alkohol..
Jaja, det var vid denna tidpunkten det började gå upp för mig på allvar hur illa det skulle bli.. Nu hörde jag hur dom börja muntra om min fot och mina stövlar, och om det är något jag minns denna dag så är det hur den ena ambulanskillen säger "Jag går och hämtar saxen.." och jag kände hur paniken spred sig i hela kroppen, mina älskade, specialsydda Cavallo stövlar!! Inte ens chans!
Med ena handen på syrgasmasken (kommer inte ihåg i vilken del av kroppen signalen slutade att fungera där hjärnan talade om att ta bort den från munnen) så började jag illvråla.. Självklart fick jag mer morfin, och en spruta till och lite till.. Men när jag äntligen kom mig för att ta bort masken var det enda jag fick ur mig att dom inte fick röra mina stövlar.. "Jaha, var det bara det... haha"... på allt detta klippte dom upp mina nya, fina Pikeur ridbyxor också.. Även där försökte jag göra motstånd, men som sagt, signalen gick ju inte ens ner till armen vid detta laget så varför skulle den gå vidare ner i benet?
 
Efter många om och men åkte vi till Lunds universitetssjukhus i en ambulans, jag minns att jag och killen bak i ambulansen pratade ganska mycket och jag var tydligen en väldigt underhållande person som inte borde kunna vara vaken överhuvud taget.. Men något gjorde mig till en extremt skojig person och dessa tillfällen kan man ju inte missa? 
Jag minns en sak dock, och det är att Anja (som också var där och jobbade, som även följde med i ambulansen) frågade om hon skulle ringa någon. "Javisst... men vad du än gör.. ring INTE pappa!! Ring mamma..." (det är också en historia i sig, men ni som inte känner min pappa vet ju inte att hade han fått dethär samtalet hade han förmodligen beställt en helikopter ner till Lund med en gång, haha)
 
Jag kommer också ihåg hur jag blir inkörd på akuten där det sitter massa poliser med någon dom verkar ha gripit som skadat sig, i förbifarten fick jag en briljant idé "idag har jag åkt ambulans, och jag har alltid velat åka polisbil också.. får jag göra det?" Inte denna gången, nej.. och jag har fortfarande inte fått göra det..
 
Jag kom sedan in till en läkare som frågade mig om jag hade ont, njae inte direkt.. Foten gjorde lite ont men.. njae.. det går nog bra, ge mig ett par kryckor så är jag tillbaka i stallet på måndag!
Hade jag ont någon mer stans? - Mja, litegrann i knät kanske..
Här har jag också ett minne som jag aldrig kommer glömma.. Ögonen på Anja och läkaren när dom sedan undersökte det. Tydligen såpass illa att jag inte fick se själv, och det var väl kanske bra det för det tog en stund att tömma ut det som tydligen samlat sig runt min fina skada..
 
Röntgen - och sedan inlaggd på en avdelning..
 
Dagen efter minns jag hur det kommer in flera läkare som ville "tala med mig i enrum".. Sådanna samtal är aldrig bra..
Jag minns att jag vrålskrek när dom pratade med mig, inte för att dom sa att det är en såpass komplicerad skada (en så gott som krossad knäled och en fotled som satt på fel sida av foten) att dom vet inte hur bra jag blir - om jag kommer kunna gåsom vanligt och så. Det gick in, men mest ut igen.. Det som satte sig och fortfarande än idag kan få mig att känna paniken jag hade "vi vet inte om du kommer kunna rida igen.."..
Jag tror inte man kan förstå paniken som sprids i kroppen när man hör dom orden, om man inte upplevt det själv.. Det är ju som att ta bort halva mitt liv, halva det som är Jenny.. Om inte hela? Lika bra dom låter mig självdö på plats ungefär..
Nej, okej inte riktigt så illa.. Men jag skrek att dom inte skulle få röra mig innan dom kunde lova att jag skulle få rida igen..
Om det var samma dag eller dagen efter som David kom in till mig vet jag inte, med Dr David var senare han som även fick operera mig. Han berätta lugnt och stillsamt att det är en svår operation som oftast gör väldigt ont, och det är en komplicerad skada men rida ska jag kunna göra igen.. Ni förstår kanske varför jag än idag ser han lite som min hjälte? Ni vet med ett sådantdär ljus omkring sig som det är på filmer?!
 
De kommande dagarna tänker jag inte skriva om.. mer än att jag opererades och dom följande dagarna var dom värsta i mitt liv tror jag.. Minns några tillfällen som varit värre och det är när mina bröder legat på sjukhus, men i smärtväg var detta det värsta!
Jag önskar jag aldrig känt den smärtan jag kände första dagen efter operationen, det gör på något sätt att alla andra smärtor ligger lite i lä.. På en skala mellan 1-10, hur ont gör det? En omöjlig fråga att besvara efter man upplevt en sådan smärta...?!
 
Jag fick komma hem, och min långa rehab period började.. Ni förstår kanske att det tog ett tag, men jag kan sammanfatta det med att mina första steg var i vatten och jag grät av lycka.. Tänk att kunna gå?! Hämta mat åt sig själv, gå fram och tillbaka till bilen, stå normal, gå och handla, köra bil.. Jag kommer aldrig ta dessa saker förgivet igen, och jag lider med er som inte kan göra detta..
 
Min rehab började ganska tidigt stöta på problem, vissa rörelser jag inte riktigt klarade som jag "borde" klara av som är nödvändiga för att klara av allting i vardagen..
6 månader och 4 dagar (vem räknar?) efter olyckan satt jag till hästen igen.. MED mina nya Cavallostövlar! Dock med dragkedja denna gången...
 
14 månader efter olyckan började jag jobba, och två veckor efter det började min smärta öka, mer och mer hela tiden.. Sedan blev det denhär onda cirkeln som jag är i än idag..
Jag är ganska okej på dagarna, jag har ont, men försöker tränga bort det för att jag vill leva ett så normalt liv som jag bara kan.. På kvällarna börjar det och nätterna är hemska, att gråta sig själv till sömns är en hemsk vardag, men det avtar tillslut. Man inser att det hjälper inte ändå, och man kan inte tycka synd om sig själv jämt.. Det kunde varit värre?!
Jag har fortfarande en skadad knäled och brosk som aldrig kommer läka, ungefär som när man blir gammal och det börjar slitas och man helt enkelt får ledvärk..
Men sedan har dom även pratat om ett syndrom som kallas CRPS, som handlar om en störning i nerverna.. Mina nerver signalerar till min hjärna hela tiden att jag har ont, jag har en skada och kroppen måste hjälpa till så att det läker.. Skadan är så läkt som den kan bli, men man kan väl säga att mina nerver aldrig kommer bli det.
Detta, CRPS, har sin "topp" på nätterna just för att kroppen då kan fokusera mer på bara just smärtan. Plus att det är kvällar och nätter som kroppen vanligtvis ska hjälpa till att läka och vila kroppen. Vilket min kropp inte gör längre..
Det är också därför man kanske inte märker av mitt "problem" så mycket då jag är ganska överaktiv i mitt sätt att vara på dagarna. Min kropp jobbar verkligen på högvarv, både pga smärta och förmodligen utmattning. Däremot på nätterna blir jag som en liten zombie tror jag..
Sedan har jag fått alla andra tusen grejer pga denna skada.. Vissa av mediciner, vissa av min uteblivna sömn, vissa av smärtan och ja ni förstår..
Jag har fått lära mig att ändra om mitt liv och min livsplan, men jag försöker verkligen se det som en möjlighet istället för att det är negativt. Det är det som gör att jag inte sitter här och skriver att jag har panik och ångest över mitt nya "rekord" med 14 veckor utan en enda natt med hyffsat normal sömntid..
Jag har det absolut inte värst, verkligen inte! Men jag försöker verkligen bli bättre på att vara mer ärlig med hur jag mår, min smärta - så tar man smärtstillande och får sedan bosätta sig på toan för att hela magen bestämmer sig för att komma upp.. Medicinen som hjälper en att somna - och ger en minnesförlust för att nämna en av biverkningarna.. Det är skitjobbigt allting! Det är så mycket mer än ett knä som blev krossat när jag ramla av, hela mitt liv är lite uppochner, men jag försöker göra så att mitt liv som är nu - är det som är upp, mer än det som egentligen borde vara ner. Jag lyckas ganska bra genom att helt enkelt skjuta undan en hel del av det som är jobbigt, inte skjuta undan problemen, bara låta bli att lägga fokus och energi på det som är dåligt utan hitta det som är bra.. 
I just detta fallet tror jag nog att ni kan gissa vad det är som får mig att må bra och känna sådan enorm glädje till allting igen! :)
 
 
 
 
 
 



Usch får ont i magen när jag läser sånt här! Riktigt hemskt men beundrar dig över den styrka och vilja du har. Bara en sån sak som å rida in unghästar med det knät, för jag vet att dom kan va mer vilda än tama! ;) Strongt!

Sv: Ang Pharmalight så tror jag du får ta ut någon som behandlar men kan ju säkert finnas någon som hyr ut också :)Det är verkligen grymt att den är så bra, så jag hoppas det kan funka för dig! :)


Dressyrteamet

http://dressyrteamet.se

Jag har varitmed om två olyckor med häst, den första krossade jag ryggen o blev förlamad i ca 1 år. Och den andra slet jag av alla muskler i rygg och knä på ena sidan. Jag har ridförbud av skadorna men rider ändå.


Oj vilken resa du har haft och fortfarande har! Hoppas att det reder sig för dig! Du verkar vara stark :)


Charlotte Ståhl

http://csdressage.dinstudio.se

Du är en riktig kämpe Jenny! Det har märks hela tiden och när man läser denna storyn lyser det igenom varje rad! Fortsätt som du gör, det är riktigt starkt gjort!

Svar: Tack snälla du! Kram!
JennyM Dressyr


Susanna

http://susannalundgren.blogg.se

Jag gick för ett antal år sedan igenom ett trauma som liksom ditt gjorde att jag inte kunde sova om nätterna. Jag upplevde samma problem som du gör med sömntabletterna. Var helt groggy och fattade ingenting dagen efter. Ohållbart. Dock är det ohållbart att inte sova också. För mig blev lösningen att äta både insomningstabletter och sömntabletter en vecka i månaden, och under den veckan sova typ dygnet runt. Sedan gick jag tre veckor utan, då jag liksom "levde" och gjorde saker som vanligt. Så körde jag på ett tag och det funkade bra. Kroppen är fantastisk när det kommer till att anpassa sig. Det var som att den lagrade sömn den där veckan när jag sov dygnet runt, och eftersom vi gjorde den typen av "schema" min doktor och jag kunde jag också planera mitt liv efter det.

Jag hoppas du får ordning på allt, så du kan få sova lite!


Emma Gustafsson

http://emmalgustafsson.blogg.se

fortsätt kämpa jenny! ser vilken kämparglöd du har när du rider live och vilken kärlek du har till dina hästar och din sport. Fick ju en häst över mig för två år sedan och krossade foten på flertalet ställen, långt ifrån lika illa som det du beskriver med kan ändå relatera till dig, att känna sig begränsad liksom, värsta känslan som finnsoch det tär mycket på en! Keep it up ;)


Emma Gustafsson

http://emmalgustafsson.blogg.se

fortsätt kämpa jenny! ser vilken kämparglöd du har när du rider live och vilken kärlek du har till dina hästar och din sport. Fick ju en häst över mig för två år sedan och krossade foten på flertalet ställen, långt ifrån lika illa som det du beskriver med kan ändå relatera till dig, att känna sig begränsad liksom, värsta känslan som finnsoch det tär mycket på en! Keep it up ;)


Matilda 17 år och rullstolsburen

http://skogsrusset.se

Usch .. <3
Det med CRPS så delar jag din smärta. Men jag är otroligt inspererad av dig och att du fortfarande rider! Jag kan än så länge bara sitta på en häst innan jag får jätte ont, men jag har ju i och för sig en lite annorlunda diagnos med benet mot magen, ehehe.

Men kämpa på fina du, vi ska klara det här! <3


Jag är mållös, trillade in på ett bananskal och scrollar ner till denna historia! Arma människa vilken kämpe du är! =/ Du har inte funderat på att skriva en självbiografi om din olycka och resan där efter? =)
Jag lider med dig och hoppas verkligen med tiden att tekniker utvecklas, nya idéer kommer fram för att hjälpa dig med de sista pusselbitarna!


Lotta

Nu hänger jag med lite mer om vad som hänt. Min egen skada är inte direkt ridrelaterad, även om jag tror att en del omkullridningar genom åren plussat på kontot. Jag vet inte hur du upplever det, man kan aldrig helt sätta sig in i en annan människas upplevelser men man kan ha en stor förståelse för att vi har det tufft. För min del har det gått ca 13 år sedan olyckan. Varierande grad av smärta har jag fått acceptera. Det som är allra tuffast för mig är sömnstörningarna. Svårt att somna, vaknar för minsta lilla ljud, och dessutom minst en gång i halvtimman av att behöva ändra ställning på grund av smärta och domningar. Det tär på hur man fungerar, minnet humöret och i stort sett allt i vardagen. Har insomningstabletter, men försöker att ta dem bara på veckorna för att kunna jobba. Dessutom ska 30 piller räcka i två månader.... Att "lida av god nattsömn" är nog det jag är mest avundsjuk på hos andra människor. Fortsätt kämpa! Jag vet själv att de där fyrbenta är ett underbart andningshål!!! By the way, laser har hjälpt mig mycket med smärta. Men det har du säkert redan fått prova. Jag jobbar inom rehabområdet.

Svar: Ja det är inte alltid lätt att läsa om precis allt jag skrivit! Ibland glömmer jag liksom av mig, och då får man gärna säga till och fråga så skriver jag gärna igen så man kan hänga med lite! :)Du anar inte i hur mycket jag känner igen mig i det du skriver!! Jag kan leva med viss smärta men som du skriver är sömnstörningarna det absolut värsta.. Jag vet inte hur många gånger jag tänker precis som du skriver, vad avundsjuk jag är på folk som kan sova om nätterna.. Ingenting fungerar ju om inte sömnen funkar..
Tack Lotta, och detsamma! Det är "skönt" att läsa om fler som känner som jag.. det hjälper verkligen mer än man tror! :)
JennyM Dressyr


Johanna

http://nannna.se/

Åh vilken text, och vilken resa!


shit vilken resa! fortsätt kämpa!!


Amanda CL

http://amandacarlberg.se/

gud vad jobbigt, men väldigt intressant att läsa!
har själv skadat mitt knä en gång dock inte lika allvarligt som tur är


Amanda

http://depalmas.blogg.se

Jag önskar dig all lycka till.
Jag fick bara lov att lämna en kommentar eftersom jag kände igen mig precis i det du skrev om när doktorn kommer in och säger " jag vet inte om du någonsin kommer att kunna rida igen!" Paniken som sätter sig i magen då är obeskrivlig,

Nu skulle ju såklart min doktor vara lite lustig och det hela var tydligen ett skämt, (hade brytit armen och axeln efter en ridolycka).
Men som han fick sota för, för han inte kunde hålla sig för skratt och få ur orden att det inte var ett skämt!! Oj vad arg jag blev!! Det är inget att skämta om, det är en av dom värsta tankarna som finns - aldrig rida igen, aldrig någonsin.. väldigt jobbigt, jag lider med dig och skänker dig några styrke kramar, "krya" på dig och ta hand om dig. kram


Amanda

http://depalmas.blogg.se

att det var ett skämt skulle det naturligtvis stå







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >