Nu är det dags....




Idag har mycket smält in och jag har väl äntligen fått lite av det "genombrott" som jag väntat på i många år...
 
Vi tar det från början, eller ja - detta är en tusendel av allt men jag börjar i den änden så att ni kan förstå vad som hänt senaste veckan/veckorna iaf.
Som de flesta kanske vet så har ju min knäskada också orsakat mig mina sömnproblem, men det var först när min värk började trappas upp, när jag triggade den, som jag började få riktigt stora problem med sömnen.
I 5,5 år har min sömn varit minimal, ibland sover jag inte alls, ibland en timme och har jag riktigt tur så kan jag komma upp i ca 4 timmar.
Jag kan inte ens skriva ner alla biverkningar detta har gett mig, förutom såklart ännumer smärta och extrem trötthet så har jag svårt att göra de mest normala grejer - titta på tv, läsa bok, köra bil, - allting där jag behöver fokusera längre stunder gör mig utmattad.
Jag tappar extrema mängder hår, vilket inte är så himla roligt när man är 28 år och faktiskt tycker om sitt långa hår (även om nu kanske Goodies svans brukar få mer omvårdnad än min egen, haha) jag har svårt att prata med folk då jag ofta tappar vad vi ens pratar om, jag hittar inte ord och kan säkerligen för den som inte känner mig upplevas ganska ointresserad - jätte pinsamt!
Jag är oerhört glömsk, fruktansvärt alltså... Ringer någon och säger att jag ska göra något så kan jag ha glömt det i nästa mening om det kommer mer info. Födelsedagar och sådant ska vi inte ens prata om, jag har 15 alarm på min mobil om det är något viktigt jag måste komma ihåg. Ni förstår kanske känslan när jag glömmer vart jag lagt mobilen....
Jag har blivit extremt ljuskänslig och har ofta huvudvärk. Jag har också en enormt nedsatt muskelstyrka och ibland ingen kordination i min kropp för hjärnan kan liksom "glömma" att man behöver lyfta foten också när man går, jag har den senaste tiden haft extremt svårt att hitta motivation i någonting eftersom jag känt mig så trött och svag att en sätta mig upp ur sängen känns som ett gympass för mig. Och ja, för er som undrar - jag har haft sådan ångest inför ridpassen! Jag vill, men orkar inte, men ofta har jag gjort det ändå och är åtminstone glad efteråt, vilket jag verkligen behövt och att dessutom få hänga i stallet med några av mina bästa vänner som finns där... bara det ger ju energi såklart!
De senaste månaderna så har allt detta eskalerat och det har känt som att jag någonstans plågar mig själv, bara genom att gå upp ur sängen - samtidigt som jag varit arg för att jag har känt mig... "lat"
 
En del av dessa symtom eller biverkningar, vad man nu ska kalla det, tyder ju på att det kanske är någon form av depression - men jag har själv aldrig riktigt känt mig riktigt deppig, mer än att det är fruktansvärt att inte känna igen sig själv... Jag tror det kommer ta alldeles för många år för mig att blir riktigt deprimerad faktiskt eftersom jag inte är sådan som person, alltså tycker jag något är jobbigt så försöker jag alltid hitta lösningar och ljusglimtar först innan jag bestämmer mig för att må dåligt av det. Sedan har jag absolut mått riktigt dåligt vissa dagar ibland, men det gör ju alla människor av olika anledningar.
Vilket fall har jag alltid känt mig lite osäker på när läkarna frågat ut mig om just depression, eftersom det är det vanligaste att människor får vid sömnbrist... Ett par gånger har jag också ätit medicin för just detta. även om det för mig bara skrevs ut för att göra mig trött och alltså har jag inte ätit så höga doser som man då "ska" göra. Men varje gång jag tagit dessa mediciner så har jag blivit en helt ny människa till det negativa, och då kan vi snacka om att min lilla extra glöd och kämparvilja jag har, fullständigt runnit ur mig. Då kan vi snacka deprimerad alltså, och den känslan som jag haft just då har jag inte riktigt haft - tills nu, de senaste månaderna...
Jag upplever mig själv som jag gått över alla gränser mot vad min kropp klarar av, så mycket har min kropp strejkat. Men någonstans där så har jag ändå någonting i min kropp som säger att det går, överlevnadsinstinkten säger att jag ska göra ännumer saker som gör mig glad och det har jag faktiskt gjort, det betyder inte att jag egentligen varken velat eller orkat... Men bit ihop eller bryt ihop, bryter du ihop så kom igen.
Jag har fortfarande aldrig känt mig hopplös eller att det inte kommer lösa sig, det är bara att just när jag är i det har liksom hela kroppen totalt motarbetat min hjärna på alla möjliga sätt som går. Det känns lite som att jag varit en fånge i min trötta kropp och alla mina biverkningar/symtom har blivit värre och värre...
 
När jag nu fick komma till sömnkliniken så gjorde de ganska klart för mig att fall som mig jobbar de egentligen inte alls mycket med, patienter med smärta är ju egentligen inte deras områden. Men jag har känt länge att just sömnen är påväg att spåra ur min kropp fullständigt och jag behöver ha hjälp med något för att se om det finns något som går att göra bättre, en liten del för mig bara skulle kanske hjälpa mig mycket?
Så jag började med att gå med denna klockan som jag hade på armen i ca 1 månad, sedan åkte jag och sov en natt på Sahlgrenska som ni vet...
 
Till att börja med fick jag bara någon timme efter ett samtal att jag måste ta nya blodprov, som jag tagit där bara några timmar innan. Ett av värdena visade så lågt värde att detta skulle kunna tyda på en sjukdom (kopplad till stress under lång tid, vilket självklart utebliven sömn enbart är.. extrem stress!) som om man inte behandlar är livshotande... Det var litemer än vad jag klarade av att hantera just då!
Dagen efter var jag och tog nya prover som var bättre, men fortfarande under vad dom ska vara. Dock var detta efter att jag gått på högvarv, både dagen innan med tanke på samtalet från Sahlgrenska och även på morgonen då jag gått och laddat för dessa prover och när de dessutom sticker mig fel så ville jag ju sjunka genom golvet - så ja, stressnivån var ganska maxad för mig. Vilket ska ge väldigt höga värden egentligen...
Detta gör dock förhoppningsvis att min kropp inte helt lagt av än och att jag kanske inte behöver behandlas akut för det just nu, och det går fortfarande få bukt på det utan att behöva ta sprutor resten av livet. Det är dock väldigt svårt att få någon riktigt diagnos för detta om man inte som jag första dagen, visar så låga värden att det tyder på att kroppen helt slutat producera alla dessa livsviktiga hormoner. Det är dock svårt att få diagnosen även när man ligger så lågt, då det svänger otroligt mycket under dagen och självklart spelar stressnivån in osv.
Vi går vidare med detta, och jag hoppas på ett sätt att detta är ett tidigt stadium som de ändå väljer att behandla för det skulle förklara mycket hur jag känner mig och varför jag känner som jag gör...
 
Men, så kommer vi då till återbesöket och sammanställningen av all data från sömnutredningen - det som det hela handlade om från början...
Jag vet ju att min smärta skjutit på mitt dygn såklart, eftersom jag är som värst på kvällar och nätter. Även när jag får lite hjälp att sova så är ändå min sömn helt fel. Vilket också läkaren kunde bekräfta, men anledningen att det blivit så kan ju han inte säga så mycket om eftersom det är precis vad jag beskrivit hela tiden... att smärtan är som värst när jag ska somna. Jag tror att det är första gången på dagen som min hjärna ens tillåts att känna efter...
Iochmed min uteblivna sömn så visar jag tecken på dagsömnighet/sömnattacker, skillnaden är väl då att jag inte somnar. Men jag blir väldigt trött i riktigt konstiga situationer och det känns som att hade jag bara blundat lite så hade jag kunnat somna och det är ju inte så bra. Så han har skrivit ut en medicin som används till människor med narkolepsi och även om det bara är att behandla med tillfället så är det ju ganska intressant att se hur jag blir när jag är mindre sömning på dagarna - jag känner igen min kropp igen och mitt glada, spralliga jag. Jag har saknat den känslan, även om jag många gånger lyckats förmedla den utåt ändå så har inte insidan känt samma sak. Men jag känner mig helt ärligt 200kg lättare...
Som sagt, detta är just nu att exprimentera lite men jag tycker redan det säger en hel del...
 
Till råga på allt och ännu ett väldigt farligt problem som kommit upp är att min kropp inte återhämtar sig alls, ens när jag väl sover. Den går nämligen inte ner i djupsömn... När jag väl går ner i djupsömn så hoppar det liksom ur igen. Läkaren själv hade aldrig sett något liknande. Det var mycket med min sömnalays som var allt annat än okej, men detta med djupsömnen är ju såklart jätteviktigt. Jag vet också att studier gjorts på människor som får mindre och mindre djupsömn och botar man inte det i tid så kan det vara väldigt farligt.
I djupsömnen är det också så att kroppen återställer sig, immunförsvaret byggs upp, det centrala nervsystemet återhämtas osv. Det är alltså inte konstigt att jag varit sjuk så mycket som jag varit det senaste eller att jag haft så mycket mer ont eftersom min kropp aldrig får återhämta sig. Desto mer ont jag har desto sämre sover jag, så ni förstår kanske mitt onda ekorrhjul här...
 
Nu har jag bra kontakter hos min läkare här hemma, sömnmedicin, ortopedi och även smärtteamet och dessa har jag nu kollat av med och en liten behandlingsplan har satts in. Medicinerna i sig är ju inget jag ska eller kan gå på hur länge som helst, men vi måste ju prova något för att se om det går att bryta på något sätt... och för första gången någonsin har jag lovat att faktiskt ta medicinerna just för att det äntligen känns välplanerat, som att det passar mig och dessutom följer de upp mig bra.
Jag är faktiskt glad över att det finns något i min kropp som man kan ta på och som gör att jag kan bevisa att vad jag känner och upplever finns där. Sedan är jag som sagt en mästare på att "dölja" saker, inte för någonannansskull för att det ska se bra ut, utan det gör jag omedvetet för min egen skull... Jag är som en person kallade mig för någon vecka sedan "vältränad" när det kommer till inställning.
 
Som en liten summering av allt detta så har, förutom min familj, sambo och vänner så såklart, hästarna gjort hela mitt liv... Jag kan ju inte säga att de räddat livet på mig kanske, men det har bevarat de lilla livet jag har efter allting som hänt de senaste åren. Med facit i hand så nej, det kanske inte alltid är bra för mig att rida med tanke på min smärta och jag förstår att det kan upplevas konstigt ibland. Jag kan inte ens förklara det själv vad det är som drivit mig vissa dagar att göra det ändå.
Men jag kan med all säkerhet säga att jag hade mått och varit betydligt sämre idag om jag inte haft hästarna och gjort det som jag älskar trots att det tar emot... Med tanke på mitt låga blodvärde, dagsömnigheten, och min icke befintliga djupsömn så är ju att man mår bra, rör på sig och stressar av - det absolut bästa botemedlet. Så man kan väl säga kanske att hästarna och ridningen varit en form av medicin för mig under många år?
För det finns ju inget som är mer avstressande än att sitta på hästryggen, alltså varje gång jag sitter upp och får träna lite roliga saker så känner jag mig lugn och lycklig. Jag är ganska säker på att många av er som läser här också kan känna precis samma sak, om det så bara varit en tuff dag på jobbet eller att ni haft det kämpigt länge så är ett bra ridpass en speciell typ av lycka.
 
Jag har alltid sett på min framtid som ljus, det finns något för mig också som kommer göra att jag fungerar. Även om det ibland hade varit bättre för mig att ge efter och gör det kroppen bett om så många gånger så tänker jag enbart göra det som känns bäst för mig. Jag har blivit biten i baken så många gånger sedan jag skadade mig pga hur jag tänker och ser på mig själv, och det känns så otroligt orättvist att bara för att jag är i grunden en glad person så blir jag straffad för att jag väljer att inte lägga mig ner och tyna bort...
Jag har dock också väldigt mycket stöttande människor omkring mig som både känner mig och ser allting... och sedan har jag ju en hel hög med fantastiska läsare som skriver så otroligt fina och stöttande kommentarer. Många gånger sitter jag och läser era fina kommentarer om och om igen för jag älskar känslan av att ni suttit där och formullerat så fina ord om lilla mig, och ni vill verkligen uppmuntra och stötta! Det känns så fint och hoppfullt på något vis att finns människor som ni.
Så ett stort tack och stor kram till er, ni är bäst! ♥
 
 
 
 
 


Att kunna ta på smärta...




Jag vet inte om ni märkt det, men jag har velat mycket kring hurvida jag ska skriva om mina problem och min skada och alla sidoeffekter kring detta med smärta - sömn osv. Det senaste halvåret egentligen har jag börjat att tona ner det litegrann här på bloggen, och jag har bestämt mig för att fortsätta ha det så...
Detta beror inte på att jag inte vill dela med mig, men jag tycker själv det blir en så himla negativ ton kring att klaga hela tiden och jag vill inte läsa en blogg där en människa ältar saker. Det är väl att hårddra det lite och säga att en person med smärta ältar just sin smärta, men nu handlar det ju trotsallt om mig själv så.
 
Jag minns en kommentar jag fick av en person för ett antal månader sedan, där hen ifrågasatte min smärta, hur jag kunde rida och flera andra frågeställningar som jag förstår att folk kan ha. Speciellt om jag inte skriver så mycket om alla mina problem!
Jag minns hur jag ringde och grät inför pappa efter jag läst denhär kommentaren och insett att jag aldrig kommer kunna förklara för någon hur hela min situiation ser ut eller hur det fungerar, för jag förstår det inte ens själv!
Jag har bokstavligen offrat allt som går i mitt liv för min skada - flera jobb, träning, nöjen, vänskapsrelationer, hästar, mina mål i livet - Allt ser annorlunda ut idag mot vad det gjorde för snart 7 år sedan, allt...
Hur ska jag kunna sitta och skriva i en hästblogg om alla delar jag går miste om? Vad jag har offrat? Utan att få det att låta som att jag tycker synd om mig själv? För det är inte mer synd om mig än någonannan, men när folk ifrågasätter mig eller misstror mina problem så blir jag helt förtvivlad. Det känns som hela min mur av självförtroende slås bort och undan när man har dendär bakomliggande tonen att jag omöjligt kan ha sådär jätteont och kanske bara är lat eller bekväm. Jag är allt annat än en sådan person iallafall!
 
Några år efter jag skadade mig så stannade jag upp lite och gick igenom för mig själv hur mitt liv såg ut då jämfört med innan olyckan, alltså det är skrämmande och vad jag har gått igenom de senaste åren och gör även just nu får mig att vilja lägga mig ner och gråta... Inte en skvätt utan floder, och skulle jag skriva och berätta allt så hade ni inte ens orkat ta er igenom en femtedel utan gett upp hoppet om både mig och sämhället tror jag.
Men så en dag funderade jag över allt detta hur jag skulle göra för att orka tackla allt och ändå ha någon form av liv kvar. Det var då jag lovade mig själv att oavsett hur dåligt jag mår och oavsett hur jag känner så ska jag aldrig sluta med hästarna, det ska bara funka! Det har varit nära flera gånger kan jag säga, men där har jag en helt fantastiskt familj som stöttat mig något enormt - dom är helt fantastiska!
En person med smärta vet vad jag menar tror jag när man säger att livet är lite som en pyramid för mig, jag har olika saker i livet som byggstenar. Längst ner på nedre delen så hade jag lite lättare/mindre intressen som att läsa böcker, titta på filmer, shoppa kläder osv. Så byggs det på, med viktigare och roligare saker desto högre upp man kommer och allra högst upp, det absolut roligaste jag vet - hästarna och ridning. Min pyramid har vittrat sönder för flera år sedan... Kvar är den biten jag krampaktigt kvar om i alla dessa år - hästarna! Tack vare att ju nu hållt kvar i hästarna så krampakigt så har jag heller inte gått fullständigt in i väggen, för det "borde" jag ju tydligen ha gjort för länge sedan... Kanske har jag gjort det ibland, i smyg och istället ryckt upp mig själv för att jag vet att jag inte kan ligga i min säng och tycka synd om mig själv en hel dag? Jag tror faktiskt det är hästarna som räddat mig ur mycket av det jag varit med om och också sluppit vara med om tack vare dom...
 
Denhär kommentaren som ifrågasatte mig ganska rejält för ett antal månader sedan den har verkligen satt sina spår, det var när jag fick den som jag insåg att jag behöver börja dela med mig. Men efter ett tag så insåg jag att jag inte skrev om det för mig egen skull, utan mer för att göra andra nöjda så att jag föralltid skulle slippa den typen av påståenden/frågor. Det var för att skona mig från det som ifrågasätter hela mig som person och hur jag är och mår idag, för mig känns det åtminstone så.
Jag blev för ca 6 månader sedan sämre än vad jag någonsin varit tidigare, ungefär samtidigt blev det allt detta med skadade hästar och ja ni vet, och jag insåg att destomer jag skrev om hur synd det var om mig på bloggen desto längre ner kom jag... Sådan är inte jag som person, jag är ledsen och sörjer och allt detdär. Men jag uppskattar verkligen att göra det för mig själv! Jag kan räkna på en hand hur många vänner som har sett mig  sådär riktigt, riktigt dålig. När jag är nere liksom... För en klapp till mig på min lilla axel, men jag är en jäkel på att dra upp mig själv när det är något som är dåligt - det är nog den egenskapen hos mig själv som jag är mest stolt över! Jag kan vara glad ändå!
Men jag skulle vilja avveckla detta lite med att jag känner att jag måste skriva att jag har sovit dåligt eller har ont eller suttit av tidigare ett pass för jag verkligen inte klarar av att rida. Eller när jag ringt till pappa och gråtit för att jag inte klarat av att köra en skottkärra, jag vill inte skriva om det för när det händer så är jag ledsen precis just då och sedan tar jag mig i kragen, borstar av mig och går vidare - glömmer det!
Ni får hemskt gärna fråga mig om ni undrar något men jag hoppas ni förstår att bara för att jag inte skriver om det så menas det inte att det inte finns där, det kommer säkerligen lite sådanhär typer av inlägg ändå ibland för er som ändå vill läsa om något av det. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar!
Min skada kommer alltid finnas här, och mina problem kommer förmodligen aldrig lösas helt - Men jag har lärt mig att leva med det, och jag förstätter att lära mig nya saker om mig själv och skadan varje dag!
 
 
Men så den vanligaste frågan får avsluta detta inlägget i hopp om att ni ska förstå hur jag menar :)
- Så hur orkar man då? Detgör man inte, men man gör det ändå!
 Dino, jag saknar dig varje dag....


Olyckan..




25 Juni 2009, var dagen då mitt liv tog en ganska total helomvändning.. Tänk om jag hade vetat detta den något stressiga morgonen som jag klev upp ur min säng nere i ett vackert skåne och påbörjade dagen på det sätt jag drömt om i hela mitt liv - i stallet, ihop med en hel hög av fantastiska dressyrhästar och väldigt duktiga dressyrryttare..
 
Jag hade precis fått med mig Goodie ner till skåne och var så otroligt ivrig över att få köra igång och verkligen börja träna, jag hade bestämt mig för att satsa på ridningen och dressyren och försöka ta mig uppåt i klasserna. Jag ser än idag, precis framför mig hur solen lyste in i ridhuset, exakt känslan när jag satt där och tränade och hur jag upplevde att Goodie inte var helt med mig. Jag blev frustrerad, jag fick inte alls till känslan jag ville ha och självklart kände säkerligen även Goodie hur mitt mål för passet blev mer och mer orimligt för honom..
Efter en långsida i ökad galopp skulle jag försöka få tillbaka honom i en samlad fin piruettgalopp, detta hade vi tränat flera gånger redan men denna gången drog sig Goodie frammåt och ville inte alls ta hjälpen från min sits. Istället för att bromsa med händerna, skulle jag be om mer aktivitet bakifrån - ta i mer och jag gav en alldeles för stor hjälp, förmodligen för att jag suttit på denna mindre känsliga unghäst någon timme innan. Samma sekund som jag gav hjälpen insåg jag mitt misstag, men då var Goodie redan halvvägs i luften i ett bakutsprång. Detta hade inte varit något speciellt om inte det var så att vi näst intill hamnade i sargenskortsida och därav fick Goodie göra en helomvänding för att inte galoppera in i väggen. Jag hängde så mycket på sidan redan så jag kom ihåg hur jag tänkte "äsch, lika bra att glida av nu.." sagt och gjort..
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte egentligen mer att det kändes extremt odramatiskt och min "plan" var att landa på båda benen, men förmodligen hade vi en sådan hög fart att jag själv inte riktigt uppfattade hur fort det gick. Jag hann få i det ena benet från sidan och hörde hur det sa kras i hela mitt ben..
Jag visste med en gång när jag föll till marken att jag hade brutit något, och jag visste också på något sätt var följderna skulle vara av detta.. Men jag skulle inte i min vildaste fantasi kunna tänka mig att jag såhär, nästan 6 år efter olyckan sitta och skriva i en blogg - som jag egentligen startat för att få skriva om det jag älskar, just för att en stor del av mitt liv består häst och att försöka ta sig tillbaka efter det som hände..
 
När jag kom in med ambulansen till sjukhuset, hysteriskt ledsen över mina söndeklippta cavallostövlar och mina nya pikeur ridbyxor, så var jag säker på att jag brutit foten. Ja, men det blir ju några veckor med gips, inget konstigt egentligen. Men jag kunde faktiskt vara i stallet med kryckor.. eller?!
Det var först när dom tog av allt dom stabiliserat upp mitt ben med i ambulansen och det kom in en första ortoped och hästskötaren som var med mig, fick en egen sköterska vid sig efter att hon hållit på att svimma när hon såg mitt ben - då insåg jag att det kanske var lite värre än vad jag trodde då.
Som tur var så var jag fortfarande inne i mitt rus då, så jag ville ju promt se vad jag hade pågång nere vid mitt ben.. Såhär i efterhand var det väl bra att jag aldrig fick se detta..
Efter röntgen och en hel del oklarheter och ett samtal hem minns jag, dock ingen aning om vad som sas.. Men jag vet att jag var skitsur på min mamma för jag skulle vara i stallet på måndag och hon visste ju mycket väl, att så skulle det inte bli.
 
Dagen efter jag kom in kom det in två läkare till mig, vi var 4 stycken i mitt rum och dom drog för ett sådant löjligt skynke. Dom hade även med en psykolog som jobbade med folk som har skadat sig illa, och jag var ju fortfarande inne på att jag brutit foten - lägga av nu! Överdramatisera det inte så!!
Jag kan fortfarande känna paniken jag kände när dom berättade att dom inte visste hur bra jag skulle bli, dom kunde varken lova att jag skulle kunna gå riktigt eller rida igen för det var en väldigt speciell skada jag råkat ut för. Dom pratade i väldigt mycket termer minns jag, men min knäledled var helt krossad på ena sidan och fotleden vad helt av i ett ben och satt liksom ovanpå min fot. Dom visste inte alls hur leden såg ut innuti eller hur illa det egentligen var..
Det andra är väldigt brusigt för mig, men jag vart nästa arg - ingen rör mig innan ni kan säga att jag kommer kunna gå och rida igen, så är det bara - Jag vart helt knäckt!
 
Flera dagar gick, en ny ortoped och en operation senare så låg jag tillbaka på min avdelning och hade de absolut värsta dagarna i mitt liv.. Jag kommer aldrig glömma den smärtan jag upplevde efter operationen, och trots detta ville dom ha upp mig att röra på mig. Jag hade kunnat strypa den sjukgymnasten där och då..
Det var en väldigt speciell operation jag hade fått gå igenom, där man med ett enormt tryck, "skjuter" upp leden med hjälp av bencement, försökte fixa mitt skadade brosk som var i flera bitar och lite skruvar i både knäled och fotled. Jag kommer också ihåg att min ortoped somgort operationen sa att de första dagarna kan göra extremt ont just för att trycket som blir i benet är så stort och det har ingenstans att riktigt "ta vägen"..
 
Jag sålde Goodie när jag skrevs ut från sjukhuset och min långa väg tillbaka efter skadan började, det var fortfarande väldigt osäkert hur bra jag skulle bli.. Men denna nya ortopeden som är specailist på knäskador hade ändå sagt att han trodde jag skulle kunna gå igen, han sa också att jag skulle vara glad att jag inte var handbollsspelare eller typ hoppryttare - så det fanns ändå lite hopp i mig! Det var också då och därför jag köpte den hästen ni fick börja att följa här i bloggen - Dino!
 
 
Jag kan inte säga vad som sedan riktigt har hänt med mitt ben efter detta, det har läkt bra, även om det fattas en stor del av min led fortfarande. Sedan kan ju inte brosket "läka" utan det bildar ju bindväv emellan alla delar som var trasiga, och det ska inte vara lika mjukt och "smörjande" i leden som brosket är..
Sedan har jag ju dessutom en stel fot, som inte alls värker och sådär. Men den orsakar istället inflamationer på min hälsena, som givetvis inte gör det lättare för en redan ömmande knäled.
Jag vet inte om det är 4 operationer jag gjort nu kanske? Men jag har iallafall redan börjat få förslitningar på leden just för att jag går så konstigt pga smärta och egentligen går det inte riktigt förklara varför..
Förra sommaren gjorde jag en väldigt speciell typ an röntgen som visade och bekräftade tydligt att jag har en väldigt ökad aktivitet i mitt knä, såpass mycket att det ser ut som att själva skadan är "nygjord".. Det var 5 år efter att olyckan hände..
Jag har också fått diagnosen CRPS, men det är förmodligen bara en del i skadan. Men det kan absolut vara en viss förklaring till en del av min kroniska smärta!
Typiskt för min del som tyder på CRPS är just denhär kroniska smärtan som ökar av ganska oförklarliga skäl, kroppen går på högvarv och skickar smärtsignaler hela tiden. Dock har jag ju testat att stänga av dessa, vilket inte har hjälpt.. När man har CRPS är det väldigt vanligt att smärtan trappas upp inför natten, då resten av kroppen börjar koppla av, och det är just så för mig. Jag har min topp varje kväll/natt från ca 22 - 06 på morgonen ungefär, därav att jag sover väldigt dåligt som ni säkert sett här..
 
Det finns så himla mycket jag kan skriva och berätta om alla turer, hur jag provat 711 olika typer av rehab former, hur jag lägger upp träningsscheman, att jag haft 13 olika sjukgymnaster, massa arbetsterapueter, kuratorer och såklart en hel hög med läkare!
Nu har jag en väldigt duktig ortoped i Kungsbacka som försöker lite nya typer av behandlingar, och jag gillar honom men jag upplever tyvärr att han börjar få slut på idéer och det börjar ge mig lite panik.. Men jag kommer ändå aldrig ge upp, även om jag accepterar läget - vilket jag faktiskt tycker jag gjort, så kommer jag alltid kämpa för att bli så bra som möjligt!
 
 
Jag satt innan och läste inlägget jag skrev precis när olyckan hade hänt (jag har sparat allt jag skrivit på ett annat ställe) och innan jag blev opererad.. Det är så typiskt mig dethär, men jag blir faktiskt lite stolt över att när jag tillochmed fick mitt livs värsta besked, så kunde jag ändå hitta något som var bra. Små saker, och förmodligen mest för att försöka muntra upp mig själv, men om ni bara visste hur mycket det har hjälpt mig längre fram..
 
"Ja men det är sant, kort är gott heter det ju?
Jag brukar ju aldrig vara eller känna mig speciellt olycklig, men detta känns rent ut sagt förj*vligt!!..."

"...Men dum och drogad som jag är så har jag hittat poistiva saker med detta ändå (även om dom är ganska oväsentliga) 
1. Jag får kryssa över en av mina att-göra-innan-jag-dör saker, åka ambulans...
2. Jag har en galet snygg sjuksköterska som tar hand om mig, och dessutom ger mig morfin en gång i timman. Så gott som min hjälte varje gång ju...."

"..Men nu ska jag få mer morfin och en sömntablett sen ska jag dejta Johnblund och drömma om min envishet att till varje pris komma tillbaka till hästryggen och Goodie.."

Haha, förlåt.. Men en 6 år yngre Jenny som skrev detta, och som sagt.. Jag försökte väl helt enkelt övertyga mig själv.. ;)
 
När jag läser detta, så inser jag ändå att mot alla odds, så sitter jag ju faktiskt på Goodies rygg så gott som varje dag nu.. Vilken fantastisk känsla!
Tänk om någon hade sagt att nästan 6 år senare skulle jag och Goodie debutera svårklass dressyr på över 64%.. Antingen hade jag gett personen i fråga en smäll, eller så kanske jag hade tyckt att det lät rimligt - något att kämpa för.. Det hade på något sätt varit litemer typiskt mig! ;)
Jag kämpar varje dag med att försöka ha ett normalt liv som möjligt, och jag kommer aldrig få det igen men det gör mig ingenting! Men jag vill att ni ska veta att detta finns och kommer alltid finnas hos mig och vara extra jobbigt för mig, även om jag inte skriver precis allt för er om detta varje dag. Vissa dagar kämpar jag med att ens komma upp på hästryggen eller komma upp ur sängen.. Men för att dra en jämförelse, ni vet när ni sovit oerhört dåligt ett par nätter och man blir på sådär äckligt dåligt humör?! Så har jag ju det nästan jämt, även om jag försöker tänka bort det dåliga humöret och det onda benet då.. Men när man väl sedan har sovit och vaknat sådär härligt utvilad (minns inte ens hur det känns att få sova en helt normal natt längre, men ja..) och man känner sig pigg och glad igen - precis samma känsla får jag efter ett ridpass! Det är det som håller min ork och motivation uppe, utan ridningen så vet jag inte vart jag hade varit idag faktiskt..
 


Vad less jag blir!!




Ibland känner man verkligen för att ge upp.. och när jag menar ge up så handlar det mest om att bädda ner sig själv några dagar, gråta och tycka väldigt synd om sig själv - för att sedan komma tillbaka liite bättre.. Så ja, ge upp helt är inte riktigt vad jag pratar om, bara så ni vet! :)
 
Men de senaste dagarna har jag backat tillbaka typ 20 steg.. Från några få steg frammåt till dubbelt så många bakåt! Just nu är en av de värsta kvällar på länge.. kanske någonsin.. och jag vet inte riktigt säkert varför!
Jag började för några dagar sedan backa tillbaka lite, jag insåg att stallarbetet är lite för tufft för mig. Så i två dagar har min kära pappa hjälpt mig (alltså mina föräldrar, dom växer inte på träd direkt! Ni är verkligen det bästa som finns!) och jag har plockat fram kryckorna igen, dock inte hemma eller i stallet men om jag går längre sträckor, plus att ortosen sitter på igen - jäkla skit vad jag inte tycker om den! Men ändå är jag helt extremt dålig ikväll.. 
 
Jag har tre teorier, antingen har jag varit lite "övermodig" och får nu sota för det, eller så har kanske operationen gjort mig sämre.. Det fanns ju såklart en risk för det.. Sista alternativet är att det är väderomslag och mycket kyligare nu, även om det är plusgrader så blir kroppen nerkyld av att vara ute mycket.. Jag vet ju att de kalla årstiderna är lite överjäkliga för mig. Men alltså jag orkar inte detta just nu.. jag ska ju börja rida snart igen..! Dessutom har det varit så extremt mycket sämre de senaste två dagarna och riktigt såhär illa vet jag inte om det varit på väldigt länge..
 
Jag hade gett mycket för två friska ben idag.. samtidigt som jag vill glädja mig åt allt annat jag har som är friskt.. Finns så många som har det otroligt mycket sämre, men ändå! Just precis nu kommer jag vara nere en stund, så jag kan vakna imorgon och vara lite gladare igen!
 
Denhär bilden ska jag titta på tills dess.. den gör mig glad! Snacka om att dessa två är livet! :)
 
 


Min skada, idag..




Hur ser framtiden ut med ditt knä nu? Kan operationen göra dig mycket bättre? När kommer du då märka det? :)
 

Jag får mycket frågor om mitt knä, och jag är nästan lika mycket frågetecken som ni är tror jag :)
Men jag ska försöka förklara lite ändå!
Operationen kommer inte göra mig mycket bättre, den kan kanske göra mig någon eller några procent bättre, men det kan likagärna bli tvärtom.. Detta var dock en risk jag ville ta så jag har fått vara med och fatta besultet om denna operationen såklart!
Framtiden?! Jag vet inte.. Bra blir jag aldrig hur jag än gör! Min skada kommer alltid finnas där, mitt knä är fortfarande krossat och den delen går inte att laga.. Frågan är ju hur bra jag kan bli?! Jag har sagt i flera år att jag tror att det är något som är fel som går att "laga" för att jag har flera olika typer av smärtor.. Den värsta tror jag att jag alltid kommer ha för den är så koncenrerad där min led är som mest trasig. Men mycket som är runtomkring tror jag går att göra bättre och det är såklart det jag hoppas dom ska komma på eller "behandla" nu..
Jag kanske kan verka negativt inställd till min skada nu och hurvida jag blir bra eller ej.. Men det har dom gjort väldigt klart för mig tidigt att detta är kroniskt och jag vill inte intala mig själv tt jag blir bra när alla säger att jag inte blir det.. Hellre att jag intalar mig att jag kan bli bättre så blir allting annat en bonus! Tyvärr har jag blivit alltför besviken flera gånger och det har jag lärt mig (äntligen!!) att acceptera nu! :)
 
Om denhär operationen hjälper något är ju såklart min förhoppning! Om jag så bara blir 1% bättre så är det ändå stort i mina ögon.. Dock så lär jag få ge det ett par månader innan jag utvärderar detta.. Min rehabplan ligger ju på ynka 4 månader så jag kan nog räkna med runt det dubbla innan jag ser en förbättring eller tvärtom.
 
Men jag vill att ni ska veta att jag hänger inte läpp för att jag inte kommer bli bra, det är dock sjukligt jobbigt att höra när folk säger att "du kommer säkert bli helt bra sedan ändå", inte för att dom alls menar något illa! Tvärtom! Men det är så himla jobbigt att acceptera själv att man inte blir bra, så ska man ändå hålla masken när folk säger så - eftersom dom menar ju bara väl..
Jag vet att jag kommer bli så bra som jag kan bli.. Jag är alldeles för envis för att inte göra precis allt som går innan jag ger upp och accepterar helt.. Det handlar mer om - när, var, hur... Inget av detta har jag svar på än, men jag har heller inte gett upp riktigt än! :)
Min största och bästa motivation! ♥
 


Bara för att det inte syns, menas inte det att det inte finns..




Jag vill börja med att säga att när jag nu skriver detta så är det inte för att jag vill ha en massa medlidande, även om det är en fin egenskap hos oss människor - att känna medlidande eller sympati..
Men jag har sett en del funderingar kring detta det senaste och väldigt många har varit inne och läst under kategorien "Mattes resa" där det finns en del av allt som hänt mig de senaste åren.. Men jag har insett att jag behöver en "liten" sammanfattning.
 
För nästan exakt 5 år sedan var jag med om en ridolycka, ihop med Goodie faktiskt. Själva olyckan i sig är en lång historia, men det är inget jag alls lägger över på Goodie. Han hade bara en klantig och ouppmärksam pilot..
Jag krossade min knäled och bröt min fotled och låg ett tag inne på Lunds universitetssjukhus där jag också opererades.
Det var redan från början en lite mer komplicerad skada och eftersom knän är som dom är så fick jag höra allt från att jag skulle få sluta rida, till att inte kunna gå riktigt igen. Ja, till viss del hade dom ju rätt.. Men efter många om och men fick jag en fantastisk ortoped som gjorde denhär operationen iallafall och lovade mig ridning igen.. På vilken nivå sedan kan man ju dock aldrig säga, men han tyckte han att det var tur att jag inte var riktigt lika förtjust i hoppning om man säge så ;)
 
Jag tyckte ganska tidigt att det var något med mitt knä som inte riktigt stämde, det ville inte samma som mig, då jag själv var upp över öronen motiverad till att bli bra! Detta enbart pga en liten, liten varelse som stod hemma i stallet och fick mig att längta extra mycket tills det var dags att få sitta upp på hans rygg.. 
Jag vet inte hur många gånger jag varit fram och tillbaka på olika sjukhus, hos olika läkare och olika sjukgymnaster. Men ingen visste riktigt hur och varför jag fortfarande hade och har så ont som jag har. Det är trots allt så att för att vara en sådan skada, är den väldigt fint läkt! Men vad hjälper det mig?
Vad hjälper det när man inte kan jobba, inte kan gå riktigt (bara vissa stunder eller vissa dagar, inte kan springa, inte kan träna riktigt och framförallt - inte kan sova?! Det är det absolut värsta, jag önskar inte min värsta fiende dessa sömnproblem jag har, för det gör verkligen att hela kroppen stänger av - allt slutar att fungera.
 
Nu kan man ju då fråga sig, vad är det för fel på mig egentligen? Egentligen finns det inget bra svar på det, jag har ett papper som säger att jag har en nervskada/sjukdom som kallas CRPS, vilket ni kanske känner igen från en annan blogg - Matildas, skogsrusset.se. Som ni säkert förstår då skiljer sig skadan väldigt mycket åt utåt sett, men i kroppen genomgår nog jag och Matilda en hel del likande saker.. Nu har jag kanske lite mer "tur" då jag bara har en led där min skada sitter och där denhär kroniska smärtan finns, även om det gör ont i nästan hela kroppen så är det där den koncentrerade smärtan finns. Matilda däremot har ju fått en hel del saker som påföljd och har kanske en mer tydlig CRPS i mitt egna tycke och "kunnande". Men det är en svår skada, den kan uppkomma bara helt plötsligt eller av ett trauma - som i mitt fall.. och inget vet egentligen varför..
En av mina tydligaste symptom är iallafall hur smärtan triggas igång och trappas upp under nätterna - därav min dåliga sömn. Jag avskyr nätter, jag avskyr att man måste sova och på nätterna avskyr jag min kropp..
 
Men sedan gör jag också precis som jag vill på dagarna (njae, inte riktigt sant.. men jag rider iaf fortfarande!) och jag försöker behålla min vardag. Även om det är svårt då jag inte orkar lika mycket och har svårt att jobba, vilket jag inte gör alls just nu. Men mitt stora problem med allt detta är att jag verkligen försöker leva som om det inte finns, jag försöker glömma och helst av allt pratar jag inte om det ens. Vilket jag märkt varit helt fel då folk istället misstror mig, eftersom jag inte klagar tillräckligt mycket så är det nog inte så illa.. Jag kan ju trots allt rida och då måste jag ju vara frisk. Men jag ska säga er en sak - jag är allt annat än vad en 26åring borde vara. Ibland känns det som om hela kroppen är närmare 80 och inne på sin sista visa. Jag orkar inte och jag vill inte heller alltid, men jag gör det ändå! Ridningen är såå viktig för mig för att inte gå in i en bubbla och låta skadan ta över hela mitt liv, för det har den egentligen nästan gjort. Även om inte jag vill erkänna det riktigt..
Jag vet många nätter jag önskat att jag kunde vara lite mer skadad så det syns så folk faktiskt förstår, då jag avskyr att försvara mig om något som jag önskar att det inte ens fanns.. Det kan nästan vara värre än själva skadan i sig ibland..
 
Jag är ingen unik och fantastisk person för att jag står ut med det jag gör, många står ut med hundra gånger värre saker. Men jag är väldigt stolt över min envishet och min vilja att bli bättre.. Även om jag vet att jag kommer leva resten av mitt liv med ett stort handikapp.. Nu har ingen påstått på länge att jag kanske inte har så ont med tanke på allt jag kan göra (men om ni ändå inte tror mig kan ni få en lista på allt jag inte kan göra istället, den listan har jag dock låtit bli att skriva eftersom det inte ingår i positivt tänkade) men det finns oerhört många människor där ute som har skador och sjukdomar som aldrig kommer synas utåt. Men tro mig, dom kan finnas där ändå.. Det är bara upp till personen ifråga att bestämma hur man ska tackla det och mitt bästa sätt, för mig själv, är att inte låtsas om det för mycket. Det är också därför ni inte ser inlägg här varje dag om hur ont jag har eller om hur ledsen jag är, istället när jag känner mig nere så går jag in och läser Matildas blogg (som också sällan klagar) och inser - Nej, jag är fortfarande inte ensamast i världen. Bit ihop, du må vara liten - men ack så  envis!
Hur kan man inte bli glad av att få sitta på denhär ryggen varje dag?
 
 


Dagen med stort D!




Idag är det ingen sådär rolig dag att vakna till, inte bara för att mitt huvud känns extremt tungt, utan idag är kanske dagen jag väntat på i 5 år.. Det känns helt sjuk att tänka så, men om det är någon som kan ge mig ett svar på det jag själv undrat och misstänkt hela tiden - så är det ortopeden som jag ska träffa idag. Han är specialist på det som alla andra påstår är omöjligt, dvs att återskapa brosk. Jag vet inte om det är just något sådant som kan hjälpa mig, men jag vill så gärna att någon bara öppnar och kikar in hur leden egentligen ser ut, och jag vill att dom jämför med en frisk led och inte hur skadad min led var från början och hur bra den blivit nu.. Det hjälper inte mig när jag har så mycket problem som jag har idag.
Jag är säker på att det finns något där som inte är helt hundra, eller det vet jag ju eftersom dom berättade det direkt efter olyckan. Men hur illa det är varierar lika mycket som jag bytt eller träffar nya läkare, dvs jämt.
 
Jag hoppas denhär Mats säger att han vill kika vad han kan tänkas göra och efter det är jag nöjd, då ska jag som alla läkare säger till mig - lära mig att leva med det. Det har jag gjort redan nu, men än sålänge så lever det såklart ett hopp att det finns något att göra, eftersom jag inte tycker dom gjort precis allt..
Vilket fall så får ni hålla tummarna 9.20 för mig.. Jag lovar er att detta är värre än alla tävlingsdebuter och stora tävlingar jag gjort, jag är riktigt nervös faktiskt..
Känns som att mitt liv hänger på ett enda läkarbesök, på en dag som varar några få minuter.. Så är det ju såklart inte, men jag vet att detta helt klart är och förmodligen kommer vara mitt största hopp när det kommer till läkare.
 
Det skrämmer ju mig också såklart, tanken att det bli en operation och hur lång rehab är det sedan.. Jag menar rehaben från sist varade i över 14 månader (och är ju visserligen egentligen inte klar än..) men samtidigt ser jag det  som en självklarhet att göra det som går att göras, jag får väl låna ut hästarna i värsta fall?
Men hör ni inget här mer idag, eller får ett väldigt tråkigt inlägg senare så vet ni iaf att det är en något nere Jenny som har lite för mycket att tänka på den närmsta tiden.. Jag hoppas såklart att det är en gråtfärdig (av glädje) Jenny som berättar att hon träffat sin nya, bästa ortoped - som säger att en liten justering kommer göra underverk.. Drömläget! :)
 
 


Historian om min skada..




Jag skriver så extremt sällan om vad det egentligen är för "fel" på mig och min skadade kropp, men jag känner nu att jag nog behöver utveckla det hela lite..
 
Jag vet extremt lite om vad som hände i min kropp en 25 Juni 2009, jag vet att min knäle krossades och fotleden satt där den absolut inte skulle, efter ett ridpass som man kanske borde kalla mindre lyckat sådant.
Vägen efter ridolyckan har varit lång och väligt krokig, kan man minst sagt säga. Min knäskada är givetvis inte en enkel sådan, men folk blir av med ben och armar och får mindre bestående men än mig nästan.
Iochmed min skada så tror läkarna att jag har utvecklat en sjukdom som dom kallar för CRPS, det är en nervsjukdom som gör blandannat att nerverna aldrig slutar skicka impulser till min hjärna om att jag har ont. Min kropp var med om något som den anser väldigt traumatiskt och den går helt enkelt på högvarv 24 timmar om dygnet sedan dess. Den tror att jag är lika skadad idag som jag var för 5 år sedan..
Så är ju såklart inte riktigt fallet, och detta har tagit lång tid för både min och läkare att inse. Jag har också förbrukat en hel hög med sjukgymnaster (många tycker att jag är alldeles för envis och lyssnar inte på vad dom säger) och jag har gått smärtrehab, varit hos smärtteam, ingått i olika former av rehabprogram. Men ingenting fungerar..
Jag har från första början sagt att någonting är fel med mitt knä, det har inte läkt som det ska.. Något känns inte rätt bara. Men ingen vill öppna och kolla med risk för att dom gör det värre än vad det redan är. Tillslut ifrågasatte jag hela grejen, men vadå värre? Hur vet ni hur ont jag har nu? Vet ni att det kan bli värre? Det kanske blir bättre också?
För några månader sedan så sa jag tillslut att jag inte tänker gå med på att dom talar om för mig att jag måste lära mig att leva med allt detta, jag tror inte på att dom har gjort allt! Dom har ju inte ens öppnat och kollat, trots att dom ser mina broskförändringar och en led som fortfarande är några millimeter fel. Men prova att säga emot en ortoped... Dom har ifrågasatt mig både psykiskt och fysiskt, men enda gången jag faktiskt lät min skada dra ner mig var när jag gick på smärtrehab och dom faktiskt behandlade mig som skit. Då var jag uppgiven ska jag säga, då tänkte jag att om lika gärna kan sätta mig i en rullstol på plats för såhär tänker jag inte leva i resten av mitt liv. Men även den biten redde jag ut på egen hand, mycket tack vare min familj och Goodie faktiskt. Han kom in i precis rätt tidpunkt kan jag säga.
Det har aldrig gått en dag utan att jag tänkt på saker som man borde kunna göra, men det har heller inte gått en dag där jag tänkt att jag inte accepterar min skada. Det gör jag, och jag kan leva med den i resten av mitt liv. Det gör ingenting! Men då måste jag verkligen veta att dom provat allt. jag ger mig inte innan dess! Inte en chans..
 
Nu, äntligen har jag fått en tid hos en läkare som gör en form av brosktransplantationer, som än sålänge är ganska nytt men det har varit väldigt framgångsrikt. Jag vet inte vad han kommer säga, men jag misstänker att han kommer vilja veta hur det ser ut och vilket fall så känner jag mig ganska nöjd efter honom.. Min nervsjukdom har jag ju, och den vet jag alltid kommer finnas där. Men smärtan i leden känns.. Jag vet inte, den borde inte behöva vara där. När jag nu fått berätta för två läkare som försökt förstå detta lite mer ingående håller även dom med att det inte låter som en nervskada eller CRPSen utan att det är något i själva leden som är irriterat eller trasigt.
Med tanke på min skadehistorik så kanske en irritation räcker för att jag ska vara så dålig som jag är?
Vad vet jag, men jag är så glad över att få träffa denhär läkaren snart. Även om jag inte går runt och hoppas på guld och gröna skogar så tror jag att jag kommer åka därifrån som en visare människa som lärt mig något nytt om mig själv och förhoppningsvis min framtid.
Som några av er sett eller vet sedan innan så har jag och Matilda samma sjukdom, bara att den visar sig på lite olika sätt. Det gör den på alla, men nervimpulserna fungerar på samma sätt. Det är fruktansvärt frustrerande och jobbigt att leva med detta och ännu värre när inte ens läkare vet vad det innebär eller varför man får det. Men vissa får det bara, och de flesta behöver inte ens ha skadat sig från början utan dom vaknar upp en dag och plötsligt börjar kroppen utveckla detta.
 
Jag skriver inte om hur jag mår, eller pratar om min skada för att någon ska tycka synd om mig eller klappa mig på axeln och tala om hur duktig jag är. Men jag har insett att folk behöver få veta, eftersom okunskap föder elaka tankar och kommentarer tyvärr. När jag inte skrev om min skada alls så var det helt otroligt att jag kunde rida varje dag. Inget vet ju att den enda timmen jag mått okej på en dag är den timmen jag tvingat upp mig till stallet för att plåga mig igenom mockning och pyssel med hästarna. Sedan att inte jag går hem och skriver det i bloggen eller ringer alla mina kompisar och berättar hur illa det är, det är en annan sak.. Det är liksom inte jag.. Jag är faktiskt en ganska glad skit som tycker om mitt liv, oavsett med eller utan min skada. Jag ryker upp mig när jag må dåligt, och jag tycker om den egenskapen hos mig själv. Det började försvinna när jag var på smärtrehab och det var första gången i hela mitt liv som jag inte kände mig själv längre, och jag visste inte alls hur jag skulle göra för att ta mig ur det. Men detta var nog bara min sambo och mamma och pappa som visste då, knappt jag själv såg det, jag bara var väldigt förvirrad och ledsen. Men nu har jag lärt mig att jag måste berätta, om inte annat så hjälper det fakiskt andra i liknande situationer. Om ni bara visste hur mycket fina mail och ord jag får från människor jag inte ens känner, och uppriktigt så vill jag lära mig hur man skickar en kram över internet för det är just denna typ av mail/kommntarer som får mig att gå runt och känna att jag vill ägna mycket tid på min blogg för att tala om hur det är.
Det är inte mer synd om mig än någonannan, många har sin egna historia. Men jag vet hur glad jag blev över att få träffa Matilda och bara känna att hon kände samma som jag. Kan jag hjälpa en person till på min blogg på samma sätt så kommer jag blogga tills jag är 80år och har skrivkramp i hela kroppen.. ungefär.
 
Egentligen finns det så mycket att berätta, men ingen blogg i hela världen kommer ha plats att återberätta allt jag har upplevt. Förmodligen ingenannans historia heller, men jag antar också att det är därför ni följer denna bloggen, för att få veta lite mer för varje dag. Så det minsta jag kan göra är väl att vara ärlig och dela med mig?!
Men jag vill att ni ska veta, hur dåligt eller bra ni än kan tycka att jag verkar må, så löser jag det alltid! Jag vet att det kommer något bra med precis allting, det gör verkligen det. Jag hoppas också min glädje till livet kan speglas lite här i bloggen så alla kan tänka likadant i livets tuffa situationer, för vi alla kommer genomgå jobbiga saker. Oavsett vad det handlar om så räcker det att du själv tycker att det är jobbigt - då är det så och ingen kan säga något annat. Men kom ihåg att det är allti hur man tar sig ur en sådan situation som avgör hur och vad för människa man är eller vill bli.. :)
 


Baksidan med sömnproblem..




Jag kommer inte ens ihåg längre hur det var att sova en hel natt och känna sig... okej utvilad är kanske överdrivet, men att det känns som man sovit och har lite mer ork än vanligt..
 
De flesta här vet väl kanske att mina sömnproblem startade i samband med min ridolycka 2009, och jag har mina smärttoppar på nätterna, oftast. Dom är iaf som mest intensiva då.. Därav har jag haft svårt att somna, men också att jag vaknar väldigt mycket.
Eftersom detta har pågått ett tag så har jag fått väldigt många "biverkningar" av den uteblivna sömnen som jag tänkte skriva om. Inte bara för att ni ska få förstå hur det är och att det inte bara handlar om att man har svårt att sova, utan också för att ni ska se vad mycket våra kroppar faktiskt behöver sömnen.
Jag har lärt mig otroligt mycket om min kropp sedan jag skadade mig, en del saker önskar jag att jag inte hade behövt lära mig kanske.. Samtidigt som jag försöker tänka på att en dag, ja då har jag säkert massa användning av det jag fått lära mig. För det kommer alltid något positivt ur det som känns negativt!
 
 Okej, vart börjar man?
 
- Det börjar ju nästan alltid med denhär oron och stressen, man kan inte somna och man vet att man måste sova för att man snart ska gå upp igen. Denhär stressen och oron avtar aldrig, den blir om möjligt bara värre..
 
- Nästa del är att man när man väl somnar, sover extremt oroligt, just för att man ställer in sig själv på att man är trött och måste sova - den onda cirkeln har börjat.
 
- Man är trött jämt, såfort man sätter sig ner så blir man trött och det känns som att man kan sova vart som helst, utom såklart i sängen.
 
- Det är också nu man börjar avsky sin säng, allt med sängen är förknippat med obehag och en inre stress över att man är så trött men ändå inte kan sova.
 
- Här någonstans började jag exprimentera, sova på soffan, på luftmadrass, i andra sängar, alltid byta lakan, kallt, varmt, med musik i öronen, helt tyst, kika på film, läsa en bok, skriva av mig på datorn, avslappningsskivor, hypnos, akupunktur,mindfullness, inte sova alls - vilket ibland ledde till att man är vaken i flera dygn.. Ja, listan kan göras lång.
 
- Vid denna tidpunkt fick jag hjälp med mediciner som ska hjälpa mig att somna, men alla vet väl kanske att det är ett extremt kortvarigt alternativ,och om ni testat detsjälva någongång så förstår ni nog också varför.
 
- Minnesförlusten smyger sig på, och ja, jag vågar kalla det en form av minnesförlust för i början bara glömde jag saker med nu.. Ja, tänker er en extrem utekväll med flera timmar av minnesluckor, så är det för mig varje dag.
 
- Man vet inte längre vad som är dröm och verklighet, jag har kommitpå mig själv flera gånger prata med folk som jag är helt säker på att dom har sagt eller gjort..Men efter en stund är jag inte lika säker längre..
 
- Hjärnan börjar filtrera, den glömmer viktiga saker.. Dag, tidpunkt, namn - allt! Jag bestämmer inte längre själv vad jag måste komma ihåg, det gör "någon" åt mig..
 
- Skulle man råka somna några timmar så kan jag med all säkerhet lova att jag vaknar av antingen att jag har alldeles för ont, eller så känns det som jag sprungit ett maratonlopp. Dåmenar jag inte att jag är trött i benen, men jag sover gärna med en eller kanske två handukar.
 
- Man känner aldrig riktigt att man sover, kroppen tillåter inte sig själv att slappna av såpass mycket att man kommer in i denhär REM sömnen som är otroligt viktigt.
 
- Jag drömmer antingen helt otroligt konstiga drömmar eller så drömmer jag absolut inte alls..
 
- Man tappar syn och fokus, jag har börjat se dåligt och får ofta väldigt ont i huvudet. Sommaren är betydligt mer jobbig för mig just nu, eller egentligen alla dagar då det är väldigt soligt för min kropp orkar inte riktigt ta in för mycket ljus..
 
- När jag är riktigt trött så börjar hela kroppen skaka
 
- Musklerna slutar fungera, eller gör åtminstone inte som jag vill
 
- Jag har numera jättesvårt att verkligen fokusera, det är otroligt ansträngande för hela min kropp och gör jag det ändå så är jag helt slutkörd i flera dagar.
 
- Man kan lyckas försova sig till allt, det är hemskt och man blir lika ledsen varje gång. Tillslut går det inte somna bara för att man vet att man har en tid att passa dagen efter och då är det helt enkelt bättre att aldrig boka in något för man kommer bara försova sig ändå.. För när klockan väl ringer - då kan man slappna av och vet att det är dags att gå upp- gissa vem som vaknar två timmar senare med ett enormt dåligt samvete..
 
Jag kan fortsätta med ännufler saker, men egentligen vill jag bara förklara för er som har problem med sömnen - ta hjälp i tid! Sömnen är så himla viktig för kroppen och jag är så avundsjuk på er som kan gå och lägga er och somnar när ni lägger huvudet på kudden. Jag skulle ge så himla mycket för att hitta tillbaka dit en gång..
Det gäller att ta hand om sig själv och sin kropp, och dit hör faktiskt inte bara att äta rätt mat.Sömn är minst lika viktig! Dessutom är allt som följer med sömnproblemen enormt frustrerande och ens kropp slutar verkligen att fungera..
Dessutom har jag extremt dåligt samvete varje gång jag sover på dagarna, men hade jag inte fått de timmarna så hade jag inte orkat gå upp ur sängen ens.
 
Men som sagt, har ni problem med detta sök hjälp och stå på er! Det finns hjälp att få,men det blir betydligt mer omständigt desto längre man låter det gå! 
Kram
 


Wiiie!!




Åh vad glad jag är, mitt i allt kaos idag.. Jag fick ett brev hem att jag väntar på tid till Mölndals ortoped, vilket betyder att cheferna i Borås har godkänt min specialistvårdsremiss! Åh jag är så himla glad, nu ska jag alltså iaf få träffa denna Mats som ska vara så himla duktig när det kommer till broskskador. Givetvis hoppas jag på att få göra denna transplantation som vi pratat om sist. Stamcellstransplantation heter det tror jag, men det är en rekonstruktion av brosket som man på något sätt odlar fram.
Jag har ingen aning om jag får göra det än om denna läkaren anser att det kan hjälpa eller så men det ger ju mig lite extra hopp att iaf få se om det är något för mig! Jag är så himla glad!


Börjar med att gnälla... så har jag det gjort!




Ja, vart ska jag börja? Jag är extremt besviken just nu.. Det kommer jag att vara en stund idag, förhoppningsvis avtar det efter att jag skrivit detta inlägg.. Jag vet att man ska tycka om ärliga människor, men jag tycker inte om för ärliga läkare iaf! Jag fick igår höra att det inte finns något mer att göra för mig och att jag helt enkelt får gilla läget som läget är nu.. Jag tar inte riktigt det, bara för att ingen vill gå in och kika i min led..?! Jag vet att jag aldrig kommer bli helt bra, och det har jag accepterat för länge sedan.. Men att bli sjukpensionär när man är 25?! Nej men seriöst, ge er nu! Det måste finnas något som går att testa.. Efter att jag sedan sagt emot och ifrågasatt varför jag inte får denna titthålsoperation så dock det helt upp alternativ som var väldigt osäkra, men i mina öron väl värda att prova nämligen en form av broskcellstransplantation. Det är väldigt ovanligt än och få som gör detta vad jag förstår, min läkare sa dessutom att han absolut inte trodde denna ortoped skulle vilja göra något på mig, men jag tänker försöka hoppas på det ändå. Jag har dessutom gått med på att göra en undersökning som utreder mitt nervsystem, när jag söker på det så förstår jag att det ska vara någon typ av den värsta undersökning man kan göra. Vilket också min ortoped igår förklarade... Man sänder (om jag förstått det rätt) elchockar genomnervbanorna för att hitta vart det eventuellt i kroppen kan sitta något som ät fel. Då dom misstänker en nerv som är i kläm på utsida knä. Jag var hos ett smärtteamet för någon vecka sedan (inte rehab där jag var några veckor sits, utan teamet denna gången) som konstaterade väldigt mycket känsel bortfall på utsidan av mitt knä, halva låret och halva vaden. Därför kan det vara värt att undersöka även detta... Men jag är extremt rädd för el, så ni kanske förstår hur gärna jag vill ha lite hopp, när jag fick be honom att få göra detta ändå.. Trots att han själv varande mig och sa att han inte trodde jag skulle gå med på att göra den. Jag vet inte vad jag gett mig in på och jag vill inte veta heller, jag vill verkligen bara att det ska hända något som gör att jag slipper en del av värken. Jag vill verkligen ha ett jobb, och få en fritid.. Nu vet jag inte vad mina dagar är.. Jag är inte ledig, jag jobbar ju definitivt inte och jag gör bara ingenting?! Jag är glad att jag inte jobbar nu då jag vet att jag hade varit ett fullständigt vrak efter några veckor, men jag är alldeles för ung för att inte ha något som man vill bli och göra i sitt liv. Alltså, planer har jag ändå, hur många som helst! Men jag skulle behöva lite inkörs perioder vilket gör att jag vill jobba nu så jag kan sätta igång med mina idéer! Men att nu sitta och säga till mig att jag måste acceptera att det inte finns något att göra för mig, ingen vill ta i mitt knä med detta multitraumatiska smärtsyndrom. Jag kan tydligen få mer ont.. Säger en person som aldrig själv upplevt min smärta?! När, hur, var, varför... Hur kan det bli värre? För om jag inte hade haft Goodie och Dino så hade jag inte ens gått upp ur sängen, snälla berätta för mig hur det kan bli värre än så?!


Ridolyckan..




Jag får fler och fler frågor om vad jag gjort för att förtjäna mitt värkande knä och jag inser att det var väldigt längesedan jag sist skrev om vad som egentligen hände.. Allt går inte få med i ett eller egentligen inte i flera inlägg men jag tänkte ändå skriva ner en del av allt så ni som inte läst (och vill läsa om det) får vara med från början...
 

I Juni 2009 var jag en väldigt lycklig människa, jag hade hittat "hem" eller jag hade iaf för första gången i mitt liv bestämt mig för vad jag ville göra i resten av mitt liv.. För att nå dit hade jag varit ute och snurrat omkring i Europa och min långa resa tog mig sedan hela vägen tillbaka till Sverige och skåne..
Jag var numera en del av teamet Sandra Sterntorp och Andreas Jönsson, och jag ljuger om jag säger att allt bara var toppen, men dessa två personer var guld för mig! Jag lärde mig så himla mycket, och visst var det mycket slit.. Men det var värt varenda sekund!
Jag bestämde mig för att hämta hem min älskade Goodie som var utlånad till Jenny. Nu ville jag köra igång påriktigt ihop med min fina häst..
 
Det dröjde inte länge innan jag satt och red för Andreas och förmodligen blev alldeles för taggad och ivrig för att egentligen sitta på en såpass känslig häst som Goodie - och min fina häst fick väl tillslut nog! Han tyckte att han kämpade på bra, och ändå var matte aldrig nöjd!
Jag åkte iaf i backen, vilket jag hade planerat i mitt lilla huvud - skulle bli med båda fötterna i marken.. Ni vet, stående och sedan sträcka på mig med händerna i luften, och dölja mitt röda face med att borsta av mig och säga "Jag bjuder på det..".. Ja, men släta över det lite fint..
Det såg väldigt graciöst ut i mitt huvud, men det blev inte riktigt så..
 
Jag landade istället på ett ben och väldigt snett, vilket i sin tur ledde till att min ben knakade ganska rejält och helt enkelt inte bar mig längre.. Jag minns att jag hann tänka "Aj, jäkla skit nu tappade jag hästen också.." och sedan kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer än en enda sak..
När Andreas och Sandra kom springande så bad jag dom att dra av mig mina stövlar, det gjorde ont och jag antar att det var min försvarsmekanik mot det som skulle komma helt enkelt...
 
Ambulans tillkallades och jag minns hur dom körde in i ridhuset.. Inga konstigheter alls faktiskt, och här hade jag definitivt inte en enda tanke på vad jag skulle behöva gå igenom pga just denna dagen, de kommande åren och i resten av mitt liv..
 
Jag var knappt ledsen fören ambulansmännen ojade sig över att jag aldrig blev "groggy" nog av syrgasen, dom skojade och fråga om jag var en tålig partytjej och jag sådär halvt vid medvetandet skrattade jag och svarade att jag minsann var en riktig partytjej.. Ehm, vart kom det ifrån? Jovisst, jag har haft mycket kul i "mina yngre dagar" (haha skitkul att skriva så!) men jag har aldrig varit den som hällt i mig alkohol..
Jaja, det var vid denna tidpunkten det började gå upp för mig på allvar hur illa det skulle bli.. Nu hörde jag hur dom börja muntra om min fot och mina stövlar, och om det är något jag minns denna dag så är det hur den ena ambulanskillen säger "Jag går och hämtar saxen.." och jag kände hur paniken spred sig i hela kroppen, mina älskade, specialsydda Cavallo stövlar!! Inte ens chans!
Med ena handen på syrgasmasken (kommer inte ihåg i vilken del av kroppen signalen slutade att fungera där hjärnan talade om att ta bort den från munnen) så började jag illvråla.. Självklart fick jag mer morfin, och en spruta till och lite till.. Men när jag äntligen kom mig för att ta bort masken var det enda jag fick ur mig att dom inte fick röra mina stövlar.. "Jaha, var det bara det... haha"... på allt detta klippte dom upp mina nya, fina Pikeur ridbyxor också.. Även där försökte jag göra motstånd, men som sagt, signalen gick ju inte ens ner till armen vid detta laget så varför skulle den gå vidare ner i benet?
 
Efter många om och men åkte vi till Lunds universitetssjukhus i en ambulans, jag minns att jag och killen bak i ambulansen pratade ganska mycket och jag var tydligen en väldigt underhållande person som inte borde kunna vara vaken överhuvud taget.. Men något gjorde mig till en extremt skojig person och dessa tillfällen kan man ju inte missa? 
Jag minns en sak dock, och det är att Anja (som också var där och jobbade, som även följde med i ambulansen) frågade om hon skulle ringa någon. "Javisst... men vad du än gör.. ring INTE pappa!! Ring mamma..." (det är också en historia i sig, men ni som inte känner min pappa vet ju inte att hade han fått dethär samtalet hade han förmodligen beställt en helikopter ner till Lund med en gång, haha)
 
Jag kommer också ihåg hur jag blir inkörd på akuten där det sitter massa poliser med någon dom verkar ha gripit som skadat sig, i förbifarten fick jag en briljant idé "idag har jag åkt ambulans, och jag har alltid velat åka polisbil också.. får jag göra det?" Inte denna gången, nej.. och jag har fortfarande inte fått göra det..
 
Jag kom sedan in till en läkare som frågade mig om jag hade ont, njae inte direkt.. Foten gjorde lite ont men.. njae.. det går nog bra, ge mig ett par kryckor så är jag tillbaka i stallet på måndag!
Hade jag ont någon mer stans? - Mja, litegrann i knät kanske..
Här har jag också ett minne som jag aldrig kommer glömma.. Ögonen på Anja och läkaren när dom sedan undersökte det. Tydligen såpass illa att jag inte fick se själv, och det var väl kanske bra det för det tog en stund att tömma ut det som tydligen samlat sig runt min fina skada..
 
Röntgen - och sedan inlaggd på en avdelning..
 
Dagen efter minns jag hur det kommer in flera läkare som ville "tala med mig i enrum".. Sådanna samtal är aldrig bra..
Jag minns att jag vrålskrek när dom pratade med mig, inte för att dom sa att det är en såpass komplicerad skada (en så gott som krossad knäled och en fotled som satt på fel sida av foten) att dom vet inte hur bra jag blir - om jag kommer kunna gåsom vanligt och så. Det gick in, men mest ut igen.. Det som satte sig och fortfarande än idag kan få mig att känna paniken jag hade "vi vet inte om du kommer kunna rida igen.."..
Jag tror inte man kan förstå paniken som sprids i kroppen när man hör dom orden, om man inte upplevt det själv.. Det är ju som att ta bort halva mitt liv, halva det som är Jenny.. Om inte hela? Lika bra dom låter mig självdö på plats ungefär..
Nej, okej inte riktigt så illa.. Men jag skrek att dom inte skulle få röra mig innan dom kunde lova att jag skulle få rida igen..
Om det var samma dag eller dagen efter som David kom in till mig vet jag inte, med Dr David var senare han som även fick operera mig. Han berätta lugnt och stillsamt att det är en svår operation som oftast gör väldigt ont, och det är en komplicerad skada men rida ska jag kunna göra igen.. Ni förstår kanske varför jag än idag ser han lite som min hjälte? Ni vet med ett sådantdär ljus omkring sig som det är på filmer?!
 
De kommande dagarna tänker jag inte skriva om.. mer än att jag opererades och dom följande dagarna var dom värsta i mitt liv tror jag.. Minns några tillfällen som varit värre och det är när mina bröder legat på sjukhus, men i smärtväg var detta det värsta!
Jag önskar jag aldrig känt den smärtan jag kände första dagen efter operationen, det gör på något sätt att alla andra smärtor ligger lite i lä.. På en skala mellan 1-10, hur ont gör det? En omöjlig fråga att besvara efter man upplevt en sådan smärta...?!
 
Jag fick komma hem, och min långa rehab period började.. Ni förstår kanske att det tog ett tag, men jag kan sammanfatta det med att mina första steg var i vatten och jag grät av lycka.. Tänk att kunna gå?! Hämta mat åt sig själv, gå fram och tillbaka till bilen, stå normal, gå och handla, köra bil.. Jag kommer aldrig ta dessa saker förgivet igen, och jag lider med er som inte kan göra detta..
 
Min rehab började ganska tidigt stöta på problem, vissa rörelser jag inte riktigt klarade som jag "borde" klara av som är nödvändiga för att klara av allting i vardagen..
6 månader och 4 dagar (vem räknar?) efter olyckan satt jag till hästen igen.. MED mina nya Cavallostövlar! Dock med dragkedja denna gången...
 
14 månader efter olyckan började jag jobba, och två veckor efter det började min smärta öka, mer och mer hela tiden.. Sedan blev det denhär onda cirkeln som jag är i än idag..
Jag är ganska okej på dagarna, jag har ont, men försöker tränga bort det för att jag vill leva ett så normalt liv som jag bara kan.. På kvällarna börjar det och nätterna är hemska, att gråta sig själv till sömns är en hemsk vardag, men det avtar tillslut. Man inser att det hjälper inte ändå, och man kan inte tycka synd om sig själv jämt.. Det kunde varit värre?!
Jag har fortfarande en skadad knäled och brosk som aldrig kommer läka, ungefär som när man blir gammal och det börjar slitas och man helt enkelt får ledvärk..
Men sedan har dom även pratat om ett syndrom som kallas CRPS, som handlar om en störning i nerverna.. Mina nerver signalerar till min hjärna hela tiden att jag har ont, jag har en skada och kroppen måste hjälpa till så att det läker.. Skadan är så läkt som den kan bli, men man kan väl säga att mina nerver aldrig kommer bli det.
Detta, CRPS, har sin "topp" på nätterna just för att kroppen då kan fokusera mer på bara just smärtan. Plus att det är kvällar och nätter som kroppen vanligtvis ska hjälpa till att läka och vila kroppen. Vilket min kropp inte gör längre..
Det är också därför man kanske inte märker av mitt "problem" så mycket då jag är ganska överaktiv i mitt sätt att vara på dagarna. Min kropp jobbar verkligen på högvarv, både pga smärta och förmodligen utmattning. Däremot på nätterna blir jag som en liten zombie tror jag..
Sedan har jag fått alla andra tusen grejer pga denna skada.. Vissa av mediciner, vissa av min uteblivna sömn, vissa av smärtan och ja ni förstår..
Jag har fått lära mig att ändra om mitt liv och min livsplan, men jag försöker verkligen se det som en möjlighet istället för att det är negativt. Det är det som gör att jag inte sitter här och skriver att jag har panik och ångest över mitt nya "rekord" med 14 veckor utan en enda natt med hyffsat normal sömntid..
Jag har det absolut inte värst, verkligen inte! Men jag försöker verkligen bli bättre på att vara mer ärlig med hur jag mår, min smärta - så tar man smärtstillande och får sedan bosätta sig på toan för att hela magen bestämmer sig för att komma upp.. Medicinen som hjälper en att somna - och ger en minnesförlust för att nämna en av biverkningarna.. Det är skitjobbigt allting! Det är så mycket mer än ett knä som blev krossat när jag ramla av, hela mitt liv är lite uppochner, men jag försöker göra så att mitt liv som är nu - är det som är upp, mer än det som egentligen borde vara ner. Jag lyckas ganska bra genom att helt enkelt skjuta undan en hel del av det som är jobbigt, inte skjuta undan problemen, bara låta bli att lägga fokus och energi på det som är dåligt utan hitta det som är bra.. 
I just detta fallet tror jag nog att ni kan gissa vad det är som får mig att må bra och känna sådan enorm glädje till allting igen! :)
 
 
 
 
 
 


Ni är fantastiska!




Jag måste bara tacka för alla er fantastiska människor som mailat mig det senaste, om ni bara visste hur mycket det värmer att läsa vad ni skriver! Många av er går igenom liknande saker som jag och det är givetvis inte roligt att läsa, men att ni kommer in här och läser och inspireras av lilla mig?! Det är ju inget speciellt med mig, mer än att jag är lite smått hästtokig ;)
Jag minns när jag starta denna bloggen så sa jag till mina föräldrar att jag någon gång hoppas att någon i en liknande situation som mig kommer in på bloggen och tänker "kan hon så kan jag" men att det skulle vara så många, är ju kanske delvis både hemskt och helt fantastiskt! Det är värt varenda minut jag lägger på denna blogg när jag får höra om er.. också ni som inte alls har värk och bara talar om att ni tycker om min blogg, era ord betyder så obesklrivligt mycket ska ni veta! Det går rakt in i mitt lilla hjärta :)
 
Folk frågar ofta hur man orkar, hur man gör för att ta sig igenom allt som är jobbigt och att alltid ha ont.. Jag tror ni kan lista ut svaret, men att hitta något som gör att glädjen väger över det som är jobbigt är det absolut bästa man kan göra. I detta fallet så ger hästarna mig så enormt mycket glädje att jag helt enkelt kan se förbi när det gör ont, man är trött, ledsen, uppgiven och bara känner att allt jobbar emot en, ja då kan det räcka att bara komma till stallet och andas lite häst och titta in i dessa stora och genomärliga ögon så känns det helt plötsligt som att allt är borta.. Iaf för en stund, och dessa stunder mina vänner, det är stunder som vi som är sjuka/skadade eller vad det nu kan vara - det är dessa stunder vi värdesätter mer än någonting annat!
 
Tack till er som går in här varje dag och sprider lite extra glädje!
 


Nu så..




Nu kom jag precis innanför dörren här hemma..
Idag åkte alltså jag och pappa hela vägen ner till Malmö, var där 40 min och åkte hem igen. Tar ett par timmar alltså.. Pappa körde mig snällt nog ner då jag inte klarar av att köra så långt.. Inte åka med egentligen heller, men det får man ju härda ut bara. Pappa var ju trots allt med som ett bra sällskap och stöd.. Jag har tur som har så bra föräldrar!
 
Någon frågade vad det var för intyg jag skulle få.. 30 mil hemifrån liksom ;)
Alltså såhär är det, när man skadar sig och har bestående men som jag har så får man ersättning från sitt försäkringsbolag (om man har det, eller det har väl alla eller? Annars, skaffa det nu! Dock inte Trygg Hansa...) och dom utreder efter ett läkarintyg hur många procent invaliditet man har.
Detta gjorde vi för två år sedan och jag fick 2%!! Många av er vet väl hur jag har det just nu och det är över fyra år sedan jag skada mig så.. Så himla mycket bättre kommer jag ju inte bli.. Dessutom har vi pratat med patientförsäkringsnämnden som sa att jag bara måste överklaga, vilket jag redan gjort en gång och för att kunna göra det igen behöver jag ett nytt intyg.
Jag frågade då om min läkare som opererat mig kunde få göra det eftersom han är väldigt kunnig om just dessa typer av skador och det är han som pratat med mig om CRPS som många läkare inte ens vet vad det är..
Sedan har det bara krånglat för mig och dom beviljade inte att dom skulle betala ett intyg till osv. Men tillslut har vi lyckats få igenom detta och idag, äntligen skulle vi få det gjort.
Det gick väl bra, eller väldigt dåligt... Beror ju på hur man ser det! Mitt knä visade David hur dåligt det är just nu, och jag insåg hur mycket sämre smärtrehab faktiskt har gjort mig. Jätte tråkigt men som sagt, inga 2% iaf! Vilket också David sa direkt på plats, han tyckte snarare det var rimligt att få det för min fot som jag inte har så ont av.. Den är mest stel.
 
Jaja, jag kan skriva hur länge som helst om dethär med alla överklaganden och alla saker som går fel och när man tror att det löser sig och nästa problem dyker upp.. Men jag bara vägrar låta Trygg Hansa sätta sig på mig, efter allt dom gjort mot mig så ska jag fasen göra allt för att känna mig så nöjd jag bara kan. Dom marknadsför nämligen denna försäkring som jag har (tom det år man är 25 år) som Sveriges bästa barnförsäkring.
Inget bolag har så luddiga och konstigt formullerade villkor som Trygg Hansa, så ett tips, läs verkligen igenom dessa när ni tecknar försäkringar. Det gör jag alltid numera för man vill verkligen inte hamna i den sitsen jag gjort..
 
Men vilket fall, bara att få träffa David är så himla energigivande, han bryr sig så mycket och förstår mig verkligen! Han ifrågasätter aldrig några av mina konstiga symptom och försöker alltid hitta tänkvärda samband. Jag önskar alla som lider av kronisk smärta får träffa en läkare som han! Vi är ju tyvärr till de patienter som läkare allra minst vill ta i.. Alltså värre än alla sjukdommar och skador som finns. Kronisk smärta är alldeles för svårt att förklara.. ännu svårare att göra något åt.
Men att David även, helt utan att han egentligen får betalt, sätter sig och skriver ett intyg även till försäkringskassan nu.. Ja alltså, man vill ju bara krama honom. Han tvekar inte ens sekund utan han bara säger att han självklart fixar det åt mig. Min handläggare vill helst ha från honom och har specifikt frågat efter ett intyg från honom, just för att han skriver så bra och alla kan förstå..
 
Som sagt, det har gått både bra och dåligt idag.. Mitt resultat är väldigt mycket sämre, men jag blir så glad över att ha en läkare som David som jag kan ringa till! Nu ska jag bara fixa en remiss så han får betalt att prata med mig också ;)
Men det bästa av allt... Jag ska vara sååå nöjd när försäkringsbolaget tar bort min "menisk skada" från protokollet och suddar bort dessa 2% som dom stått fast vid så extremt. Jag vet att det är minst 25% egentligen, men vad det än blir så kommer jag få någon procent mer, och varje procent kommer göra mig extra stolt! Det gäller att ha en hel hög med envishet, gå ner i botten ibland - må skit och sedan bara ta sig i kragen och visa att man kör inte över en människa som mig! Jag må vara liten, men jag är definitivt inte rätt person att behandla som en påse skit!
Men jag hade nog heller inte klarat det utan mina fantastiska föräldrar, dom stöttar och hjälper så mycket dom någonsin kan och dom har och är även nu, ett fantastiskt stöd verkligen! Jag vet att ni läser här mamma och pappa, ni är världens bästa föräldrar! Ni borde få höra det varje dag egentligen, ska bli bättre på att tala om det jag lovar! :)
 
Jag vill också bara tillägga en sista sak, jag berättade för David allt jag inte kan göra, och ridningen har ju såklart blivit lidande men jag har ju fortsatt med det ändå.. Det ger mig så himla mycket mer än bara träningen. Det enda han sa var att "Ja, och sluta aldrig med det!".. Han både ser och förstår på mig hur mycket det betyder för mig, och jag tror han vet att jag är lite för envis för att inte göra någonting alls, även om jag funderar på varför jag rör mig från sängen vissa dagar.. Men det är mitt enda ställe på jorden där jag kan slappna av och verkligen njuta, och iaf försöka stänga av att det värker, är ju på hästryggen.. Ibland måste man faktiskt trotsa smärtan också, utmana sig själv lite. När man klarar det så blir man ju faktiskt så himla stolt!
 
 


Tack!




Jag blir alldeles rörd av alla fina människor som finns, det roligaste av allt är att flera kommentarer som är så fina kommer från folk som faktiskt känner mig.. Då har jag gjort något bra i livet känner jag :)
 
Men jag vill bara förklara en sak som vissa fortfarande inte verkar förstå riktigt, jag har aldrig sagt att jag inte kan utföra ett tungt arbete som vissa verkar tro. Det är många som skriver just att det är svårt att förstå hur man kan utföra ett såpass tungt arbete som det ändå är med hästar.. Men vad är tungt? Att köra skottkärran till och från gödselstacken? Det är egentligen det enda jag kan komma på, nu har jag ju tillochmed bytt stall just för att underlätta när det kommer till helger. Jag tar aldrig ut eller in hästarna ens längre, det var däremot jobbigt då jag hade en tid och passa det klarar däremot inte min kropp.. Därav har jag också jobbigt när jag tävlar, men tävlingarna gör mig extremt lycklig så det får vara värt det ibland..
 
Men som sagt, jag har inga problem att bära någonting tungt en gång några meter. Jag skulle inte kunna göra det en hel dag. Men det är just det statiska eller det man upprepar likadant hela tiden. Så i stort sett alla typer av jobb är just något du gör hela tiden. Jag funkar bra när jag rör på mig mycket, men på olika sätt och det viktigaste av allt, jag måste få göra det i min takt, på mitt sätt och när jag kan. Alltså väldigt mycket JAG! Detta har jag lärt mig att hitta vägar för..
Det är ungefär som att jag lärt mig sitta med en fot som är lite felriktad på hästryggen, inte jättebra kanske men det är därför knät klarar ridningen. Kroppen har hittat en väg där belastningen på den onda leden minskat. Jag kommer säkert få ont på andra ställen istället, eller det har jag ju redan så jag vet att det fungerar så..
Men förstår ni? Kroppen hittar sätt som gör att jag kan göra vissa saker, jag kommer förmodligen aldrig kunna sitta hela dagen på en hästrygg, även om det är något utav den absolut bästa rehaben för mig då man rör sig fast lagom mycket och med lagom belastning på just knät (det har förövrigt min läkare skrivit på papper tillochmed, att ridningen är en form av rehab som är viktig för mig)..
 
Men som sagt, där jag står nu handlar det inte om så mycket tungt arbete och jag klarar det om det handlar om en, två eller tre gånger och en minut varje gång. Det kan nog många intyga om som har värk, det är inte den typen av värken som folk får när man vrickat en fot liksom. Den är mer oförutsägbar och sjukligt ologisk, vissa dagar har man jätteont och då kan det vara en dag jag haft hästledigt och inte gjort något alls egentligen. Det handlar om ett mellanting, varje dag och det är det som är svårt på ett jobb. Det blir för mycket av allt.. Blir jag dålig en natt och sover dåligt så vet jag att jag behöver ta det lugnt kanske 1-2 vecckor efter och vara lite mer försiktig, handlar det om flera dagar så kan det bli fler veckor, månader tillslut och sedan år. Det är detta jag menar, nu lägger jag upp dagen efter dagsformen. Jag har uttrymme att ändra precis hur jag vill i mitt "schema" när jag håller på med mina hästar, där har ni skillnaden.
 
Hoppas ni förstår nu :) Jag ska dock bli bättre på att skriva om detta, det behövs uppenbarligen..
 
Min lycka i livet..
 


Bra exempel..




Men tror du inte det är just det där att du inte jobbar men ändå kan rida femtielva hästar om dagen och flänga runt på tävling och aktiviteter osv, som folk inte förstår? Jag känner ju inte dig alls utan läser bara din blogg emellanåt, och som utomstående läsare är det också svårt tycker jag ibland att förstå hur det är möjligt att du kan rida så många hästar och vara så aktiv, men inte jobba? Bara en tanke, runt det du skriver ang. att folk du känner snackar osv....?
 

Denhär kommentaren fick jag innan idag angående mitt inlägg om att folk verkar missunna mig Goodie..
 
Jag vill inte "hänga ut" någon men denhär kommentaren var ett bra exempel, den gör mig så himla besviken nämligen! Nu menar jag inte besviken på just personen som kommenterat, det är inte riktat alls mot just denne egentligen, dethär inlägget är riktat mot alla som inte upplevt det, och som jag och väldigt många andra faktiskt upplever varje dag. Så som sagt, alla ni som inte vet hur det är att leva med kronisk värk/smärta kan läsa detta och tänka efter två gånger nästa gång, bara för att det inte syns och märks från er sida behöver det inte betyda att det inte finns..
 
Men för det första, kan man missunna en person något bara för att den inte kan jobba? Det går inte ihop i min värld, om jag berättar för er att jag inte kan jobba och jag har läkare som kan skriva intyg på att jag inte kan det hur kan ni då avgöra hurvidare jag är värd en häst till eller inte? Det går inte in i min hjärna hur folk kan tänka så?!
 
Jag förstår att folk tycker det är konstigt att jag kan rida när jag inte kan jobba, och jag vet inte varför jag ska behöva förklara det för ni kommer aldrig någonsin kunna förstå helt fören ni varit med om något likande själva.. Jag kräver heller inte att ni ska göra det, det enda ni kan göra är att lyssna och inte misstro.
 
Men som jag skrev i inlägget, efter allt jag varit med om, så var det Dino som höll mig över ytan. Ni anar inte hur många gånger jag mött läkare, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer eller vad det nu än må vara som är helt förbluffade över att jag inte hamnat i träsket och blivit djupt deprimerad. Dom säger varje gång att jag har haft alla dom värsta förutsättningarna, men precis som jag, så säger dom att hästarna har räddat mitt liv. Det har dom faktiskt, eller i detta fallet Dino har gjort det.. Därför har alla specialister jag träffat sagt precis samma sak - sluta aldrig med hästarna! Även om jag faktiskt har funderat på det många gånger för att jag just inte orkar egentligen..
 
Sedan är det såhär, efter jag har ridit så har jag många gånger mer ont, främst efter tävlingar.. Men för mig är det värt att vara sämre för jag har såpass många dagar på mig att återhämta mig, jag kan återhämta mig fram tills 2014 om jag behöver liksom.. Jag mår dessutom bra i huvudet (kan man skriva så?) jag blir så lycklig av att träna och tävla!
Däremot vänjer sig kroppen till viss del vid vissa typer av belastningar, stå, gå eller sitta en hel dag det kommer jag dock aldrig kunna vänja kroppen vid. I stallet kan jag både sitta, stå och gå men i MIN takt och när jag behöver. Får jag ont så kan jag gå och sätta mig i bilen i en timma med värme på om jag skulle behöva det.. Jag har massvis med saker jag gör, som jag lärt mig göra och kan anpassa mig efter hur jag är för dagen. Ibland anser jag att lite smärta får jag gå med hela dagen och jag kan inte ligga inne bara för det. Jag får helt enkelt ta komando över mitt eget knä.. Jag bestämmer (när det inte är för illa) att lite smärta är okej, egentligen är det inte okej att jag gör något som gör att jag får ont i en vecka efter, men jag har liksom vant mig. Det är när jag gör saker som tillexempel i lördags, när jag satt mycket på bröllopet. Det är då jag verkligen får problem! Då sover jag absolut ingenting, och det är ju det största problemet. Vilket jobb kan man ringa in till flera veckor i rad och säga att jag kommer klockan två, för jag har inte sovit inatt?! Helst av allt skulle jag vilja ha ett jobb där jag kan jobba på nätterna framför min egen dator, liggandes på magen i soffan. 
 
Sedan är det såhär, som jag skrivit flera gånger innan, min skada har en diagnos. Det är en allvarlig nervskada och typiskt för just den är att smärtan har sin topp på nätterna, det är då jag känner av om jag gjort något "dumt" på dagen. Jag känner av det varje dag också, men på nätterna är det sådär outhärdigt..
 
Men om du nu tänker dig att man mår skit och har extremt ont varje natt. Jag känner det som att jag vill krypa ur min egen kropp för värken är som att någon har satt en kniv i min led och vrider runt där som att bara ge mig en plågsam död ungefär. Så varje morgon, tar jag mig i kragen försöker gå upp med ett leende och tänker att jag skall ta dagen som den kommer. Det är bokstavligen så jag måste göra.. Med hästarna motiverar jag mig själv till att faktiskt gå upp ur sängen, utan dom hade kanske 5 dagar av 7 varit dagar då jag inte ens hade gått upp för att äta - jag orkar inte. Jag orkar inte känna av min kropp, den gör ändå bara ont!
När jag väl går upp, stänger jag av och varje dag får jag motivera mig på nytt "det gör inte så ont, du bestämmer över smärtan, den ska inte få ta över!" och hästarna hjälper mig kanske inte att bli bättre, men dom hjälper mig att tänka på något annat. Dom hjälper mig att känna glädje att jag faktiskt drog mig själv upp ur sängen!
 
Sedan rider jag ju inte femtioelva hästar om dagen, jag rider max två. Har jag för ont så struntar jag i det, men jag skriver det inte här eftersom dom dagarna är världens största nedelag för mig. Jag hatar verkligen mitt knä då, och jag hatar att det får besegra mig ibland.
Men bara för att jag inte klagar jämt och ständigt så finns det inte där? och det gör att man kan missunna någon, något som ger den åtminstone lycka i hjärna och hjärta?
 
Jag önskar att det fanns mer kunskap och att folk lärde sig att lyssna på folk, vi som lever med sådanthär klagar faktiskt väldigt sällan. Det gör ont så man helst vill springa hem och lägga sig i mammas famn flera gånger om dagen, man man anpassar dagen, och man lär sig anpassa sig för att överleva. Det är nämligen det vi är skapta att göra, just överleva. Den som visar sig svag är också ett alldeles för lätt byte, och det lever kvar någonstans djupt inne i oss även om vi inte vill det!
 
För att avsluta detta extremt långa inlägg som ingen kommer orka läsa igenom, så vill jag bara säga att jag är så extremt avundsjuk på alla som kan jobba, som kan somna om nätterna, som kan lägga upp sina dagar som dom vill bara för att dom känner för att göra något speciellt. Jag försöker verkligen att inte begränsa mig, och varje dag får jag ta skiten av det. Men jag lever inte för vad som hände igår eller kommer hända imorgon, jag lever idag! Men jag gläds fortfarande åt alla er som slipper dethär som jag och en hel del andra går igenom, alla har sina problem absolut, men jag skulle fortfarande aldrig missunna någon något för det?!
 
Men skulle det vara så att någon har ett jobb över, där jag varken behöver sitta, stå, gå, komma i tid, får gå tidigare, kan ringa in varje morgon (eftersom jag sovit fördåligt och be om att få komma in frammåt tvåtiden istället) och jag behöver ha väldigt fria tider med hur många timmar jag kan jobba , ja men snälla, SNÄLLA jag ber er att ge det jobbet till mig - jag kommer vara eran bästa anställda någonsin! Jag lovar av hela mitt hjärta!
 


Ibland blir det lite för mycket...




Jag sitter här igen, och nu ska jag publicera dethär inlägget exakt när det skrivs (för en gångsskull)... Jag sitter nästan jämt på nätterna och skriver mina blogginlägg då jag faktiskt tycker det är ganska avkopplande och skriva. Om jag däremot uppfattas lite dryg och tråkig, så kan jag tala om att då är det nog ett inlägg som är skrivet på natten.. Haha då har jag egentligen ingen energi och det är väldigt tråkigt och framförallt jobbigt att inte kunna somna.
Har provat en gång redan, men jag kände med en gång att det kommer inte fungera idag. Det värsta av allt är att jag hållit igång hela dagen. Förutom en liten stund mitt på dagen och då fick jag kämpa för att hålla mig vaken. Så har jag väntat sedan klockan åtta på att jag ska bli lika trött igen. Jag har tillochmed hoppat över min cola... igen! När jag får sådannahär dåliga perioder som jag haft några veckor nu, så måste jag bli lite tuff mot mig själv. Jag börjar bli duktig på att äta bättre, ingen cola (eller något annat med koffein heller då) och inget godis - inte på kvällarna iallafall. Allt för att ha ett så bra utgångsläge som möjligt. Idag är mitt utgångsläge perfekt, jag känner mig helt utmattad. Inte sådär att man sovit dåligt en natt eller två och längtar efter sängen så man håller på att dö. Nej, jag är såå trött, men sedan kommer dethär med resten av kroppen in.. Jag orkar inte resa min kropp ur soffan, det går inte! Jag kan inte och jag vet knappt om jag vill heller. Det tar för mycket av min energi, och reser jag mig upp så gör det dessutom galet ont då värken är hemsk just nu. Inte som lite ont, mer som att någon hemskt gärna får komma med något som hugger av alltihop. Det enda som stoppar mig är att jag får så jobbigt att komma tillbaka i sadeln då.. Det går ju såklart, men i övrigt så känns det som ett ganska lätt val. Fy vad hemskt, så sitter folk därute utan ben och armar och jag sitter här och klagar...
 
Denhär uteblivna sömnen gör så extremt mycket för kroppen, jag fungerar inte som jag borde. Eller som jag är van att känna iallafall.. Vet ni hur många påminnelser jag har haft idag, för att jag inte ska glömma av morsdag?! Hallå, jag glömde seriöst bort min pappas födelsedag. Helt ärligt så var jag väldigt nära på att glömma min lillebrors födelsedag, som förövrigt är idag. MEN jag kom ihåg morsdag! Mamma fick en jättefin bukett från oss alla tre.
Men vilket fall, mitt minne.. Det är så pinsamt dåligt.. Jag skämms något oerhört, samtidigt som jag faktiskt fått konstaterat att jag har dåligt minne just pga mina extrema sömnstörningar. Hemskt att man som 25 åring ska ha minne som en 80åring. Ja jag glömmer namn på mina vänner, jag blandar ihop dom tillochmed. Det är inte så många som vet, men jag blir ofta tyst innan jag ska säga något namn och får fundera så jag inte säger fel. Men jag kallar mina bättre vänner för andra namn tillochmed, och jag menar verkligen inget illa. Jag känner mig bara helt tom!
Eller när någon kommer fram och frågar hur det går för mig med allt, häst, skador.. You name it.. Oftast av ren artighet så frågar man ju samma sak tillbaka. Men jag står ofta där och inser att jag kommer inte ihåg någonting, jag är glad om jag kommer ihåg vad människan heter?! Jag glömmer bort viktiga saker som mina närmsta vänner pratat om att de ska göra i flera månder, och jag Jenny, världens sämsta vän, glömmer att ringa och fråga hur det går..
 
Detta retar mig när jag inte kan sova, inte nog med att jag ligger här med dendär känslan av att "ta bort skiten" nej., utan på det så är jag så trött att jag glömt bort vad jag själv heter, och trots detta så kan jag inte somna?!
Mina veckor börjar verkligen bli helt rubbade, helgerna är så jobbiga för mig. Just för att jag måste gå upp tidigt. På veckorna ser jag till att slippa alla måsten, iallafall tidigt på morgonen. Får jag en läkartid så bokar jag om den om den är innan 11, likaså med allting annat. Då släpper dendär pressen lite, som också tillslut gör att jag inte somnar. För när jag väl har somnat så är jag så trött när jag ska upp att jag vet inte om jag kommer upp. Jag stänger av mobilen i sömnen, även fast jag måste gå upp och gå hela vägen till soffbordet för att stänga av den. Just för att jag måste gå ur sängen. Men när jag vaknar, då vet jag att klockan inte ens har ringt.. Vilket den har, säkert hundra ggr..
 
I Tisdags skulle jag vara på ryggrehab, i torsdags ringde sjukgymnasten mig och fråga vart jag blev av.. Det första jag tänkte var att "nej nu pratar hon med fel peron, jag har inte haft någon bokad tid.. Hon skulle ju ringa mig!" Sedan går det upp för mig, jag har skrivit det både i min almenacka och på ett papper som sitter ute i hallen som jag alltid ser. Men jag har glömt bort att jag måste titta på skiten..
 
Bedrövligt att jag ojar mig så över detta när det finns människor som svälter och dör i krig. Det jobbigaste är dock inte allt som är just precis nu.. Det jobbigaste är (och detta är knappt ens något jag yppat för mina föräldrar) att jag har provat allt som "borde" hjälpt mig. Antingen har det inte hänt någonting, eller så har jag blivit sämre.. Jag går upp tidigt egentligen bara på helgerna, och det förstör resten av veckan och ibland flera veckor, seriöst vad har jag för framtid? Jag går inte använda till något annat än att möjligvis rida, men även där är jag begränsad. Några hästar om dagen funkar ju liksom.. Nej men seriöst, jag vill verkligen tillbaka ut i jobblivet och få lite struktur på livet igen. Jag vill känna att blä, vad jobbigt det är att jobba och vad otroligt skönt det är att bara vara ledig! Jag är aldrig ledig, jag bara.. är..
 
Men det kunde ju alltid varit värre, jag hade kunnat sitta i rullstol istället. Men frågan är om jag inte hade börjat bli klar med själva bearbetningen vid det här laget då...? Det är liksom bara att acceptera, alla ser att det saknas ett ben.. Men på mig ser man ingeting, jag tror få människor ens märker något på mig alls?! Förutom mina bittra kvällsinlägg emellanåt då ;)
 
Nu ska jag gå och lägga mig och kika på den sämsta filmen jag kan hitta, så att min hjärna säger att det är bättre somna än att ödsla tid på skit ;)
 


Ortopeden.




Ja, igår var jag äntligen på mitt besök hos ortopeden här i Borås. För det första så var jag sådär lagom nöjd att dom var extremt försenade. Med tanke på hur galet otrevlig sjuksköterskan var som ringde mig sist när jag inte dök upp på min tid och förklarade hur dom bokar tider till patienter och att dom då avsätter massa tid och har bättre saker för sig.. Ja, hela samtalet avslutades med ett överlägset "är du säker på att fröken behagar dyka upp om jag bokar en ny tid...?!" jag blir sällan riktigt sur på folk jag inte känner, och jag upplever mig själv väldigt sällan som otrevlig (jag vet knappt hur man gör?!) men alltså jag blev helt vansinnig! Jag ber nämligen om att jag helst vill ha senare tider då jag vet hur jag funkar med min sömn, denna gången skulle jag få komma vid 14. Men sist var det vid 08, och jag har oftast inte ens somnat då än! Jag förklarade ju snällt för henne bara några miuter innan just att detta var vad som hänt, och när klockan ringde slappnade jag av och vips så somnar jag. Jag kan verkligen inte hjälpa det, men det enda jag tänker på är att jag får inte försova mig, och tro fasen att jag gör det då!
Jaja, jag hade velat träffa denna sjuksköterska idag och sagt till henne att jag avsatt min tid för att träffa läkaren den utsatta tiden, och fråga om dom kanske behagar att komma i tid nästa gång. Haha  bittra Jenny!
 
Nejdå, tanken slog mig mest bara. Jag tänkte väl inte så mycket på det. Förutom att min dag blev helt kaos..
 
Kom in till läkaren som jag faktiskt fick lite förtroende för! Jösses, första gången tror ja..Han läste först min journal litegrann och remissen han fått, suckade och sa "Jag blir helt matt.." en något förvånad Jenny svarade med ett "jadu, det är inget mot vad jag blir :)"..  Han undersökte min fot också och suckade djupt och sa att "man blir helt matt, jag vet inte vart jag ska börja"... "Jadu, som jag sa.. jag blir också helt matt av dethär.." Ja, jag kände liksom att vi fick en bra början helt enkelt. Han gick igenom hela min kropp i stortsett, kikade på röntgenplåtar, på MR-bilder och lite smått och gott. Han kallade min knäskada för en multitraumatisk skada och förklarade att jag kommer få svårt att någonsin få någon som vill operera mig, inklusive han själv. Det är inte bara att gå in i en sådan led då det kan göra det hela mycket värre..
Han konstaterade dock några saker som ska åtgäldas med en gång - Inlägg till mina skeva fötter (igen), ryggrehab, ny MR-röntgen och så ska jag få prata med någon som kan hjälpa till att utreda mina extrema sömnproblem. Det kan ju bli intressant, för det har jag ju inte provat innan eller så.. Jag ska dock ge det en ny chans, för jag ser det som att jag därifrån kan få den hjäp jag behöver. Om det hjälper med att bara prata med någon är det ju toppen, jag tror dock att det krävs lite till och då lär ju dom försöka lösa det så det känns helt okej ändå.
 
Men nu kommer vi till det mest väsentliga, ingen remiss ner till skåne! Men jag ska återkomma till denhär läkaren till hösten om, jag citerar "problemen kvarstår"... Hahaha, ja jo... Jag har bara haft dethär i fyra år.. Inlägg har jag ju sen innan, alltså hjälper inte det. MR gör jag nu för fjärde gången - hjälper inte heller (konstigt va?! haha) ryggrehab? jaja jag kanske får någon annan av mina 12 sjukgymnaster jag provat på sjukhuset som funkar bättre? Prata med någon om min sömn, ja det lär ju heller inte göra mitt knä till ett smärtfritt knä.
Den sista kommentaren förstörde i stort sett allting, vadå om problemen kvarstår? Jaja, jag är ganska desperat just nu så jag gör i stort sett vad som helst. Dock ska jag ringa sjukhusdirektören nästa vecka, hon och jag är ju nästan bästa vänner nu.. Sedan ska jag faktiskt söka min läkare i skåne på egen hand och fråga vad han tycker, han är världens bästa! Säger han att detta är ett bra upplägg då kör vi på det, om inte så vet jag att det kommer bli en sådandär härlig tjatperiod igen, och vara tjatig i telefon - det kan jag däremot!
 
 


Avundas alla er som kan somna om nätterna..




Ja, för en gångs skull tänkte jag sätta mig här och faktiskt publicera ett inlägg direkt.. Istället för att göra mina tidsinställda som jag brukar göra. Nästan som att ljuga för er kanske? Jag skriver "idag" eller "godmorgon", fast jag egentligen inte sovit än. Jag skriver nästan alltid, iallafall det första inlägget på natten när jag försöker få tankarna på något annat.. Det är skönt att ha bloggen då, lite som min egen terapi. När jag skriver här så kan jag glömma att jag har ont och inte kan somna, för här skriver jag ju i stort sett bara om det jag tycker är roligt. Kanske delvis därför jag utelämnar resten av livet? Ja, alltså jag har faktiskt ett väldigt bra liv ändå, så det är inte det. Men jag har denhär skadan som äter upp mig ibland. En liten skitsak som jag vägrar låta någon se, som straffar mig varenda, jäkla natt (förlåt)..
 
Jag tror inte folk förstår att jag kan träna, rida och göra allting jag gör.. Ja, sakerna jag gör blir färre och färre. Men vissa saker försöker jag verkligen hålla fast vid även om jag knappt har ork att lyfta mina egna armar. Man börjar rama in sitt liv, mer och mer. Anpassa sig.. Jag vägrar låta mitt knä ta över mitt liv, för en skada som inte syns annat än på röntgen?!
Jag vet vad ni tänker om mig, "hur kan hon göra allt dethär, nej hon kan nog inte ha så ont.." och vet ni.. Mitt tänk straffar mig varje natt! Men jag är seriöst 25 år, jag ska väl inte behöva sitta hemma och tycka synd om mig själv?! Jag tycker jag gör det tillräckligt ändå, fast jag kanske inte nämner det för er..
Träning och hästarna är min terapi, det får mig att vilja bli bra även fast jag vet att jag aldrig kommer bli det så finns det ändå någonstans där inne. Usch jag gråter när jag skriver detta, för de senaste veckorna har varit hemska verkligen! Jag har så dåligt samvete.. När jag sover såhär dåligt som jag gör nu glömmer jag precis allt! Jag glömmer bort vilken dag det är, vad folk heter.. Jag glömde senast i helgen bort en av mina bästa vänners födelsedags kalas?! Ja, ni tänker nu att alla kan glömma saker, och det har jag alltid gjort, jag är ganska flummig av mig och dålig på att planera, världens tidsoptimist dessutom men alltså dethär är... Helt utan kontroll..
Men jag måste göra saker för att hålla mig uppe, jag måste göra det som gör mig glad. Bara att jag måste lära mig att själv anpassa det i lagom mängd, och det kan bara jag göra! Jag vill inte att någon säger till mig, vare sig det är nedlåtande eller bara med hjälpsam ton.
Jag vill heller inte att folk tycker synd om mig, för det är inte ett dugg synd om mig. Jag är uppväxt ihop med två fantastiska bröder som gick igenom mer saker sina första levnadsår, än många som läser här tillsammans förmodligen kommer behöva göra i ett helt liv. Jag tänker på dom varje dag, jag tänker på hur både min storebor och lillebror varit någon milimeter från att dö och jag tänker på att jag själv sitter med en krossad jäkla (förlåt igen) knäled som bara bestämt sig för att jäklas..
 
Jag är så galet avundsjuk på alla er som kan somna på kvällarna/nätterna.. Tanken av att kunna somna utan att behöva ta mediciner som gör att man ser dubbelt innan man somnar känns så långt borta för mig. Så långt borta att jag struntar i att ta dom, och ja.. Ni ser ju vem som sitter här tjugo i 6 på morgonen. Fortfarande inte sovit en blund såklart! Ändå sitter jag och tänker på hur mycket jag skämms över att jag glömmer bort min familj och vänner, dom som verkligen betyder något. Förra helgen glömde jag bort pappas födelsedag, trots att jag pratat om den dagen innan.. Veckan innan det, var det min brors födelsedag... och nej, en kalender hjälper inte! Antingen slarvar jag bort dom, eller glömmer av att jag ens har dom, alternativt att jag glömmer ta med dom så det spelar ingen roll. Har 4 st som gömmer sig här hemma just nu, två i stallet dessutom.. Tillslut glömmer jag bort vad jag skrivit i vilken kalender. Allting går bara man vill, ellerhur? Hur gör man när hjärnan stänger av sig? Sätter sig på halvt viloläge? Den tar liksom bara in viss information, och jag kan inte längre styra vad den tar in och inte. Jag är en hemsk vän, flickvän, syster och dotter just nu, speciellt med tanke på hur alla jämt ställer upp för mig! Jag är hemskt ledsen över det, och jag hoppas verkligen ni kan förlåta mig! Hur mycket terapi Dino än må vara så finns det trots allt saker som är viktigare, jag är bara så urusel på att visa det just nu..
 
Jag blev verkligen tvungen att skriva av mig lite, använda bloggen som min egna dagbok. Jag hoppas kunna se tillbaka på detta och skratta, tänka att "Jadu Jenny, det var tider det.. glömskare och tröttare än en 90åring" och jag hoppas att min fina familj och mina vänner läser detta så dom förstår att detta är inte något jag vill eller ber om. Jag är faktiskt inte bara lat och flummig längre, det är helt utom min kontroll just nu men jag har lite svårt att erkänna det för mig själv bara. Det är bara så tråkigt att det ska behöva gå ut över dom jag älskar och som älskar mig tillbaka, för jag vet att ni gör det. Ni försöker förstå, och det gör ännu ondare i mig att se att jag har så fina människor i min närhet och så får ni tillbaka dethär..
 
Ja bit ihop eller bryt ihop, nu bröt jag ihop en stund så dags att bita ihop ett tag till...
 


Rehabiliteringsmedicinska kliniken/smärtrehab.




Detta inlägget publicerade jag 27 oktober 2012, men jag tänkte publicera det igen då många sitter som frågetecken när jag skriver om min skada. Förståeligt med tanke på att det är många som är nya, och jag hade svårt att hitta detta inlägget själv så här har ni. Som sagt, detta är skrivet innan smärtrehab veckorna.. Det är inte riktigt samma upplägg på det rehaben jag gick och den jag trodde jag skulle få gå (lång historia) men ja, här har ni vad som hänt och min skada och lite till.. Hoppas ni förstår lite mer nu :)
 
För att förvarna lite, det kommer ett oerhört långt inlägg här nu.. Hoppas ni orkar er igenom hela, jag hoppas också på att det kanske kan hjälpa någon, någongång som är i en liknande situation! :)
 
Ja, jag tänkte jag skulle berätta lite om min skada som jag drog på mig 25 Juni 2009, alltså 3 år och 4 månader sedan... Ja jösses, vart har den tiden tagit vägen?
 
Jag var nere i skåne och jobbade hos Sandra Sterntorp och Andreas Jönsson, och hade bara hunnit vara där några veckor och trivdes verkligen som fisken i vattnet.
Jag skulle träna på kvällen och hade lite bråttom, då mitt gamla team på 3 var i Helsingborg för att träffas och käka ihop och så. Jag var bjuden och när jag ändå bara var några mil ifrån så tänkte jag följa med dom såklart!
Andreas hade träningar för några ur YR-landslaget och jag red lite samtidigt. Tränade på det jag och A hade tränat på dagen innan.
Givetvis tyckte Goodie (min dåvarande fantastiska häst) att jag var lite jobbig och tog inte i tillräckligt i en övergång ökad-samlad galopp som jag ville. Jag sa ifrån, korkat nog med en ponnyspark (hellre en gång mycket än massa gånger litegrann) och han skickade ut sina bakben. I landningen var vi halvvägs in i sargen och han för göra en tvär vändning åt vänster. Jag som redan satt snett åt höger bestämde mig för att glida av lite fint, landa på benen och ja...
 
Sagt och gjort, tyvärr han bara ett ben ta hela smällen och ja... knät krossades och sedan gick fotleden av så en del av fotknölen satt uppepå min fot. Mitt ben blev nästan 2 cm kortare i leden, pga att den trycktes ihop så mycket..
 
Jag kördes med ambulans till Lund där jag fick träffa världens bästa ortoped, Dr David Roberts, som jag har kontakt med än idag så fort det är något som krånglar!
Jag fick flytta hem till Borås igen och började efter ca en månad på rehab här hemma.. Här gick allting fortfarande ganska bra. I 14 månader och en extra operation, så började jag jobba. Jag var lycklig! Jag är inte gjord för att inte göra någonting och trots att jag märker att jag inte klarar av något så gör jag det ändå.. Tills det blir helt ohållbart! Men jag har en väldigt bra övertalningsförmåga - när det kommer till mig själv. Jag intalar mig att jag kan jobba och att jag inte har ont så funkar det, ett tag...
 

Efter ca 2 veckor på mitt nya jobb började mina problem påriktigt, två veckor... Efter 14 månaders "vila"...
Först började sömnen bli sämre, jag låg uppe och vred och vände på mig då en hel dag med övertalning och ren förträngning av smärta började göra sig påmind. Jag kan fortfarande koppla bort smärtan, vilket är ganska häftigt. Men tillslut påminner den mig och då är den alltid värre än någonsin.
Efter 5 månader och 2 veckor gav jag upp, jag blev lovad en fast anställning och gick till läkaern och sjukskrev mig. När jag lämnade in mitt sjukintyg tog min chef in mig och sparkade mig, med en gång...
 
Väldigt sårad och uppgiven tog jag ännu en gång upp kontaketn med min läkare i Lund, han hjälpte mig hur jag skulle gå till väga här hemma och överförde sedan detta till min läkare på vårdcentralen här hemma. Det skickades remisser till ortopenden i Borås och även smärtrehab. Rehab gav avslag, min sjukgymnastik funkade inte alls, så bytte sjukgymnastiker hej vilt och på ortopden skrev dom ut starkare mediciner.
 
I maj förra året nekade försäkringskassan min sjukskrivning och jag hittade direkt ett nytt jobb, som sommarvikarie på ett nytt ställe där jag trivdes toppen. Tyvärr blev det ju såklart samma sak här som förra gången, men tio ggr värre och denna gången tog istället medicinerna nästan kål på mig. Jag gick ner till lunchrummet på rasterna och grät för antingen hade jag så ont i mitt knä, eller så var kroppen så frustrerad över medicinerna att jag spydde av utmattning, hunger eller att jag faktiskt hade försökt äta, abstinens... Ja listan kan tyvärr göras lång.
Jag som redan är väldigt liten gick ner 7 kg på 3 veckor, det enda min kropp kunde behålla var flytande mat och vad tror ni läkarna sa när jag ringde och grät och frågade vad jag skulle göra? Skriva ut starkare mediciner...
 
Under denna tiden väntade jag på en remiss som skickats till Lund där jag lyckats övertala Borås att skriva en till David. Denhär tog flera veckor innan den hittade rätt, och sedan var givetvis David på semester. Men i september 2011 kom jag äntligen ner och direkt skickades istället en remiss till smärtrehab i Lund.
Läkarna och sjukgymnasterna som jag träffade under denna tiden i Lund blev nästan förbannade över hur jag behandlats här hemma. Det har tillochmed pratas om att dom själva vill göra en anmälning på framförallt den sista medicinen som dom skrev ut till mig. Hade jag inte vägrat ta den hade jag idag förmodligen inte varit den jag är idag...
 
I början av 2012 blev jag antagen till smärtrehab programmet i Lund och var där för en prövningsdag, då dom bedömmer att jag är något dom ens kan och vill jobba med. Man får inte vara för deprimerad (vilket tyvärr är väldigt vanligt vid dessa typer av skador/sjukdommar), då det kanske är bättre och behandla detta först och givetvis måste man ha tydliga symptom på just kronisk smärta eller någon liknande sjukdom. Dessutom vill dom ju att man ska ha haft detta ett tag så det inte är något övergående, men dom tyckte snarare att jag hade gått alldeles för länge så jag fick tid att börja ganska snart.
 
Det är då 4 veckors "inkörsperiod" då det är en dag i veckan som man är där och jobbar med detta team. Jag vet själv inte så mycket om det än, men kommer givetvis utveckla allt eftersom.
Sedan är det 5 veckors (ungefär) intensiv period, som är mellan 3-5 dagar i veckan. Efter detta är det några uppföljningsdagar efter ca 1 månad tror jag.
 
Tyvärr ville ju inte min motgång släppa riktigt här, pga att det blev som det blev med mitt förra jobb (sommaren 2011) innan jag fick tiden till Lund så har försärkingskassan bråkat med mig om några veckor där jag inte varken jobbade eller sökte jobb, vilket jag inte kunde.. Jag låg hemma i sängen i stort sett jämt! (När jag inte hade ljuspunkten på dagen då, hästen.. som förövrigt var på bete..)
Dom har alltså bråkat med mig och om min sjukskrivning sedan augusti 2011. Jag har 3 ärenden hos dom, 3 hos mitt ena försäkringsbolag och två hos det andra. 
Min Trygg hansa försäkring har jag dessutom rätt till månadersättning när jag inte kan jobba, men dom har lutat sig på FK beslut så där har jag inte heller fått något (vilket ni kommer kunna läsa mer om i tidningen snart om dom inte ger med sig denna gången) hade en av dessa bara gett med sig så hade jag redan kunnat gå min smärtrehab och allt hade varit klart. Nu har dock en del lossnat och jag har fått lite extra hjälp på andra håll som gör att jag kan göra detta nu ändå, vilket jag är obeskrivligt glad över! Ärligt talat så är det nästan äckligt hur glad man kan bli över något som är så självklart för alla andra...
 
Men för att blicka frammåt, med smärtrehab.. Jag ska skriva ner mina förväntningar hur det går till o.s.v. tänkte jag, för min egen del mest kanske. Men en dag kanske en människa sitter i en liknande situation och hittar hit, eller minns att dom läst om detta innan.. Kan jag hjälpa en så skulle det göra mig lycklig!
 
Jag har lärt mig en del på denna resa hittills iaf, tänk aldrig "tänk om" - det finns för mycket sådant, lev i nuet och gör något åt problemen. Våga falla för att sedan resa dig upp, lite starkare. Men man måste inte alltid hålla fasaden uppe!
Omge dig av människor som förstår din situation och som köper att du inte alltid orkar ta dendär fikan eller kolla dendär filmen, eller gå ut på helgerna. Dom riktiga vännerna finns kvar och jag är så lycklig över att se såpass många riktigt bra vänner finnas kvar vid min sida genom allt dethär! Det viktigaste av allt då, ur allting dåligt - så kommer det alltid någonting positivt i slutändan!
 


Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >