Bara för att det inte syns, menas inte det att det inte finns..




Jag vill börja med att säga att när jag nu skriver detta så är det inte för att jag vill ha en massa medlidande, även om det är en fin egenskap hos oss människor - att känna medlidande eller sympati..
Men jag har sett en del funderingar kring detta det senaste och väldigt många har varit inne och läst under kategorien "Mattes resa" där det finns en del av allt som hänt mig de senaste åren.. Men jag har insett att jag behöver en "liten" sammanfattning.
 
För nästan exakt 5 år sedan var jag med om en ridolycka, ihop med Goodie faktiskt. Själva olyckan i sig är en lång historia, men det är inget jag alls lägger över på Goodie. Han hade bara en klantig och ouppmärksam pilot..
Jag krossade min knäled och bröt min fotled och låg ett tag inne på Lunds universitetssjukhus där jag också opererades.
Det var redan från början en lite mer komplicerad skada och eftersom knän är som dom är så fick jag höra allt från att jag skulle få sluta rida, till att inte kunna gå riktigt igen. Ja, till viss del hade dom ju rätt.. Men efter många om och men fick jag en fantastisk ortoped som gjorde denhär operationen iallafall och lovade mig ridning igen.. På vilken nivå sedan kan man ju dock aldrig säga, men han tyckte han att det var tur att jag inte var riktigt lika förtjust i hoppning om man säge så ;)
 
Jag tyckte ganska tidigt att det var något med mitt knä som inte riktigt stämde, det ville inte samma som mig, då jag själv var upp över öronen motiverad till att bli bra! Detta enbart pga en liten, liten varelse som stod hemma i stallet och fick mig att längta extra mycket tills det var dags att få sitta upp på hans rygg.. 
Jag vet inte hur många gånger jag varit fram och tillbaka på olika sjukhus, hos olika läkare och olika sjukgymnaster. Men ingen visste riktigt hur och varför jag fortfarande hade och har så ont som jag har. Det är trots allt så att för att vara en sådan skada, är den väldigt fint läkt! Men vad hjälper det mig?
Vad hjälper det när man inte kan jobba, inte kan gå riktigt (bara vissa stunder eller vissa dagar, inte kan springa, inte kan träna riktigt och framförallt - inte kan sova?! Det är det absolut värsta, jag önskar inte min värsta fiende dessa sömnproblem jag har, för det gör verkligen att hela kroppen stänger av - allt slutar att fungera.
 
Nu kan man ju då fråga sig, vad är det för fel på mig egentligen? Egentligen finns det inget bra svar på det, jag har ett papper som säger att jag har en nervskada/sjukdom som kallas CRPS, vilket ni kanske känner igen från en annan blogg - Matildas, skogsrusset.se. Som ni säkert förstår då skiljer sig skadan väldigt mycket åt utåt sett, men i kroppen genomgår nog jag och Matilda en hel del likande saker.. Nu har jag kanske lite mer "tur" då jag bara har en led där min skada sitter och där denhär kroniska smärtan finns, även om det gör ont i nästan hela kroppen så är det där den koncentrerade smärtan finns. Matilda däremot har ju fått en hel del saker som påföljd och har kanske en mer tydlig CRPS i mitt egna tycke och "kunnande". Men det är en svår skada, den kan uppkomma bara helt plötsligt eller av ett trauma - som i mitt fall.. och inget vet egentligen varför..
En av mina tydligaste symptom är iallafall hur smärtan triggas igång och trappas upp under nätterna - därav min dåliga sömn. Jag avskyr nätter, jag avskyr att man måste sova och på nätterna avskyr jag min kropp..
 
Men sedan gör jag också precis som jag vill på dagarna (njae, inte riktigt sant.. men jag rider iaf fortfarande!) och jag försöker behålla min vardag. Även om det är svårt då jag inte orkar lika mycket och har svårt att jobba, vilket jag inte gör alls just nu. Men mitt stora problem med allt detta är att jag verkligen försöker leva som om det inte finns, jag försöker glömma och helst av allt pratar jag inte om det ens. Vilket jag märkt varit helt fel då folk istället misstror mig, eftersom jag inte klagar tillräckligt mycket så är det nog inte så illa.. Jag kan ju trots allt rida och då måste jag ju vara frisk. Men jag ska säga er en sak - jag är allt annat än vad en 26åring borde vara. Ibland känns det som om hela kroppen är närmare 80 och inne på sin sista visa. Jag orkar inte och jag vill inte heller alltid, men jag gör det ändå! Ridningen är såå viktig för mig för att inte gå in i en bubbla och låta skadan ta över hela mitt liv, för det har den egentligen nästan gjort. Även om inte jag vill erkänna det riktigt..
Jag vet många nätter jag önskat att jag kunde vara lite mer skadad så det syns så folk faktiskt förstår, då jag avskyr att försvara mig om något som jag önskar att det inte ens fanns.. Det kan nästan vara värre än själva skadan i sig ibland..
 
Jag är ingen unik och fantastisk person för att jag står ut med det jag gör, många står ut med hundra gånger värre saker. Men jag är väldigt stolt över min envishet och min vilja att bli bättre.. Även om jag vet att jag kommer leva resten av mitt liv med ett stort handikapp.. Nu har ingen påstått på länge att jag kanske inte har så ont med tanke på allt jag kan göra (men om ni ändå inte tror mig kan ni få en lista på allt jag inte kan göra istället, den listan har jag dock låtit bli att skriva eftersom det inte ingår i positivt tänkade) men det finns oerhört många människor där ute som har skador och sjukdomar som aldrig kommer synas utåt. Men tro mig, dom kan finnas där ändå.. Det är bara upp till personen ifråga att bestämma hur man ska tackla det och mitt bästa sätt, för mig själv, är att inte låtsas om det för mycket. Det är också därför ni inte ser inlägg här varje dag om hur ont jag har eller om hur ledsen jag är, istället när jag känner mig nere så går jag in och läser Matildas blogg (som också sällan klagar) och inser - Nej, jag är fortfarande inte ensamast i världen. Bit ihop, du må vara liten - men ack så  envis!
Hur kan man inte bli glad av att få sitta på denhär ryggen varje dag?
 
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >