Något av det roligaste jag gjort!




Det var lite mycket för mig igår, hade egentligen tänkt skriva detta inlägg redan igår för att jag verkligen måste och vill så gärna dela med mig (har velat göra det i nästan ett halvårs tid men inte riktigt vetat vad jag faktiskt får och kan skriva såhär...
 
Men vilket fall, igår blev det officiellt att ett av mina projekt som jag blandannat  och Borås Fältrittklubb jobbat med i vår har gått vidare som finalist i ATG:s Drömfond och Borås får nu ett ganska rejält bidrag till att fortsätta med detta projekt och förhoppningsvis utöka det denna termin!
 
Nu såg jag att både ridsport och Hippson skrivit om detta så nu vågar jag ju också berätta lite av vad en del av mitt jobb innefattat, annat än att vara ridlärare två dagar i veckan... Jag är nämligen otroligt stolt över dessa veckor som jag haft med Barn och ungdomspsykiatrin i Borås, och barnen/ungdomarna jag haft i detta har varit helt fantastiska! De barn/ungdomar jag jobbat mest ihop med som ridlärare har haft en diagnos som kallas för selektiv mutism och från att gå till att inte prata med personer utanför hemmet har jag sett från vecka till vecka hur hästarna och timmarna i stallet har succesivt förändrat både dom själva som personer men också deras tillvaro i vardagen. På vilket sätt har jag fått höra av föräldrar men också fått höra från personal på BUP och det är verkligen rörande att få veta vilken enorm betydelse dessa veckor haft för dessa barn!
 
Det är svårt att beskriva känslan för mig som ridlärare när jag ser "min lilla grupp" skritta fram i ridhuset på "sina" ponnysar i en sådan förväntasfull tystad och kunna känna att det är jag som har lärt dom allt dom vet om hästar, de har aldrig haft kontakt med en häst tidigare och dessutom är det jag som lyckats bygga upp denna förväntning och längtan efter att en hel veckas uppehåll, äntligen få komma upp på hästryggen igen och känna trygghet... Att sedan se barnen sura ihop på sina föräldrar för att de inte får stanna kvar tillräckligt länge i efterhand och gosa med "sin" nya bästa vän i stallet kan ju ge vilken människa som helst ett inre leende... Eller när jag på loven ser barnen komma inspringandes med mamma och resten av familjen bara för att få presentera "sin" ponny för hela familjen, och mycket väluppfostrat frågar de mig först om de faktiskt får gå in till ponnyn och klappa lite trots att de är där på annan tid... Men jag smälter bara av att tänka på det!
 
Vi har haft så otroligt roligt ihop jag, mina elever, föräldrar och terapeuter denna termin och jag är helt övertygad om att ponnysarna vi haft varit precis lika nöjda och glad över dessa fina stunder vi haft med dom. De har fått möjligheten att skapa band till barnen som inte ens människor tidigare kunnat göra, men de fick nu hjälpa dessa barn med att ge av sig själva på det sättet bara vi hästmänniskor kan förstå hur de ger av sig själva - fantastiska djur!
Ni förstår kanske att detta projekt har varit något av det absolut roligaste jag gjort i hela mitt liv, så givande på så många olika plan! Hoppas detta bara är början för en hel hög med dessa typer av projekt i Sverige, det behövs verkligen 💗
 



Cornelia

Wow! Vilken grej, så fint att läsa om och så fantastiskt det måste ha varit att vara delaktig i och ansvarig för. Hoppas verkligen det sprider sig, vet precis hur välgörande hästar (och djur i allmänhet) är för både kropp och sinne.







 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?

Tjäna pengar på din blogg
Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >