Att kunna ta på smärta...




Jag vet inte om ni märkt det, men jag har velat mycket kring hurvida jag ska skriva om mina problem och min skada och alla sidoeffekter kring detta med smärta - sömn osv. Det senaste halvåret egentligen har jag börjat att tona ner det litegrann här på bloggen, och jag har bestämt mig för att fortsätta ha det så...
Detta beror inte på att jag inte vill dela med mig, men jag tycker själv det blir en så himla negativ ton kring att klaga hela tiden och jag vill inte läsa en blogg där en människa ältar saker. Det är väl att hårddra det lite och säga att en person med smärta ältar just sin smärta, men nu handlar det ju trotsallt om mig själv så.
 
Jag minns en kommentar jag fick av en person för ett antal månader sedan, där hen ifrågasatte min smärta, hur jag kunde rida och flera andra frågeställningar som jag förstår att folk kan ha. Speciellt om jag inte skriver så mycket om alla mina problem!
Jag minns hur jag ringde och grät inför pappa efter jag läst denhär kommentaren och insett att jag aldrig kommer kunna förklara för någon hur hela min situiation ser ut eller hur det fungerar, för jag förstår det inte ens själv!
Jag har bokstavligen offrat allt som går i mitt liv för min skada - flera jobb, träning, nöjen, vänskapsrelationer, hästar, mina mål i livet - Allt ser annorlunda ut idag mot vad det gjorde för snart 7 år sedan, allt...
Hur ska jag kunna sitta och skriva i en hästblogg om alla delar jag går miste om? Vad jag har offrat? Utan att få det att låta som att jag tycker synd om mig själv? För det är inte mer synd om mig än någonannan, men när folk ifrågasätter mig eller misstror mina problem så blir jag helt förtvivlad. Det känns som hela min mur av självförtroende slås bort och undan när man har dendär bakomliggande tonen att jag omöjligt kan ha sådär jätteont och kanske bara är lat eller bekväm. Jag är allt annat än en sådan person iallafall!
 
Några år efter jag skadade mig så stannade jag upp lite och gick igenom för mig själv hur mitt liv såg ut då jämfört med innan olyckan, alltså det är skrämmande och vad jag har gått igenom de senaste åren och gör även just nu får mig att vilja lägga mig ner och gråta... Inte en skvätt utan floder, och skulle jag skriva och berätta allt så hade ni inte ens orkat ta er igenom en femtedel utan gett upp hoppet om både mig och sämhället tror jag.
Men så en dag funderade jag över allt detta hur jag skulle göra för att orka tackla allt och ändå ha någon form av liv kvar. Det var då jag lovade mig själv att oavsett hur dåligt jag mår och oavsett hur jag känner så ska jag aldrig sluta med hästarna, det ska bara funka! Det har varit nära flera gånger kan jag säga, men där har jag en helt fantastiskt familj som stöttat mig något enormt - dom är helt fantastiska!
En person med smärta vet vad jag menar tror jag när man säger att livet är lite som en pyramid för mig, jag har olika saker i livet som byggstenar. Längst ner på nedre delen så hade jag lite lättare/mindre intressen som att läsa böcker, titta på filmer, shoppa kläder osv. Så byggs det på, med viktigare och roligare saker desto högre upp man kommer och allra högst upp, det absolut roligaste jag vet - hästarna och ridning. Min pyramid har vittrat sönder för flera år sedan... Kvar är den biten jag krampaktigt kvar om i alla dessa år - hästarna! Tack vare att ju nu hållt kvar i hästarna så krampakigt så har jag heller inte gått fullständigt in i väggen, för det "borde" jag ju tydligen ha gjort för länge sedan... Kanske har jag gjort det ibland, i smyg och istället ryckt upp mig själv för att jag vet att jag inte kan ligga i min säng och tycka synd om mig själv en hel dag? Jag tror faktiskt det är hästarna som räddat mig ur mycket av det jag varit med om och också sluppit vara med om tack vare dom...
 
Denhär kommentaren som ifrågasatte mig ganska rejält för ett antal månader sedan den har verkligen satt sina spår, det var när jag fick den som jag insåg att jag behöver börja dela med mig. Men efter ett tag så insåg jag att jag inte skrev om det för mig egen skull, utan mer för att göra andra nöjda så att jag föralltid skulle slippa den typen av påståenden/frågor. Det var för att skona mig från det som ifrågasätter hela mig som person och hur jag är och mår idag, för mig känns det åtminstone så.
Jag blev för ca 6 månader sedan sämre än vad jag någonsin varit tidigare, ungefär samtidigt blev det allt detta med skadade hästar och ja ni vet, och jag insåg att destomer jag skrev om hur synd det var om mig på bloggen desto längre ner kom jag... Sådan är inte jag som person, jag är ledsen och sörjer och allt detdär. Men jag uppskattar verkligen att göra det för mig själv! Jag kan räkna på en hand hur många vänner som har sett mig  sådär riktigt, riktigt dålig. När jag är nere liksom... För en klapp till mig på min lilla axel, men jag är en jäkel på att dra upp mig själv när det är något som är dåligt - det är nog den egenskapen hos mig själv som jag är mest stolt över! Jag kan vara glad ändå!
Men jag skulle vilja avveckla detta lite med att jag känner att jag måste skriva att jag har sovit dåligt eller har ont eller suttit av tidigare ett pass för jag verkligen inte klarar av att rida. Eller när jag ringt till pappa och gråtit för att jag inte klarat av att köra en skottkärra, jag vill inte skriva om det för när det händer så är jag ledsen precis just då och sedan tar jag mig i kragen, borstar av mig och går vidare - glömmer det!
Ni får hemskt gärna fråga mig om ni undrar något men jag hoppas ni förstår att bara för att jag inte skriver om det så menas det inte att det inte finns där, det kommer säkerligen lite sådanhär typer av inlägg ändå ibland för er som ändå vill läsa om något av det. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar!
Min skada kommer alltid finnas här, och mina problem kommer förmodligen aldrig lösas helt - Men jag har lärt mig att leva med det, och jag förstätter att lära mig nya saker om mig själv och skadan varje dag!
 
 
Men så den vanligaste frågan får avsluta detta inlägget i hopp om att ni ska förstå hur jag menar :)
- Så hur orkar man då? Detgör man inte, men man gör det ändå!
 Dino, jag saknar dig varje dag....



Johanna

Blev så ledsen av ditt inlägg... Givetvis ledsen för din skull, allt som du har tagit dig igenom och tar den igenom med en ständig smärta. Men jag blir också ledsen för att du skall behöva skriva den här typen av inlägg, behöva försvara dig själv mot personer med dåligt utvecklad empati och en allmänt dålig uppfattning om att en blogg endast är en bråkdel av en människas liv...

Jag har inte kommenterat förut men läser din blogg dagligen! Din styrka och värme lyser starkt igenom bloggen. Man förstår att du är en mycket stark person och din kärlek till hästarna är enorm <3 Förstår att de negativa kommentarerna har en förmåga att bita sig fast, absolut när ens insats består av blod, svett och tårar men jag är säker på de mindre insiktsfulla läsarna står för endast en bråkdel av dina följare, vi andra står bakom dig och hejar på!
Kram!


Johanna U

Känner så väl igen mig i det du skriver. Det var speciellt jobbigt när man gick i skolan, eller rättare sagt inte kunde gå i skolan, och man fick kommentarer om att man bara skolkade för att man var lat och bekväm. För visst kunde de se att jag var sjuk, men jag kunde ju inte vara såååååå sjuk eftersom jag orkade vara med mina hästar... Det var långa perioder utan ridning när jag var för dålig, men jag var ändå i stallet med min mamma och syster. Det som folk inte förstår är att stallet har alltid varit mitt rehab och terapi. Det är hästarna som har hjälpt mig ta mig tillbaka efter alla operationer och det är hästarna som har fått mig att fortsätta leva även när jag velat ge upp. Så jag förstår verkligen att du tar illa vid dig när du får en sån kommentar! Men du ska veta att vi är många som förstår och stöttar dig <3


MalinKalin

http://malinkalin.blogg.se/

Det är förjävligt att du ska behöva skriva såna här försvarsinlägg! Har man ont så har man ont! Jag tror att folk som inte varit med om det själv eller har nån närstående som varit med om det så fattar man inte. Min mamma har ledgångsreumatism och har ont varje dag, käkar värktabletter varje dag och kan inte göra allt hon vill för att hon har ont. Nu är det kanske inte samma grad av värk som för dej eftersom hon kan jobba men ändå. Hon har gjort flera operationer för att bli bättre och den senaste blev ena fotleden stelopererad. Går man och har ont varje dag måste man ha nåt att se fram emot annars går det inte! Du är så himla stark och kom ihåg att det finns folk som har förståelse för att du har ont på riktigt <3


Malin

http://doohs.blogg.se

Jag undrar hur man ens kan ifrågasätta din smärta? Just eftersom du inte ältar eller tar upp varenda småsak, du är ingen som klagar. Men de få gångerna din smärta lyser igenom i bloggen känns de verkligen äkta. Du är bottenstark, så imponerad över dig och din fantastiska inställning till hästar och ditt go!


Caroline Johansson

Jag blir jättetacksam över dessa inlägg Jenny! Det kan vara så svårt att förstå när man sitter bakom skärmen och ser hur du rider så fint, verkar ha massa tid till dina hästar och ett rätt så gott liv, hur din skada påverkar dig i vardagen.

Jag håller med om att du inte ska behöva försvara dig, men för mig är inte detta ett försvarsinlägg, utan ett "wake up call" som sätter mina tankar och åsikter i perspektiv. Jag blir jätteglad när du orkar dela med dig, och inte bara på "jag-har-inte-sovit-inatt-men-det-är-som-vanligt-så-nu-kör-vi-sättet", för då blir det lätt så att man som läsare tänker: nähä, men Jenny verkar ju vara en sådan där övermänniska som inte behöver sova, good for her (och så känner jag mig usel själv för att jag är lat och trött).

Tack för att du orkar dela med dig till oss som är intresserade och välvilliga. Hejar på dig! Fortsätt kämpa och påminn oss ibland om vem du är och vad som driver dig! Kram.


Anonym

Du ska såklart skriva så mycket du vill, det är ju din blogg, din smärta och ditt liv. Men jag tycker att det är väldigt intressant att läsa den typ av inlägg!


Anonym

Du är modig och stark, och inspirerar säkert många av oss som läser din blogg. Att leva med kronisk smärta/värk och allt det drar med sig är tufft. För mig tog det mer än 10 år att acceptera detta faktum att inget blir som det en gång var. Jag kommer sannolikt aldrig fullt ut lära mig att hantera situationen på det sätt som andra tycker att jag ska göra. Hästarna gör att man orkar kämpa. Allt man gör handlar om att kalkylera /planera med vad det " kostar" i ex mer värk i några dagar. Men det är det värt, man kan inte sluta leva och ha roligt!!!


Jennifer

http://www.jenniferdahl.se

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag förstår så mycket av det du skriver och känner igen mig eftersom jag själv lever med smärta. Man inser efter ett tag att ingen som inte levt med liknande typ av smärta konstant under så lång tid kan förstå hur det är att leva med smärta. Det ÄR synd om dig, för du förtjänar verkligen inte att ha så ont! Men det är skillnad på att veta det och att acceptera att det är så och lära sig leva med det. Om du förstår hur jag menar... Jag uppskattar jättemycket när du skriver om sånt här eftersom det inspirerar mig att fortsätta kämpa trots att jag bara blir sämre. Sen är det såklart helt upp till dig vad du vill skriva om men jag tror inte någon ser dig eller din blogg som i närheten av negativ! Massa kramar till dig, du är så himla duktig och stark som orkar kämpa på. <3


Matilda

http://skogsrusset.se

Jag tycker du är G R Y M som klarar av att hålla igång och göra så mycket trotts smärtan. Det är verkligen inte bara. Jag menar tre hästar (plus allt annat du gör) är mycket för en helt "normalt presterande person" och med smärta eller annat så tar det såklart extra på kroppen att hålla på.

You go girl! Fortsätt kämpa på så bra som du gör!
Kraam


Jenny

Du är fantastisk! Jag beundrar dig oerhört! Det gör mig verkligen rosenrasande men samtidigt ledsen, för din skull. Jag har för mitt liv aldrig träffat någon mer envis o målinriktad person. Och var gång jag träffar dig har du alltid ditt härliga leende o glimten i ögonen. Jag imponeras alltid av detta, eftersom jag vet att du knappt sover och lever med konstant smärta. Trots detta strålar du av värme, omtanke o glädje.
Jag kan kanske förstå att det kan vara svårt att förstå hur mycket du kämpar varje dag med detta eftersom du är så fantastiskt på att hålla humöret uppe.
Men ingen har rätt att ifråga sätta hur ont och vad du borde o inte borde orka! Men tror ingen av oss som följer dig någonsin kommer se dig som negativ om du väljer att delge mer eller mindre. Men du ska skriva det du mår bäst av♡
Stor kram! Du är fantastisk


Ann

Fortsätt kämpa, du når dina mål! Ingen orkar vara tuff hela tiden speciellt inte med sömnbrist och smärta men du verkar bita ihop och klara det mesta ändå. Det är så man överlever, trots tuffa motgångar och du gör det bra!
Tycker bara det låter ännu mer jobbigt med hästarna på olika håll, är det inte dax att lämna lägenheten och skaffa en perfekt hästgård 😉


SKRIV DIN KOMMENTAR


Starkt inlägg som berör. Jag har ganska nyss börjat läsa din blogg och även om du är mycket yngre än mig så har vi vissa likheter. Jag har också hästar på olika håll och min äldre häst påminner så mycket om Goodie. Men även om jag tycker att jag kämpar på med mitt diskbråck så förstår jag när jag läser det här inlägget vilken kämpainsats du gör varje dag. Tack för att du delar med dig! Du är så stark och duktig!







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >