Hur blev jag egentligen dressyrryttare?




När jag var liten var jag litemera vild än vad jag är idag, alltså var dressyr ingenting mer än nödvändigt ont för min del. Jag älskade hoppning, vilda uteritter, galna barbackaturer och dressyr var som sagt något man fått reda på att man tyvärr måste rida ibland för att hålla hästen mjuk och lydig..
 
Men så kom den stora dagen då jag fick min första, alldeles egna ponny - vilken fantastiskt dag!
Eftersom denhär ponnyn inte var riden på flera år så började jag med en igångsättning, jag fick ett tydligt schema som jag följde till punkt och pricka och jag minns att jag pratade runt med lite olika typer av människor och alla nämnde ju just detdär med dressyrdelen.. Dethär med halvhalter (hahah) var ett vanligt förkommande ord och jag minns hur jag satt och tränade halvhalter precis överallt, tolv år gammal hoppgalning som inte ville göra något annat än att flyga över bommar eller möjligtvis stock och sten.
Eftersom jag hade otroligt gott om tid på mig så fick jag helt enkelt jobba på grundarbetet och där blev jag bättre och bättre, vilket också fick mig att inse att det fanns faktiskt olika typer av hästar.. Alltså, de var olika välridna och lydiga - men när mitt lilla sto sedan blev sådär lydig så insåg jag att det faktiskt var ganska roligt! Det var helt klart en konst och en ny typ av utmaning..
 
Tyvärr hann vi ju inte komma sådär jättelångt då jag hittade henne i hagen efter 4 månader - en hjärnblödning..
 
Behöver jag ens säga hur förkrossad jag var? Chockad, panikslagen och jag ville aldrig någonsin se åt en häst igen..
 
Mamma och pappa kom hem med hästtidningar med annonser på fina ponnys, dom hade också i smyg satt in en annons i GP att dom letade ponny och trots att jag bara tänkte på min fina Delphinette så var det någonting som kändes lite ouppklarat, jag kunde ju inte bara sluta med det jag älskade mest eller?
Det ringde en familj som hade en dressyrponny med placeringar tom LA och som tränade på FEI nivå, givetvis blev jag jättenyfiken! Vilken grej att ha en sådan fantastisk ponny, tänk vad häftigt!
Vi åkte och provred och det sa klick mellan mig och Mistral, jag älskade honom! Det var så fantastiskt att få känna känslan av att när jag gjorde alla dessa smågrejer som jag suttit och slitit med de senaste månaderna så förstod han med en gång vad jag menade, även om han var på en helt annan nivå än mig så var dedär smågrejerna så häftiga och lyxiga på något sätt! Dessutom tyckte han ju också om att hoppa.. kunde det bli bättre?
Mistral blev min och han var verkligen den hästen som la grunden till mitt dressyrintresse, trots att vi hade det väldigt kämpigt många gånger.. I början grät jag när jag kom hem för att jag var så dålig och hästen var så bra, det var så elakt mot honom att jag skulle sitta där och förstöra.. Men allteftersom kom jag ikapp Mistral lite och vi började hitta rätt hos varandra! Tyvärr var han ingen ponny för SM, även om vi faktiskt hade en del placeringar tom FEI tillslut och fick kval till SM.. Men det var inte pga att han hade några spektakulära gångarter direkt, han var lydig och gjorde det han skulle helt enkelt och det fick också mig att vilja träna och bli ännu bättre på de saker som vi trots allt kunde plocka poäng i - vilket jag är så fantastiskt glad över idag!
 
Men än idag tänker jag på min fina Delphinette ibland och inser att det är otroligt mycket tack vare henne som jag ens brjade tänka i dessa "dressyrbanor".. Undrar vart jag hade varit idag om jag hade valt dendär galna hästen som jag ville köpt före henne som mamma totalvägrade, jag var jättetjurig minns jag! Den passade ju mig perfekt, lika vild som jag och stack med mig mest hela tiden.. Jösses, tur att jag vet bättre nu! ;)
Dephinette och jag på våran första och sista tävling ihop.. Så liten jag var! :)
Jag och Mistral på en nationell tävling i Hästhagen några år senare, fina killen!
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >