Att vara den såkallade "friska systern"..




Jag har som några av er vet - två bröder som jag ser upp till något enormt. Tillochmed min lillebror som numera iochförsig är nästan längre än mig, är en större människa och framförallt en bättre sådan än många människor som går i ett par skor.
Jag har lärt mig en sak under mina år som det "friska barnet" som jag så fint kallas, ihop med mina gravt utvecklingsstörda bröder att uppskatta deras fina egenheter. Dom har verkligen så mycket som vi som är såkallade friska - inte har!
 
Jag ser ofta folk som skriver och pratar om sina barn eller syskon som är utvecklingsstörda som om dom vore något helt annat, att det är något som är fel på dom.. Vissa tillochmed skäms.. Vilket oftast tyvärr är syskonen..
Är det något jag reagerat på i många, många år så är det just det - hur kan man skämmas över en person som aldrig skulle gå och snacka skit om någon annan? Visar sin kärlek för dom som hen tycker om? Aldrig skulle komma på tanken att medvetet skada en annan människa? Som aldrig skulle ljuga eller gå bakom ryggen på dig.. Jag förstår inte vad det är som är så skämmigt med att ha en bror/syster eller tillochmed ett barn som inte kan lära sig allt på samma sätt som vi andra kan?! När dom samtidigt aldrig kommer lära sig alla dom egenheter som vi har som gör oss till mindre bra människor..
 
Jag minns en gång när jag gick i låg/mellanstadiet och vissa gånger är det kämpigt att vara i den åldern och tro på något som inte alla andra gör, som dom inte ens vet något om! Jag minns hur mina vänner kom och skrattade en dag över hur dom mött min lillebror mitt på skolgården när mamma varit ute och gått med honom och hunden. Min lillebror som då var snabbare än blixten på att få av sig alla sina kläder, hade sett en stor vattenpöl, kastat av sig allt han hade och hoppat i naken och badat en denna grumliga pöl. Runtomkring var alla mina skolkompisar och spelade fotboll och hade sett hela förloppet. Givetvis kan jag se framför mig hur mamma snabbt hade försökt få tag på honom, men alltså han kan verkligen konsten av att vara snabbare än blixten och har han bestämt sig för något så ska han bara göra det så.. (undra om det är något som går i vår släkt kanske ;))
Dagen efter pratade några av killarna i klassen om detta, givetvis var min första reaktion att det var ganska skämmigt, jag menar han var ingen liten bebis längre och vi var heller inte så gamla. Men jag minns att jag frågade om inte dom hade badat nakna som små någon gång, ja det var väl det min lillebror kände för och göra också, helt enkelt var han ganska häftig som vågade göra det inför alla dessa människor utan att skämmas faktiskt! Killarna höll med, och jag minns att efter där var mina bröder lite coolare än alla andra för dom gjorde faktiskt det dom kände för och vågade göra det trots att andra kanske tyckte att det var konstigt.. Dom bryr sig helt enkelt inte vad andra tycker, och det om något är beundransvärt tycker jag!
Än idag ser mina gamla klasskompisar från den tiden mina bröder som dom coola killarna som var så roliga och vågade göra saker utan att bry sig om vad andra tänkte, för att dom fick lära sig från början att man kan välja en sida.. Antingen tycker man dom är konstiga och ser till allt det dom inte har eller inte kan göra, eller så väljer man helt enkelt att se dom bra sidorna och allt det dom kan göra och på vilket annorlunda sätt dom gör det på - vilket hade kunnat lära oss som ska vara såkallade friska att vissa saker som vi gör är mer som dom.. För tar ni er tid och lär känna en person som kanske inte kommer kunna plugga eller jobba med samma saker som du och jag, så kommer ni inse att dom har minst en sida som ni önskar att ni hade lite mer av i er själva och i många andra människor i er omgivning..
 


Ett extra sinne?




Ni vet nog redan att jag tycker väldigt mycket om mina bröder, men jag tänka skriva lite extra om en grej som handlar om dom som jag brukar fundera över..
 
Vad tror ni om att vi människor har andra förmågor än dom vi kanske vanligtvis använder oss av?
 
Jag har sedan jag var liten funderat mycket kring detta och när jag blivit äldre så har jag kommit fram till att jag tror på att det handlar om hur öppna vi är för saker vi inte riktigt kan förklara..
Detta har min storebror lärt mig!
Han är kanske inte lika duktig på att kommunicera som du och jag, inte heller på att uttrycka sig som dig och jag men om det är något han verkligen är duktig på så är det att "känna" människor..
Det är nämligen så att min storebror tittar inte ens på personer som han märker är lite väl obekväma i hans närvaro, dom är luft för honom.. 
Då kan man ju undra hur en person som är såkallad gravt utvecklingsstörd kan känna av hur personer ifråga reagerar kring honom? Han går gärna fram till vilt främmande människor, och många gånger tänker vi, som "borde" vara dom som kan läsa av folk bäst, att "nej, nu kommer han skrämma den lilla tanten.." (för ja, det är sant.. många människor är rädda och obekväma runt utvecklingsstörda eller handikappade vilket jag kan förstå till viss del då man kanske aldrig fått möjligheten att umgås med någon...)
Men visst har min bror alltid rätt, det är som att väna på en femöring och varje gång så är dethär personen en helt annan än vad vi bedömt. Min bror däremot har gjort bedömningen långt innan vi ens sett personen ifråga. Oftast handlar det om att han får någon att prata med lite, som försöker förstå. Det gör dom oftast inte men dom är glada ändå.. Däremot har jag aldrig sett honom gå fram till personer som min lillebror tex gjort alldeles för månag gånger, nämligen dom som helst vill försvinna därifrån och tror att han kommer äta upp dom.. Han är helt ofarlig oftast vill han prata om sin nya film han fått köpa, eller vad han gjort idag.. Ett hej kan räcka ibland..
 
Men vilket fall, denna förmågan som min bror har tror jag att vi alla egentligen har. Bara att våra sinnen vi använder oss av dagligen gör oss mindre känsla för den. Som att vi klarar oss utan detta extra sinne bara för att vi har resten, men vissa människor väljer att upptäcka den. Jag tror dock att djur också är duktiga på att känna av folk på detta sätt, och även andra djur. Dom kanske inte förstår, men ni vet dom grundläggande grejerna.. En osäker person hade ingen häst kommit springande mot och gnäggat åt - som att dom var glada att se personen..
Jag tror också att om vi väljer att fundera mer på detta så kan vi också lära oss att inte bara läsa av människor bättre utan också våra djur, för det handlar extremt mycket om kroppsspåk och något som bara finns där som inte går att förklara.. Vi som är runt djur måste på något sätt utveckla det lite när vi är kring djuren då dom inte pratar som vi.. Men däremot litar vi hellre på synen i första hand, som att en liten tant som inte ser ut så mycket till världen ska vara ganska käck och rapp? Nej men det tror man inte vid sista anblicken... Gräver man däremot lite djupare så kan det ju vara så att även vi kan lära oss av både personer som min bror och djuren.. Att se är enkelt, men att verkligen känna efter och se, är betydligt svårare..
Så, vem är den såkallade smartaste? Min utvecklingsstörda (och helt fantastiska) bror, djuren eller jag? I detta fallet är det definitivt inte jag...
 
 


Familjen Magnusson




På min gamla blogg så la jag för några år sedan upp bilder på alla våra familjemedlemar, om min lillebror fick välja då såklart! Vi satt och tittade på massvis med olika bilder på kändisar och sådär, och ja vad ska man säga? Han tycker uppenbarligen extremt högt om sin familj...
 
"Vilket fall, vi satt och kikade på lite bilder och fick ihop hela familjen här hemma..
Givetvis är dessa B-kändisar snarlika oss så kan inte vara lätt för lilla Tobias att veta såklart!

Mamma - Angelina Jolie

Pappa - Brad Pitt

Joakim - Zac Efron

Jenny - Hillary Duff

Tobias - Aaron Carter

Ja som sagt, ni förstår ju vilken familj vi har.. Lite självgod mina söta lillebror är också. Tycker jag om! =)"


Mina bröder.




 
 
Jag vill fortsätta skriva och uppdatera er om min familjesituation, och också kanske fortsätta lära er något kanske tillochmed, vad vet jag?!
 
Men vi börjar med mina bröder, dom är gravt utvecklingsstörda, handikappade och autistiska. Dom har en diagnos som heter något med 70 11 siffror och bokstäver som ingen ändå förstår.
Vilket fall, just denhär diagnosen är ganska nyupptäckt och därför utreder man nu om det finns fler människor med detta som man inte har uppmärksammat än. Men än sålänge är mamma och pappa ensamma om att ha fått två barn med denna "sjukdom" eller vad man nu ska kalla det för? Jag tycker det är svårt att hitta riktiga ord på vad dom är, någon sa till mig att man kan säga mindre smart, men där har jag ett stort problem. Det var just det som jag ville låta er läsa om idag..
Vad jämför vi med när vi säger att dom är mindre smarta mina bröder? Jo med oss själva.. Är vi smartast är ju då frågan? Ja det tycker nog många.. Men hur kommer det sig då, att alla som är smartare än iallafall min storebror har ett sinne mindre, antingen bara mindre utvecklat eller så existerar inte just detta sinne alls.
 
En sak min storebror är extremt häftig med, är när han är runt människor. Både okända och kända för honom.. Möter du honom som person, och är lite rädd, osäker och vill inte riktigt känna sig bekväm runt honom (och ja det händer ofta) ni behöver inte oroa er, han ser inte dessa personer. I hans värld är dessa människor luft, jag har aldrig ens sett honom slänga ett öga på en sådan person.
Däremot, när vi möter en person som känner igen sig och ser att det kanske kan vara en riktigt trevlig kille detdär, ja då har du snart min storebror hängandes kring halsen.
Jag vet såå många gånger jag tänkt att han är påväg fram till en gammal tant som kommer bli livrädd för honom och undra vad tusan som händer, men det har aldrig slagit fel... Varje gång Joakim väljer ut en person att gå fram till så är dom övertrevliga mot honom. Om ni bara visste vad det värmer i mitt hjärta, och det borde värma i era hjärtan (som han väljer ut), för han väljer verkligen med omsorg den mannen! Det är så oerhört häftigt, flera gånger har jag sett mina föräldrar få lite småpanik och tänkt att den Joakim siktat in sig på kommer bli fullständigt vettskrämd eller arg (våran första anblick säger det, uppenbarligen ser joakim något annat) och varenda gång vänder dom och blir super gulliga och goa mot honom. Försöker verkligen prata och förstå. Jag blir alldeles varm när jag tänker på det, det är så skönt att känna att man hela tiden måste hålla undan dom bara för att dom är barn som inte tänker på samma sätt som oss, på gott och ont tycker jag. Det finns två sätt att se det hela på!
 
Jag har här i bloggen fått kommentarer från en tjej som jobbar med min storebror ibland, då han bor på ett gruppboende inne i stan. Han är hemma mycket också, men mamma och pappa försöker ha honom där ibland iallafall. Vilket fall, denhär tjejen som jobbar med honom har jag hört talas om innan, i våran familj förstår vi ganska fort på Joakim om det är någon speciell han tycker om eller inte. Vi kan ju numera läsa av hans sätt och tänka ganskla bra så. Denhär tjejen har sedan kommenterat så gulliga kommentarer om min bror här, så ni förstår inte. Eftersom jag inte träffat henne utan bara hört hemifrån och från Joakim själv så blev jag så glad över att få bekräftat att hon tycker om honom lika mycket tillbaka. Han har verkligen funnit henne, och hon honom, jag som själv jobbat med brukare vet att denhär typen av band går inte få med precis alla, men även jag hade en brukare jag verkligen avgudade och det är jag säker på att han kände när han gick runt med mitt kort varje dag så att det säkert var jag som skulle komma in jobba med honom..
Jag är så tacksam att Joakim har fått träffa en sådan på sitt gruppboende, det gör mig så otroligt glad! Min bror är en otroligt glad och fin människa, han är stark som person och tycker han om någon så gör han verkligen det av hela sitt hjärta.. När man sitter och tänker på dethär.. vem är det egentligen det är "fel" på?
 
För jag kan känna att vissa människor med olika utvecklingsstörningar eller sjukdommar har eller utvecklar andra förmågor än vad vi gör. Förmågor som vi inte tar åt oss av överhuvudtaget..
Sedan tänker jag på nästa grej, vad gör mina bröder för ont mot samället? Ja dom behöver passning, absolut! Men i deras huvud existerar inte hat, egosim, avundsjuka eller något annat som faktiskt är grunden till mycket ont som händer i världen. Därför kan jag känna att det faktiskt är oss det är fel på, hade vi från början anpassat ett samhälle efter dessa människor så hade det kunnat se väldigt annorlunda ut. Oftast är det vi som gör dom mer utvecklingsstörda än vad dom egentligen är, för vi kan inte se deras förmågor... Eller vi kanske kan se dom, men har vi dom inte själva så kan vi heller inte hjälpa till att utveckla dom, ellerhur?!
Det rör sig mycket inom mina bröders huvuden, mer än jag någonsin kommer kunna förstå, men en sak som jag kan förstå är att när dom älskar någon så gör dom det av hela sitt hjärta - det tycker jag är en väldigt fin egenskap!
 
 


Min familj.




Nu kommer ni snart kunna läsa lite mer om mig, och få lära känna mig som person lite mer. Ni kommer inte få några onödiga inlägg om mode eller vad jag äter eller olika dieter. Det kommer aldrig höra till denhär bloggen, den kommer alltid handla mer om hästar. men någon gång ibland tänker jag dela med mig av min något annorlunda uppväxt.. Den med två gravt utvecklingsstörda bröder, och världens bästa föräldrar. Jag hittade ett inlägg i min gamla blogg som jag tänkte börja med att publicera där jag tar upp dom vanligaste frågetecken som brukar komma upp hos er som är helt ovetande om vad detta innebär... Ni får gärna fråga om ni undrar något, ingen fråga är dum eller konstig! Nyfikenhet är något jag tycker är enbart positivt och det menar också att man är människa nog att erkänna att man vill lära sig. Men som sagt, ett utdrag från min gamla blogg:

"Nu har ju ni ingen aning om vad jag snackar om en del av er, men det är nämligen såhär, jag har två st gravt utvecklingsstörda oxh autistiska bröder. Vilket jag kommer förklara mer för er vad det innebär längre fram, ni kommer också få läsa er till det en del själva här på bloggen om ni kikar in igen..
Mina bröder heter Joakim och Tobias, jag är då mittenbarnet och enda tjejen.
Det första jag möts av när jag berättar om mina bröder (för det gör jag mer än gärna, jag vill att folk ska få veta att jag inte skäms över dom.. snarare tvärtom, dom är mina största idoler, efter mamma och pappa då..) det är tanken som slår dom flesta: 

Varför blev inte du Jenny som dina bröder? 
En del säger det direkt, en del ser man på dom bara tänker det. Vet ni vad? Det värsta ni kan göra om ni undrar något är att inte våga fråga. Vad det än gäller i livet, jag blir så himla glad när folk vågar fråga. Det visar att man är intresserad och faktiskt vill lära sig något bara. Inget annat!

Anledningen till att jag inte blivit som mina bröder är väl egentligen att detta syndrom dom har enbart drabbar killar. Hade min storebror blivit tjej hade han inte fått något heller. Konstigt får oss som är sådär vanliga dödliga och inte snackar läkarspråk men det är så bara.

Vilken otur för dom/onej stackarna..
Är en andra kommentar man ofta möter... Jag tycker synd om mina bröder för att jag anser att dom särbehandlas här i sverige och att dom inte förtjänar det. Dom förtjänar heller inte att folk går och skrattar åt dom istället för med dom när dom gör något tokigt. Men samtidigt brukar jag tänka på folk som gör sådanna saker, är det faktiskt mer synd om dom. Snacka om osäkra och bortkomna människor, jag vill hellre skratta åt er. För det är faktiskt er det är synd om!

Joakim och Tobias (och alla andra med liknande problem) är starka människor. Dom kanske inte gör allt precis som du och jag, men det är inget skitsnack, dom startar inga slagsmål, dom startar inga krig, dom är lyckliga för små saker som vi kan tycka är simlpa. Ja men är det inte då dom som är lyckligt lottade egentligen?

Hur är det som syster att leva med dom?
Denna fråga dyker upp för jämnan också.. Jag vet att det är många syskon där ute som skämms över sina syskon pga deras så kallas olikheter/brister eller vad du nu vill kalla det. Jag själv kan inte komma på något vettigt ord faktiskt..

Jag tycker så synd om alla syskon som inte kan se det positiva med att ha syskon med handikapp eller vad det ni kan va. Det absolut bästa av allt jag lärt mig av mina bröder är att uppskatta livet! Uppskatta alla små saker som vi för var dag tar för givet. Att kunna borsta tänderna själv, att laga mat när vi blir hungriga, att umgås med kompisar när vi känner för det.. ALLT! Dom där småsakerna har jag lärt mig att tänka på ibland, inte jämt.. Men emellanåt! Jag har också lärt mig att alla människor kan älska någon, dom visar det bara på sitt sätt. Min storebror visar det genom att komma ihåg ens namn och prata om personen. Min lillebror som kanske kan tyckas älska många med tanke på att han älskar att pussa och kramas. men jag tror faktiskt att han helt enkelt tycker om dom flesta och han vill visa det. Inget att skämmas för?
Det är många som lever så som jag gör, dock inte så många eller ganska få som lever med två. Men vilka stunder och vilka minnen vi haft ihop..

Om du hade fått bestämma hade du hellre velat att dina bröder hade blivit "friska"?
Om det hade gjort att dom blev behandlade mer rättvist vad det gäller hur vi här i sverige ser på människo värde, hur mycket tillochmed dom allra högst uppsatta personerna i sverige (inga namn) verkar helt enkelt inte bry sig om att dessa barn/ungdommar/vuxna behandlas med värdighet, så ja. men bara för den sakens skull, men samtidigt får ju jag något att kanske kämpa för i framtiden..

Men för min egen skull?
NEEEJ! Jag älskar dom precis som dom är, alla ljusa sidor och alla brister. Jag älskar allt med dom över allt annat så hade jag fått välja så vet jag att utan dom hade jag inte varit den jag är idag, jag hade heller inte haft det jag har idag och jag hade inte lärt mig det som jag lärt mig tills idag. Dom är bäst mina bröder och enligt mig värd mycket mer än mig själv, hade gjort vad som helst för mina bröder.. Just exakt precis så som dom är idag!"
 
Jag blir glad när jag läser detta, det betyder att jag än i dag står för mina åsikter angående detta. Man kan alltid vinkla det på flera sätt, sådanthär kan jag skriva tusen inlägg om! Jag har så mycket jag hade velat säga/skriva/ dela till er om just detta att leva med mina bröder. Men även att ha föräldrar som håller ihop, trots extrema förhållanden.. Ni förstår kanske att jag inte kan förstå att folk skiljer sig för att "dom har problem" när jag har vuxit upp med föräldrar som inte bara jobbar som alla andra, dom gör också någonannans jobb hemma hos oss då båda mina bröder kräver passning 24 timmar om dygnet! Jag vet, ni tycker då att det såklart är deras barn osv, men jag lovar att ni inte skulle klara av en timma hemma hos mina föräldrar! Med all säkerhet!
Sedan finns det ju nästa sak också, hur det är att växa upp i en familj där syskonen kräver extremt mycket uppmärksamhet och där jag helt enkelt fått lära mig att klara mig själv. Jag har aldrig sett det som något negativt dock, då jag alltid har vetat att mina föräldrar alltid kommer finnas där om det behövs. Men ändå.. Jag är stolt över min familj, och jag är stolt över personen jag blivit, tack vare den!
 
 


Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >