Nu är det dags....




Idag har mycket smält in och jag har väl äntligen fått lite av det "genombrott" som jag väntat på i många år...
 
Vi tar det från början, eller ja - detta är en tusendel av allt men jag börjar i den änden så att ni kan förstå vad som hänt senaste veckan/veckorna iaf.
Som de flesta kanske vet så har ju min knäskada också orsakat mig mina sömnproblem, men det var först när min värk började trappas upp, när jag triggade den, som jag började få riktigt stora problem med sömnen.
I 5,5 år har min sömn varit minimal, ibland sover jag inte alls, ibland en timme och har jag riktigt tur så kan jag komma upp i ca 4 timmar.
Jag kan inte ens skriva ner alla biverkningar detta har gett mig, förutom såklart ännumer smärta och extrem trötthet så har jag svårt att göra de mest normala grejer - titta på tv, läsa bok, köra bil, - allting där jag behöver fokusera längre stunder gör mig utmattad.
Jag tappar extrema mängder hår, vilket inte är så himla roligt när man är 28 år och faktiskt tycker om sitt långa hår (även om nu kanske Goodies svans brukar få mer omvårdnad än min egen, haha) jag har svårt att prata med folk då jag ofta tappar vad vi ens pratar om, jag hittar inte ord och kan säkerligen för den som inte känner mig upplevas ganska ointresserad - jätte pinsamt!
Jag är oerhört glömsk, fruktansvärt alltså... Ringer någon och säger att jag ska göra något så kan jag ha glömt det i nästa mening om det kommer mer info. Födelsedagar och sådant ska vi inte ens prata om, jag har 15 alarm på min mobil om det är något viktigt jag måste komma ihåg. Ni förstår kanske känslan när jag glömmer vart jag lagt mobilen....
Jag har blivit extremt ljuskänslig och har ofta huvudvärk. Jag har också en enormt nedsatt muskelstyrka och ibland ingen kordination i min kropp för hjärnan kan liksom "glömma" att man behöver lyfta foten också när man går, jag har den senaste tiden haft extremt svårt att hitta motivation i någonting eftersom jag känt mig så trött och svag att en sätta mig upp ur sängen känns som ett gympass för mig. Och ja, för er som undrar - jag har haft sådan ångest inför ridpassen! Jag vill, men orkar inte, men ofta har jag gjort det ändå och är åtminstone glad efteråt, vilket jag verkligen behövt och att dessutom få hänga i stallet med några av mina bästa vänner som finns där... bara det ger ju energi såklart!
De senaste månaderna så har allt detta eskalerat och det har känt som att jag någonstans plågar mig själv, bara genom att gå upp ur sängen - samtidigt som jag varit arg för att jag har känt mig... "lat"
 
En del av dessa symtom eller biverkningar, vad man nu ska kalla det, tyder ju på att det kanske är någon form av depression - men jag har själv aldrig riktigt känt mig riktigt deppig, mer än att det är fruktansvärt att inte känna igen sig själv... Jag tror det kommer ta alldeles för många år för mig att blir riktigt deprimerad faktiskt eftersom jag inte är sådan som person, alltså tycker jag något är jobbigt så försöker jag alltid hitta lösningar och ljusglimtar först innan jag bestämmer mig för att må dåligt av det. Sedan har jag absolut mått riktigt dåligt vissa dagar ibland, men det gör ju alla människor av olika anledningar.
Vilket fall har jag alltid känt mig lite osäker på när läkarna frågat ut mig om just depression, eftersom det är det vanligaste att människor får vid sömnbrist... Ett par gånger har jag också ätit medicin för just detta. även om det för mig bara skrevs ut för att göra mig trött och alltså har jag inte ätit så höga doser som man då "ska" göra. Men varje gång jag tagit dessa mediciner så har jag blivit en helt ny människa till det negativa, och då kan vi snacka om att min lilla extra glöd och kämparvilja jag har, fullständigt runnit ur mig. Då kan vi snacka deprimerad alltså, och den känslan som jag haft just då har jag inte riktigt haft - tills nu, de senaste månaderna...
Jag upplever mig själv som jag gått över alla gränser mot vad min kropp klarar av, så mycket har min kropp strejkat. Men någonstans där så har jag ändå någonting i min kropp som säger att det går, överlevnadsinstinkten säger att jag ska göra ännumer saker som gör mig glad och det har jag faktiskt gjort, det betyder inte att jag egentligen varken velat eller orkat... Men bit ihop eller bryt ihop, bryter du ihop så kom igen.
Jag har fortfarande aldrig känt mig hopplös eller att det inte kommer lösa sig, det är bara att just när jag är i det har liksom hela kroppen totalt motarbetat min hjärna på alla möjliga sätt som går. Det känns lite som att jag varit en fånge i min trötta kropp och alla mina biverkningar/symtom har blivit värre och värre...
 
När jag nu fick komma till sömnkliniken så gjorde de ganska klart för mig att fall som mig jobbar de egentligen inte alls mycket med, patienter med smärta är ju egentligen inte deras områden. Men jag har känt länge att just sömnen är påväg att spåra ur min kropp fullständigt och jag behöver ha hjälp med något för att se om det finns något som går att göra bättre, en liten del för mig bara skulle kanske hjälpa mig mycket?
Så jag började med att gå med denna klockan som jag hade på armen i ca 1 månad, sedan åkte jag och sov en natt på Sahlgrenska som ni vet...
 
Till att börja med fick jag bara någon timme efter ett samtal att jag måste ta nya blodprov, som jag tagit där bara några timmar innan. Ett av värdena visade så lågt värde att detta skulle kunna tyda på en sjukdom (kopplad till stress under lång tid, vilket självklart utebliven sömn enbart är.. extrem stress!) som om man inte behandlar är livshotande... Det var litemer än vad jag klarade av att hantera just då!
Dagen efter var jag och tog nya prover som var bättre, men fortfarande under vad dom ska vara. Dock var detta efter att jag gått på högvarv, både dagen innan med tanke på samtalet från Sahlgrenska och även på morgonen då jag gått och laddat för dessa prover och när de dessutom sticker mig fel så ville jag ju sjunka genom golvet - så ja, stressnivån var ganska maxad för mig. Vilket ska ge väldigt höga värden egentligen...
Detta gör dock förhoppningsvis att min kropp inte helt lagt av än och att jag kanske inte behöver behandlas akut för det just nu, och det går fortfarande få bukt på det utan att behöva ta sprutor resten av livet. Det är dock väldigt svårt att få någon riktigt diagnos för detta om man inte som jag första dagen, visar så låga värden att det tyder på att kroppen helt slutat producera alla dessa livsviktiga hormoner. Det är dock svårt att få diagnosen även när man ligger så lågt, då det svänger otroligt mycket under dagen och självklart spelar stressnivån in osv.
Vi går vidare med detta, och jag hoppas på ett sätt att detta är ett tidigt stadium som de ändå väljer att behandla för det skulle förklara mycket hur jag känner mig och varför jag känner som jag gör...
 
Men, så kommer vi då till återbesöket och sammanställningen av all data från sömnutredningen - det som det hela handlade om från början...
Jag vet ju att min smärta skjutit på mitt dygn såklart, eftersom jag är som värst på kvällar och nätter. Även när jag får lite hjälp att sova så är ändå min sömn helt fel. Vilket också läkaren kunde bekräfta, men anledningen att det blivit så kan ju han inte säga så mycket om eftersom det är precis vad jag beskrivit hela tiden... att smärtan är som värst när jag ska somna. Jag tror att det är första gången på dagen som min hjärna ens tillåts att känna efter...
Iochmed min uteblivna sömn så visar jag tecken på dagsömnighet/sömnattacker, skillnaden är väl då att jag inte somnar. Men jag blir väldigt trött i riktigt konstiga situationer och det känns som att hade jag bara blundat lite så hade jag kunnat somna och det är ju inte så bra. Så han har skrivit ut en medicin som används till människor med narkolepsi och även om det bara är att behandla med tillfället så är det ju ganska intressant att se hur jag blir när jag är mindre sömning på dagarna - jag känner igen min kropp igen och mitt glada, spralliga jag. Jag har saknat den känslan, även om jag många gånger lyckats förmedla den utåt ändå så har inte insidan känt samma sak. Men jag känner mig helt ärligt 200kg lättare...
Som sagt, detta är just nu att exprimentera lite men jag tycker redan det säger en hel del...
 
Till råga på allt och ännu ett väldigt farligt problem som kommit upp är att min kropp inte återhämtar sig alls, ens när jag väl sover. Den går nämligen inte ner i djupsömn... När jag väl går ner i djupsömn så hoppar det liksom ur igen. Läkaren själv hade aldrig sett något liknande. Det var mycket med min sömnalays som var allt annat än okej, men detta med djupsömnen är ju såklart jätteviktigt. Jag vet också att studier gjorts på människor som får mindre och mindre djupsömn och botar man inte det i tid så kan det vara väldigt farligt.
I djupsömnen är det också så att kroppen återställer sig, immunförsvaret byggs upp, det centrala nervsystemet återhämtas osv. Det är alltså inte konstigt att jag varit sjuk så mycket som jag varit det senaste eller att jag haft så mycket mer ont eftersom min kropp aldrig får återhämta sig. Desto mer ont jag har desto sämre sover jag, så ni förstår kanske mitt onda ekorrhjul här...
 
Nu har jag bra kontakter hos min läkare här hemma, sömnmedicin, ortopedi och även smärtteamet och dessa har jag nu kollat av med och en liten behandlingsplan har satts in. Medicinerna i sig är ju inget jag ska eller kan gå på hur länge som helst, men vi måste ju prova något för att se om det går att bryta på något sätt... och för första gången någonsin har jag lovat att faktiskt ta medicinerna just för att det äntligen känns välplanerat, som att det passar mig och dessutom följer de upp mig bra.
Jag är faktiskt glad över att det finns något i min kropp som man kan ta på och som gör att jag kan bevisa att vad jag känner och upplever finns där. Sedan är jag som sagt en mästare på att "dölja" saker, inte för någonannansskull för att det ska se bra ut, utan det gör jag omedvetet för min egen skull... Jag är som en person kallade mig för någon vecka sedan "vältränad" när det kommer till inställning.
 
Som en liten summering av allt detta så har, förutom min familj, sambo och vänner så såklart, hästarna gjort hela mitt liv... Jag kan ju inte säga att de räddat livet på mig kanske, men det har bevarat de lilla livet jag har efter allting som hänt de senaste åren. Med facit i hand så nej, det kanske inte alltid är bra för mig att rida med tanke på min smärta och jag förstår att det kan upplevas konstigt ibland. Jag kan inte ens förklara det själv vad det är som drivit mig vissa dagar att göra det ändå.
Men jag kan med all säkerhet säga att jag hade mått och varit betydligt sämre idag om jag inte haft hästarna och gjort det som jag älskar trots att det tar emot... Med tanke på mitt låga blodvärde, dagsömnigheten, och min icke befintliga djupsömn så är ju att man mår bra, rör på sig och stressar av - det absolut bästa botemedlet. Så man kan väl säga kanske att hästarna och ridningen varit en form av medicin för mig under många år?
För det finns ju inget som är mer avstressande än att sitta på hästryggen, alltså varje gång jag sitter upp och får träna lite roliga saker så känner jag mig lugn och lycklig. Jag är ganska säker på att många av er som läser här också kan känna precis samma sak, om det så bara varit en tuff dag på jobbet eller att ni haft det kämpigt länge så är ett bra ridpass en speciell typ av lycka.
 
Jag har alltid sett på min framtid som ljus, det finns något för mig också som kommer göra att jag fungerar. Även om det ibland hade varit bättre för mig att ge efter och gör det kroppen bett om så många gånger så tänker jag enbart göra det som känns bäst för mig. Jag har blivit biten i baken så många gånger sedan jag skadade mig pga hur jag tänker och ser på mig själv, och det känns så otroligt orättvist att bara för att jag är i grunden en glad person så blir jag straffad för att jag väljer att inte lägga mig ner och tyna bort...
Jag har dock också väldigt mycket stöttande människor omkring mig som både känner mig och ser allting... och sedan har jag ju en hel hög med fantastiska läsare som skriver så otroligt fina och stöttande kommentarer. Många gånger sitter jag och läser era fina kommentarer om och om igen för jag älskar känslan av att ni suttit där och formullerat så fina ord om lilla mig, och ni vill verkligen uppmuntra och stötta! Det känns så fint och hoppfullt på något vis att finns människor som ni.
Så ett stort tack och stor kram till er, ni är bäst! ♥
 
 
 
 
 



Therese Alf

Vi är många som tror på dig Jenny! Glad att du kämpar på trots alla motgångar med kroppen. Hoppas hoppas ni hittar en lösning nu så att du får må lite bättre. Kram!


Caroline och unghästen Stina

http://nouw.com/carolinesh%C3%A4stdr%C3%B6m

Och ett stort TACK till dig, som orkar dela med dig! Som tar dig tiden att förklara något du inte behöver. Jag var tvungen att stänga av musiken i hörlurarna när jag läste för det var så mycket information och så många känslor som kom upp. Jag vet att du är stark, starkast! Men man vill fan ändå krama dig, för det som du beskriver, det som händer med din kropp och med dig och hur sin starka skalle och inställning motarbetar något som skulle få en annan att falla ihop som en urvriden wettextrasa, ja, det berör så himla mycket. Man förstår att din kropp har gått in i något slags "självsvältarläge" och går på... om man ens kan kalla det det; sparlåga iochmed den extrema sömnbristen! Jag hoppas så att hjälp inte är långt borta för dig! DEt som du beskriver borde inte få vara någons verklighet. Själv har jag gått in i väggen en gång och har sömnproblem jag också, men absolut inte som du! Jag kan ändå relatera till det du skriver; att man blir glömsk och disträ. Jag blir även lättirriterad, kan inte hantera stress och blir en pina för min omgivning... Så om jag tar mina "problem" och mulitiplicerar de med 100, kanske jag har din vardag? Herregud...


Cia

Som jag längtat efter detta inlägg! Inte för att det är muntert på något sätt utan för att jag velat veta. För att jag känner igen mig. Att ha ont men inte vilja 'erkänna det' för då släpper man in alla negativa och självömkande känslor. Medan alla runt i kring en inte har en aning om hur man kämpar. Biter i hop. Hittar nya vägar. Bara för att man vägrar bli ett offer...
Det är så härligt med din kämpaglöd men jösses vad skönt att du kanske kan få lite hjälp nu. Lite andrum. En chans för återhämtning.
Det är lite läskigt att själv inse hur man har kämpat och hur nära kanten man är och har varit.
Kämpa på och fortsätt gärna dela med dig!


Johanna

Oj vilket inlägg, sitter här med tårar i ögonen. Vilken kämpe du är! Att du har hållit ihop över huvudtaget är helt otroligt. Dessutom orkar du berätta och dela det med oss, vilket jag inte tycker är självklart att man måste göra. En stor eloge till dig och en lika stor kram!


Carina

<3


Anonym

Jag läser din och andras bloggar i egenskap av "gammal" hästtjej som just nu inte har möjlighet att komma tillbaka till hästeriet och tänkte :
Vi hästtjejer är talesman inte kloka men så går vi inte av för hackor heller!!!
Kämpa på Jenny! Det är så roligt att läsa om dina fina hästar och era framgångar, men nu vill jag också läsa om hur det går för dig!
Hälsningar till från


Karolina

Kämpa!!!


Maria

Jenny, jag läser din blogg i egenskap av "gammal hästtjej" som väntar på att göra comeback i hästvärlden. Jag tycker det är roligt att läsa din blogg och att läsa om dina fina hästar och era framsteg. När din situation nu är som den är så är det intressant att läsa ur många perspektiv, så jag hoppas att du delar med dej vidare...
Det som slår mej nu är ju vilket jävlaranamma som finns i hästtjejer och vilka människor hästarna och miljön i stallen skapar :-) Det är krut i oss! Det är krut i dej!!!
Lycka till vidare nu
Kram


Camilla

http://camillajarnedal.blogg.se

Kämpa på Jenny, alltså att du fungerar överhuvudtaget -det är så galet starkt jobbat. Jag tror faktiskt inte att jag hade klarat det, inte under så lång tid. Du är en förebild för kämparglöd och att aldrig lägga sig (även om man måste få erkänna att det är tufft). <3


Karin

Tack för att du berättar! Jag önskar att jag visste vad jag skulle skriva för att få dig att må bättre. Din situation berör.


Cissi

Du är en sån enorm inspirationskälla, Jenny, jag är så innerligt imponerad av dig, både som ryttare och som människa. Jag hoppas att de hittar ett sätt att hjälpa dig så att du kan få den livskvalitet du förtjänar!


Oj, vilket starkt inlägg! Jag blir alldeles tagen av att läsa hur du har/ har haft det. Jag förstår precis hur du menar att hästarna, ridningen hjälper en att orka. Jag miste min mamma i cancer för drygt 1,5 år sedan. Det gick väldigt fort och var väldigt oväntat. Jag stod min mamma väldigt nära och utan min familj och hästarna vet jag inte hur jag klarat det. De hjälper mig fortfarande att klara det.
Styrke kramar till dig.


Jenny

Käraste fina Jenny♡
Att du kämpat på år ut och år in och ger så mkt till andra när du egentligen inte ens har energi till att ta dig igenom dagen själv...
Jag träffade ju dig för många år sen för första gången. Och helt ärligt så är du den varmaste mest snälla och generösa person jag någonsin mött. Och att just du ska behöva genomlida det här är för mig så ofattbart orättvist!!!
Jag blir så ledsen av att höra att det är så här illa med dig♡
Men så tänker jag, tänk Jenny vad du lyckats med! Du når mål i din satsning med hästarna som få fullt friska personer gör. Du har sånt driv och sån talang! Så fin känsla!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får hjälp nu. För fina du, har du tagit dig ända hit nu, så tänk på vad livet kan ge tillbaka om du får mindre ont och mer sömn. Jag önskar dig det bästa i ditt liv. Med vänner familj och hästar.
Vi tror på dig! Vi vet att du kämpar! Jag hoppas det kan ge dig lite extra kraft i din kamp.
Styrke kram till världens finaste tjej!


Ylva

Fy fan. Låter nästan som en mysko, temporär variant av fatal familjär insomni. Utan djupsömn spelar ju inte "övriga" sömnen så stor roll. Förstår verkligen att du mår pyton. Funkar någon form av sömnmedecin? Tur att de upptäcktes.







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >