Olyckan..




25 Juni 2009, var dagen då mitt liv tog en ganska total helomvändning.. Tänk om jag hade vetat detta den något stressiga morgonen som jag klev upp ur min säng nere i ett vackert skåne och påbörjade dagen på det sätt jag drömt om i hela mitt liv - i stallet, ihop med en hel hög av fantastiska dressyrhästar och väldigt duktiga dressyrryttare..
 
Jag hade precis fått med mig Goodie ner till skåne och var så otroligt ivrig över att få köra igång och verkligen börja träna, jag hade bestämt mig för att satsa på ridningen och dressyren och försöka ta mig uppåt i klasserna. Jag ser än idag, precis framför mig hur solen lyste in i ridhuset, exakt känslan när jag satt där och tränade och hur jag upplevde att Goodie inte var helt med mig. Jag blev frustrerad, jag fick inte alls till känslan jag ville ha och självklart kände säkerligen även Goodie hur mitt mål för passet blev mer och mer orimligt för honom..
Efter en långsida i ökad galopp skulle jag försöka få tillbaka honom i en samlad fin piruettgalopp, detta hade vi tränat flera gånger redan men denna gången drog sig Goodie frammåt och ville inte alls ta hjälpen från min sits. Istället för att bromsa med händerna, skulle jag be om mer aktivitet bakifrån - ta i mer och jag gav en alldeles för stor hjälp, förmodligen för att jag suttit på denna mindre känsliga unghäst någon timme innan. Samma sekund som jag gav hjälpen insåg jag mitt misstag, men då var Goodie redan halvvägs i luften i ett bakutsprång. Detta hade inte varit något speciellt om inte det var så att vi näst intill hamnade i sargenskortsida och därav fick Goodie göra en helomvänding för att inte galoppera in i väggen. Jag hängde så mycket på sidan redan så jag kom ihåg hur jag tänkte "äsch, lika bra att glida av nu.." sagt och gjort..
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte egentligen mer att det kändes extremt odramatiskt och min "plan" var att landa på båda benen, men förmodligen hade vi en sådan hög fart att jag själv inte riktigt uppfattade hur fort det gick. Jag hann få i det ena benet från sidan och hörde hur det sa kras i hela mitt ben..
Jag visste med en gång när jag föll till marken att jag hade brutit något, och jag visste också på något sätt var följderna skulle vara av detta.. Men jag skulle inte i min vildaste fantasi kunna tänka mig att jag såhär, nästan 6 år efter olyckan sitta och skriva i en blogg - som jag egentligen startat för att få skriva om det jag älskar, just för att en stor del av mitt liv består häst och att försöka ta sig tillbaka efter det som hände..
 
När jag kom in med ambulansen till sjukhuset, hysteriskt ledsen över mina söndeklippta cavallostövlar och mina nya pikeur ridbyxor, så var jag säker på att jag brutit foten. Ja, men det blir ju några veckor med gips, inget konstigt egentligen. Men jag kunde faktiskt vara i stallet med kryckor.. eller?!
Det var först när dom tog av allt dom stabiliserat upp mitt ben med i ambulansen och det kom in en första ortoped och hästskötaren som var med mig, fick en egen sköterska vid sig efter att hon hållit på att svimma när hon såg mitt ben - då insåg jag att det kanske var lite värre än vad jag trodde då.
Som tur var så var jag fortfarande inne i mitt rus då, så jag ville ju promt se vad jag hade pågång nere vid mitt ben.. Såhär i efterhand var det väl bra att jag aldrig fick se detta..
Efter röntgen och en hel del oklarheter och ett samtal hem minns jag, dock ingen aning om vad som sas.. Men jag vet att jag var skitsur på min mamma för jag skulle vara i stallet på måndag och hon visste ju mycket väl, att så skulle det inte bli.
 
Dagen efter jag kom in kom det in två läkare till mig, vi var 4 stycken i mitt rum och dom drog för ett sådant löjligt skynke. Dom hade även med en psykolog som jobbade med folk som har skadat sig illa, och jag var ju fortfarande inne på att jag brutit foten - lägga av nu! Överdramatisera det inte så!!
Jag kan fortfarande känna paniken jag kände när dom berättade att dom inte visste hur bra jag skulle bli, dom kunde varken lova att jag skulle kunna gå riktigt eller rida igen för det var en väldigt speciell skada jag råkat ut för. Dom pratade i väldigt mycket termer minns jag, men min knäledled var helt krossad på ena sidan och fotleden vad helt av i ett ben och satt liksom ovanpå min fot. Dom visste inte alls hur leden såg ut innuti eller hur illa det egentligen var..
Det andra är väldigt brusigt för mig, men jag vart nästa arg - ingen rör mig innan ni kan säga att jag kommer kunna gå och rida igen, så är det bara - Jag vart helt knäckt!
 
Flera dagar gick, en ny ortoped och en operation senare så låg jag tillbaka på min avdelning och hade de absolut värsta dagarna i mitt liv.. Jag kommer aldrig glömma den smärtan jag upplevde efter operationen, och trots detta ville dom ha upp mig att röra på mig. Jag hade kunnat strypa den sjukgymnasten där och då..
Det var en väldigt speciell operation jag hade fått gå igenom, där man med ett enormt tryck, "skjuter" upp leden med hjälp av bencement, försökte fixa mitt skadade brosk som var i flera bitar och lite skruvar i både knäled och fotled. Jag kommer också ihåg att min ortoped somgort operationen sa att de första dagarna kan göra extremt ont just för att trycket som blir i benet är så stort och det har ingenstans att riktigt "ta vägen"..
 
Jag sålde Goodie när jag skrevs ut från sjukhuset och min långa väg tillbaka efter skadan började, det var fortfarande väldigt osäkert hur bra jag skulle bli.. Men denna nya ortopeden som är specailist på knäskador hade ändå sagt att han trodde jag skulle kunna gå igen, han sa också att jag skulle vara glad att jag inte var handbollsspelare eller typ hoppryttare - så det fanns ändå lite hopp i mig! Det var också då och därför jag köpte den hästen ni fick börja att följa här i bloggen - Dino!
 
 
Jag kan inte säga vad som sedan riktigt har hänt med mitt ben efter detta, det har läkt bra, även om det fattas en stor del av min led fortfarande. Sedan kan ju inte brosket "läka" utan det bildar ju bindväv emellan alla delar som var trasiga, och det ska inte vara lika mjukt och "smörjande" i leden som brosket är..
Sedan har jag ju dessutom en stel fot, som inte alls värker och sådär. Men den orsakar istället inflamationer på min hälsena, som givetvis inte gör det lättare för en redan ömmande knäled.
Jag vet inte om det är 4 operationer jag gjort nu kanske? Men jag har iallafall redan börjat få förslitningar på leden just för att jag går så konstigt pga smärta och egentligen går det inte riktigt förklara varför..
Förra sommaren gjorde jag en väldigt speciell typ an röntgen som visade och bekräftade tydligt att jag har en väldigt ökad aktivitet i mitt knä, såpass mycket att det ser ut som att själva skadan är "nygjord".. Det var 5 år efter att olyckan hände..
Jag har också fått diagnosen CRPS, men det är förmodligen bara en del i skadan. Men det kan absolut vara en viss förklaring till en del av min kroniska smärta!
Typiskt för min del som tyder på CRPS är just denhär kroniska smärtan som ökar av ganska oförklarliga skäl, kroppen går på högvarv och skickar smärtsignaler hela tiden. Dock har jag ju testat att stänga av dessa, vilket inte har hjälpt.. När man har CRPS är det väldigt vanligt att smärtan trappas upp inför natten, då resten av kroppen börjar koppla av, och det är just så för mig. Jag har min topp varje kväll/natt från ca 22 - 06 på morgonen ungefär, därav att jag sover väldigt dåligt som ni säkert sett här..
 
Det finns så himla mycket jag kan skriva och berätta om alla turer, hur jag provat 711 olika typer av rehab former, hur jag lägger upp träningsscheman, att jag haft 13 olika sjukgymnaster, massa arbetsterapueter, kuratorer och såklart en hel hög med läkare!
Nu har jag en väldigt duktig ortoped i Kungsbacka som försöker lite nya typer av behandlingar, och jag gillar honom men jag upplever tyvärr att han börjar få slut på idéer och det börjar ge mig lite panik.. Men jag kommer ändå aldrig ge upp, även om jag accepterar läget - vilket jag faktiskt tycker jag gjort, så kommer jag alltid kämpa för att bli så bra som möjligt!
 
 
Jag satt innan och läste inlägget jag skrev precis när olyckan hade hänt (jag har sparat allt jag skrivit på ett annat ställe) och innan jag blev opererad.. Det är så typiskt mig dethär, men jag blir faktiskt lite stolt över att när jag tillochmed fick mitt livs värsta besked, så kunde jag ändå hitta något som var bra. Små saker, och förmodligen mest för att försöka muntra upp mig själv, men om ni bara visste hur mycket det har hjälpt mig längre fram..
 
"Ja men det är sant, kort är gott heter det ju?
Jag brukar ju aldrig vara eller känna mig speciellt olycklig, men detta känns rent ut sagt förj*vligt!!..."

"...Men dum och drogad som jag är så har jag hittat poistiva saker med detta ändå (även om dom är ganska oväsentliga) 
1. Jag får kryssa över en av mina att-göra-innan-jag-dör saker, åka ambulans...
2. Jag har en galet snygg sjuksköterska som tar hand om mig, och dessutom ger mig morfin en gång i timman. Så gott som min hjälte varje gång ju...."

"..Men nu ska jag få mer morfin och en sömntablett sen ska jag dejta Johnblund och drömma om min envishet att till varje pris komma tillbaka till hästryggen och Goodie.."

Haha, förlåt.. Men en 6 år yngre Jenny som skrev detta, och som sagt.. Jag försökte väl helt enkelt övertyga mig själv.. ;)
 
När jag läser detta, så inser jag ändå att mot alla odds, så sitter jag ju faktiskt på Goodies rygg så gott som varje dag nu.. Vilken fantastisk känsla!
Tänk om någon hade sagt att nästan 6 år senare skulle jag och Goodie debutera svårklass dressyr på över 64%.. Antingen hade jag gett personen i fråga en smäll, eller så kanske jag hade tyckt att det lät rimligt - något att kämpa för.. Det hade på något sätt varit litemer typiskt mig! ;)
Jag kämpar varje dag med att försöka ha ett normalt liv som möjligt, och jag kommer aldrig få det igen men det gör mig ingenting! Men jag vill att ni ska veta att detta finns och kommer alltid finnas hos mig och vara extra jobbigt för mig, även om jag inte skriver precis allt för er om detta varje dag. Vissa dagar kämpar jag med att ens komma upp på hästryggen eller komma upp ur sängen.. Men för att dra en jämförelse, ni vet när ni sovit oerhört dåligt ett par nätter och man blir på sådär äckligt dåligt humör?! Så har jag ju det nästan jämt, även om jag försöker tänka bort det dåliga humöret och det onda benet då.. Men när man väl sedan har sovit och vaknat sådär härligt utvilad (minns inte ens hur det känns att få sova en helt normal natt längre, men ja..) och man känner sig pigg och glad igen - precis samma känsla får jag efter ett ridpass! Det är det som håller min ork och motivation uppe, utan ridningen så vet jag inte vart jag hade varit idag faktiskt..
 



Malin

http://doohs.blogg.se

Det är en otrolig resa du gjort och att ta sig tillbaka som du gjort är inte alla förunnat. Men gissar på att du alltid har haft ett stort driv vilket har hjälpt dig framåt! Tack för att du delar med dig av stort och smått!


Vilken inspirationskälla du är!! Vilken resa... :)


Anonym

Sitter här med en tår i ögat. Vilken kämpe du är, önskar dig bara lycka och framgång!!


Linnea

Häftigt att få läsa hela historien! Du är en riktigt kämpe!


Gabbe

Vissa människor berör mer än andra Jenny. Jag har aldrig mött en så positiv och härlig människa som du trotts det du har i bagaget. 💜

Svar: Du är bäst vännen! Dessutom duktig på att göra mig på bättre humör när det är kämpigt, vi kan liksom "oja" oss ihop du och jag! ;) <3
JennyM Dressyr


Vilken resa du gjort, väldigt inspererande att läsa! Tack för att du delar med dig!


Vilken kämpe du är Jenny och vilken jäkla resa du har gjort. Tack för att du delar med dig av den och ger så mycket inspiration. Jag slet sönder mitt knä i januari 2014 och har tack O lov bara behövt genomgå en operation, har en kvar att göra om några månader. Min skada är inte lika allvarlig som din men jag känner igen mig så mycket i det du skriver om sömnstörningar, värken och frustrationen. Jag har en bit kvar innan jag är uppe på hästryggen igen men det beror dock mest på min graviditet just nu men jag inspireras så himla mycket av dig. Med järnvilja kommer man långt och du har gjort det fantastiskt bra.

Hoppas nu läkarna kan hjälpa dig att få ordning på sömnen och få bort mer värk.


Bella

Känner igen mig så himla mycket!! Kan själv knappt gå vissa dagar pga en nervskada efter en tumör. Och de dagar jag kan gå så haltar jag rejält. Men jag är så tacksam att jag är ryttare och att dressyr är en sport där det inte krävs gång/spring motorik.

Kram & heja oss :)


Jennifer

http://www.jenniferdressage.se/

En sån fantastisk kämpe du är Jenny. Det är väldigt intressant och roligt att följa dig och jag som ofta har problem med kronisk värk förstår ju att du inte skriver så mycket om hur illa det ofta är. Men hästarna ger så mycket, känner precis som du att jag mår mycket bättre efter jag ridit! Du är så himla duktig och man får alltid en positiv känsla med sig när man varit här inne och läst. Tack för att du delar med dig. <3 Kram







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >