Från början...




Nu är det inte riktigt det absolut första stadiet med Fonzie när det kommer till inridning, men får jag en häst som jag ska rida in eller kanske nyligen är inriden av någonannan så börjar jag alltid såhär.
 
Redan i stallgången börjar jag med att göra saker som jag vet kommer dyka upp under Fonzies liv, testar att linda benen, slänga på och av sadeln osv. Allt jag gör är jag lite lagom oförsiktig med, jag drar inte gjorden allt vad jag orkar tex. Men jag försöker heller inte vara jätteförsiktig! Det skapar oftast bara en oro i många hästar som inte ens vet än att det är något att oroa sig för... Är de däremot oroliga första och även andra gången så kanske jag är mer försiktig, det får man ju läsa av efter individen och anpassa såklart.
Jag börjar alltid med longeringen en stund i alla gångarter, båda varv och här försöker jag vara tydlig med samma rutiner hela tiden.
När jag är nöjd och Fonzie också är det så väljer jag att ta fram en pall, först ställer jag den bara jämte och ser till att han står still bredvid. Kollar av sadelgjord och sådär för säkerhetsskull och sedan ställer jag mig oftast på pallen och där börjar jag med mitt riktigt oförsiktiga moment. Slår på sadeln, rycker i stigbyglarna, hoppar lite på pallen, klappar på rumpan och på halsen - inget för att det ska verka som att jag "attackerar" men jag beter mig också som att detta är alldeles fullständigt normalt. Detta lärde sig Fonzie efter första gången att det var inget att haka upp sig på ändå och jag tycker det är skönt, det menas också att jag inte behöver vara rädd för att det händer små oförutsedda saker som att det låter lite med stiglädret mot sadeln eller så, förhoppningsvis tycker han då det är ett väldigt milt ljud. Tycker inte alls om att sitta upp på en 3 åring med känslan om att "rör jag mig så dör jag" eller minsta ljud kan orska kalabalik. Det kan hända ändå så varför utsätta sig för onödigt mycket? Bättre utsätta hästen för "onödigt" mycket så blir det oftast mindre problem sedan ;)
Sedan kommer vi till nästa grej, att sätta foten i stigbygeln och häva sig upp. Detta gör jag ändå lite lagom form för att kunna lägga mig på relativt snabbt och sedan släppa stigbygeln direkt ifall något skulle hända så jag kan glida av lite smidigt. MAn vill inte häva sig för långsamt med risk för att bli hängande halvvägs upp!
Väl uppe klappar jag överallt där jag kommer åt, rumpa, mage, hals, på sadeln - ja allt. Samtidigt som jag pratar och berömmer, det ska vara mer uppmuntrande klappar snarare än att de ska göra onödigt mycket ljud...
Efter att ha provat detta någon gång så ber jag den som håller i gå något eller några steg när jag hänger på och därefter glider jag av för att kunna hoppa upp igen och göra precis samma process igen men helst med litefler steg skritt.
Här någonstans burkar jag nöja mig någon dag eller några dagar, då nästa steg brukar vara bland de svåraste - att sitta upp och själva upprätningen på hästryggen. Det är i de lägena jag tycker om att vara liten  ;)
 
Längre än hit har jag tyvärr inte kommi med Fonzie än men vi är på god väg och jag tror nästa gång blir det nog till att sitta faktiskt - spännande!
Såhär glad kan man faktiskt se ut, trots att det är första gången matte hänger på en när man har sadel på sig... Han är så duktig så!
 








 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >