Historian om min skada..




Jag skriver så extremt sällan om vad det egentligen är för "fel" på mig och min skadade kropp, men jag känner nu att jag nog behöver utveckla det hela lite..
 
Jag vet extremt lite om vad som hände i min kropp en 25 Juni 2009, jag vet att min knäle krossades och fotleden satt där den absolut inte skulle, efter ett ridpass som man kanske borde kalla mindre lyckat sådant.
Vägen efter ridolyckan har varit lång och väligt krokig, kan man minst sagt säga. Min knäskada är givetvis inte en enkel sådan, men folk blir av med ben och armar och får mindre bestående men än mig nästan.
Iochmed min skada så tror läkarna att jag har utvecklat en sjukdom som dom kallar för CRPS, det är en nervsjukdom som gör blandannat att nerverna aldrig slutar skicka impulser till min hjärna om att jag har ont. Min kropp var med om något som den anser väldigt traumatiskt och den går helt enkelt på högvarv 24 timmar om dygnet sedan dess. Den tror att jag är lika skadad idag som jag var för 5 år sedan..
Så är ju såklart inte riktigt fallet, och detta har tagit lång tid för både min och läkare att inse. Jag har också förbrukat en hel hög med sjukgymnaster (många tycker att jag är alldeles för envis och lyssnar inte på vad dom säger) och jag har gått smärtrehab, varit hos smärtteam, ingått i olika former av rehabprogram. Men ingenting fungerar..
Jag har från första början sagt att någonting är fel med mitt knä, det har inte läkt som det ska.. Något känns inte rätt bara. Men ingen vill öppna och kolla med risk för att dom gör det värre än vad det redan är. Tillslut ifrågasatte jag hela grejen, men vadå värre? Hur vet ni hur ont jag har nu? Vet ni att det kan bli värre? Det kanske blir bättre också?
För några månader sedan så sa jag tillslut att jag inte tänker gå med på att dom talar om för mig att jag måste lära mig att leva med allt detta, jag tror inte på att dom har gjort allt! Dom har ju inte ens öppnat och kollat, trots att dom ser mina broskförändringar och en led som fortfarande är några millimeter fel. Men prova att säga emot en ortoped... Dom har ifrågasatt mig både psykiskt och fysiskt, men enda gången jag faktiskt lät min skada dra ner mig var när jag gick på smärtrehab och dom faktiskt behandlade mig som skit. Då var jag uppgiven ska jag säga, då tänkte jag att om lika gärna kan sätta mig i en rullstol på plats för såhär tänker jag inte leva i resten av mitt liv. Men även den biten redde jag ut på egen hand, mycket tack vare min familj och Goodie faktiskt. Han kom in i precis rätt tidpunkt kan jag säga.
Det har aldrig gått en dag utan att jag tänkt på saker som man borde kunna göra, men det har heller inte gått en dag där jag tänkt att jag inte accepterar min skada. Det gör jag, och jag kan leva med den i resten av mitt liv. Det gör ingenting! Men då måste jag verkligen veta att dom provat allt. jag ger mig inte innan dess! Inte en chans..
 
Nu, äntligen har jag fått en tid hos en läkare som gör en form av brosktransplantationer, som än sålänge är ganska nytt men det har varit väldigt framgångsrikt. Jag vet inte vad han kommer säga, men jag misstänker att han kommer vilja veta hur det ser ut och vilket fall så känner jag mig ganska nöjd efter honom.. Min nervsjukdom har jag ju, och den vet jag alltid kommer finnas där. Men smärtan i leden känns.. Jag vet inte, den borde inte behöva vara där. När jag nu fått berätta för två läkare som försökt förstå detta lite mer ingående håller även dom med att det inte låter som en nervskada eller CRPSen utan att det är något i själva leden som är irriterat eller trasigt.
Med tanke på min skadehistorik så kanske en irritation räcker för att jag ska vara så dålig som jag är?
Vad vet jag, men jag är så glad över att få träffa denhär läkaren snart. Även om jag inte går runt och hoppas på guld och gröna skogar så tror jag att jag kommer åka därifrån som en visare människa som lärt mig något nytt om mig själv och förhoppningsvis min framtid.
Som några av er sett eller vet sedan innan så har jag och Matilda samma sjukdom, bara att den visar sig på lite olika sätt. Det gör den på alla, men nervimpulserna fungerar på samma sätt. Det är fruktansvärt frustrerande och jobbigt att leva med detta och ännu värre när inte ens läkare vet vad det innebär eller varför man får det. Men vissa får det bara, och de flesta behöver inte ens ha skadat sig från början utan dom vaknar upp en dag och plötsligt börjar kroppen utveckla detta.
 
Jag skriver inte om hur jag mår, eller pratar om min skada för att någon ska tycka synd om mig eller klappa mig på axeln och tala om hur duktig jag är. Men jag har insett att folk behöver få veta, eftersom okunskap föder elaka tankar och kommentarer tyvärr. När jag inte skrev om min skada alls så var det helt otroligt att jag kunde rida varje dag. Inget vet ju att den enda timmen jag mått okej på en dag är den timmen jag tvingat upp mig till stallet för att plåga mig igenom mockning och pyssel med hästarna. Sedan att inte jag går hem och skriver det i bloggen eller ringer alla mina kompisar och berättar hur illa det är, det är en annan sak.. Det är liksom inte jag.. Jag är faktiskt en ganska glad skit som tycker om mitt liv, oavsett med eller utan min skada. Jag ryker upp mig när jag må dåligt, och jag tycker om den egenskapen hos mig själv. Det började försvinna när jag var på smärtrehab och det var första gången i hela mitt liv som jag inte kände mig själv längre, och jag visste inte alls hur jag skulle göra för att ta mig ur det. Men detta var nog bara min sambo och mamma och pappa som visste då, knappt jag själv såg det, jag bara var väldigt förvirrad och ledsen. Men nu har jag lärt mig att jag måste berätta, om inte annat så hjälper det fakiskt andra i liknande situationer. Om ni bara visste hur mycket fina mail och ord jag får från människor jag inte ens känner, och uppriktigt så vill jag lära mig hur man skickar en kram över internet för det är just denna typ av mail/kommntarer som får mig att gå runt och känna att jag vill ägna mycket tid på min blogg för att tala om hur det är.
Det är inte mer synd om mig än någonannan, många har sin egna historia. Men jag vet hur glad jag blev över att få träffa Matilda och bara känna att hon kände samma som jag. Kan jag hjälpa en person till på min blogg på samma sätt så kommer jag blogga tills jag är 80år och har skrivkramp i hela kroppen.. ungefär.
 
Egentligen finns det så mycket att berätta, men ingen blogg i hela världen kommer ha plats att återberätta allt jag har upplevt. Förmodligen ingenannans historia heller, men jag antar också att det är därför ni följer denna bloggen, för att få veta lite mer för varje dag. Så det minsta jag kan göra är väl att vara ärlig och dela med mig?!
Men jag vill att ni ska veta, hur dåligt eller bra ni än kan tycka att jag verkar må, så löser jag det alltid! Jag vet att det kommer något bra med precis allting, det gör verkligen det. Jag hoppas också min glädje till livet kan speglas lite här i bloggen så alla kan tänka likadant i livets tuffa situationer, för vi alla kommer genomgå jobbiga saker. Oavsett vad det handlar om så räcker det att du själv tycker att det är jobbigt - då är det så och ingen kan säga något annat. Men kom ihåg att det är allti hur man tar sig ur en sådan situation som avgör hur och vad för människa man är eller vill bli.. :)
 



Jeanette

Du är verkligen en inspirationskälla. Du kämpar på och är målmedveten trots att du ständigt har värk. Att alltid ha ont är en sak, men sedan att aldrig få sova ordentligt är den största psykiska martyr man kan utsättas för. Bra ständig värk gör att man blir vansinnigt trött. Gillar din inställning till livet samt hur fantastisk du är med dina hästar. Kul o spännande att få följa Dino o Peter också :)


Du är så klok du! Läser din blogg varje dag. Fortsätt som du gör och jag är säker på att du hjälper mer än en människa, du hjälper många! Kramar







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >