Grattis Peder!




Vill börja med att säga ett stort grattis till Peder Fredricson som igår fick ta emot Jerringpriset på årets idrottsgala - du är en riktig förebild för båda denna sport och många andra! Alla som följt Peder vet hur fantastiskt mycket han förtjänat detta pris!
 
Jerringpriset - svenska folkets pris?!
Tog det ens sekunder innan människor som aldrig haft med en häst att göra börjar skriva och uttryka sitt missnöje? Det visste väl vi alla egentligen från början, men samtidigt kan åtminstone inte jag låta bli att känna mig otroligt besviken på en del människor i detta avlånga land.
Vi kallar detta pris för "svenska folkets pris" av en anledning och det är just att hela svenska folket får vara med och rösta på sin favorit för att framhäva en idrottprestation som vi anser vara värt att framhäva. Alltså är våra röster precis lika mycket värda som någonannans, om det handlar om folk inom ridsporten, golf eller om simning - spelar mindre roll eftersom vi lever i ett fritt land där vi strävar efter att alla människor är av lika värde.
Att detta pris numera ska anses som ett "skämt", "ingen riktig idrottprestation" eller "skandal" är ju för att någonstans påvägen glömmer man av att detta handlar om vad folket tycker och vad dom upplever, det handlar också om en grupp där flest människor också går ihop och har upplevt samma typ av känsla och storhet i prestationen. Om det sedan handlar om fotboll, simning, ridsport, repklättring, konst eller kanske rentav pudelklippning (och ja, alla de tre senaste grenarna har faktiskt varit en officiell gren på OS) Inte ens golf har fått vara en del av OS-grenarna sedan 1904 för dom som är intresserade, golf blev dock återinsatt år 2016 till Rio eftersom man önskat detta. Kanske inte mer än rätt kan ju även jag känna med en sådan stor sport, men då har ridsporten varit en del i OS sedan 1912 och då kan väl också vilken bitter människa som helst förstå hur stort det är med en OS-silvermedalj för andra gången någonsin?! Skulle det inte vara en prestation menar man?
 
Jag förstår faktiskt att folk som inte tränat och tävlat hästar på en högre nivå någonsin kommer förstå vad det innebär, men respekt för andra människor lärde jag mig i tidig ålder att man faktiskt ser till att ha, och har man inget vettigt att säga så bör man heller ej tala...
 
Det var såklart också ganska bedrövligt att Sarah och Henrik var de två som media cirkulerade runt både igår och de senaste dagarna, just eftersom media var ointresserade av det Peder åstadkommit(?!?) Han var såkallad helt ointressant eftersom han aldrig har presterat eller åstadkommit något större i sitt liv som idrottman... Jag undrar just om dessa personer sett hur Peder kämpat sig fram under många års tid och hur han i början åkte mellan klasser och tävlingar på olika utställningar för att sälja sina tavlor för att kunna finansiera sina tävlingar och träningar så mycket som han ville och faktiskt behövde göra för att få dendär silvermedaljen en dag. Det handlar ju inte om att bara träna ett par år inom ridsporten direkt, det är mycket mer som ska klaffa och framförallt är det en helt annan extra individ som också ska klaffa och prestera precis lika bra.
Men min fråga jag ställer till dessa människor är då - hur tror ni att Peder kan gå in och vinna detta trots att media valt att helt fokusera på de andra två finalisterna? Är inte bara det en större prestation än själva resultaten han gjorde år 2016 i sig? För alla vet hur mycket vi påverkas av media, och har då rampljuset legat på de andra två så bör det vara en om än större prestation att gå in och vinna ändå? Jag menar, de andra får ju uppenbarligen och bör få (eftersom de är så mycket mer värda priset) fler röster bara genom att synas just precis nu...
Dessutom vet vi alla att ridsporten just slår lite i underläge när det kommer till media, det finns stora mästerskap som knappt skrivs om eller för den sakens skull ens går att se på tv - hur ska man som ointresserad då kunna veta vilka duktiga ryttare och idrottsmän/kvinnor denna sport besitter?
Media skriver också om hur stora prestationer de andra två idrottarna gjort det gångna året, men det står alltid otroligt lite om OS-silvret i Rio för Peders del. Det är en enormt stor skillnad att skriva: OS-silver i Rio mot att skriva: OS-silver i Rio, andra medaljen i ridsportsveriges historia på ett OS och enda ekipaget på hela tävlingen som var red felfritt genom alla rundor på hela tävlingen.
Inte ett enda litet misstag gjorde dom, dessa två individer som jobbat ihop sig under så många års tid. Inte ens en bom var dom i under hela mästerskapet - det är ju i sig ingen större prestation heller?
 
Slutligen vill jag bara påpeka en sak som lyser igenom kring detta pris och att just Peder blev den som tar emot det - vilken fantastisk sport detta ändå är! Vi är inte bara många utan också enade och tror uppenbarligen enormt mycket på våran sport. Tänk om människor runt omrking kunde se alla fördelar ridsporten faktiskt har i detta land, vad vi åstadkommer ihop!
För visst är det faktiskt folkets pris, och folket har likt alla andra röstningar - röstat fram deras värdiga vinnare!
Tillsammans är vi faktiskt så väldigt starka och idag är jag stolt!
 


Inte till varje pris....




Destomer jag är ute och ser, destomer blir jag kluven till hurvida jag vill uppnå mina mål och drömmar som jag har inom ridsporten.
 
Många gånger är mycket riktigt bra, men sedan finns det saker och personer som gör att jag vill lägga av på en gång faktiskt!
 
Jag står och spanar in framridingen på Elmia, jag känner in känslan av att flera av dessa ekipagen rider och tränar samma saker som jag och Goodie och likaså har vi även varit ute och tävlat emot just dessa ekipage tidigare. Men här sitter de nu, snäppet längre fram än vad vi är och presterar dessutom riktigt bra många gånger...
En del av dessa ryttare kan jag sitta och titta på i evigheter och bara njuta, men sedan finns det alltid någon eller några som jag står som ett enda stort frågetecken och iaktar på håll. Jag försöker känna in hur jag tänker, vad jag tycker om dressyren idag överlag osv. Men jag ser inte alls bara massa negativt, det gör jag verkligen inte - men jag ser några som har valt en helt annan väg mot vad jag skulle göra och framförallt en väg jag aldrig någonsin kommer ta.
 
Jag sa senast förra veckan till min tränare "för mig är inte detta till varje pris..." "om det är sådär man måste göra och den vägen man måste gå så är jag inte helt säker på att jag vill göra dethär alls längre..." och jag känner verkligen så. Jag älskar att träna och tävla dressyr och jag kommer förmodligen aldrig sluta med det, men där kan jag själv göra ett val att inte följa de ryttare som jag inte anser värd att "följa". Det finns istället en mängd andra ryttare som jag kan låta mig inspireras av och som älskar detta lika mycket som flera av oss faktiskt gör och ändå lyckas bra! Det gäller bara att man själv står stadigt med fötterna på marken och försöker se realistiskt på saker och ting...
Sedan kan jag känna att mycket ocks överdrivs en hel del, men som sagt - jag utgår från vad jag tycker känns okej och rimligt. Att en häst stundtals kan hamna bakom lod är ett tydligt exempel på vad jag fortfarande kan tycka är okej - inte att sträva efter som slutmål men okej i utbildningssyfte eller under en utbildningsperiod. Att bända loss hästen åt höger och vänster samtidigt som man sparkar på den med sina sporrar, nej det känns inte som något jag vill utöva... Det är inte att älska hästen och dressyren i sig, det handlar snarare om att älska genvägar som kan leda till en tillfällig framgång i mina ögon.
 
Det handlar inte om att göra detta till varje pris, utan om att kunna stå stadigt och stolt hela vägen fram till sitt mål!
 
 


It takes two to tango...




Jag har ett par gånger fått höra från människor både på internet och live som ifrågasatt mitt sätt att tänka när jag uppmuntrar till lite egna intiativ från hästens sida. Jag har ju "försvarat" mitt tänk även här, eller kanske inte försvarat utan snarare berättat att jag tycker det är lite roligt med hästar som visar mig att dom vill och att de försöker göra rätt...
 
Jag möter ofta människor som säger att det inte är ett beteende som i deras ögon är okej, jag måste "ta bort" det med en gång för hästen ska alltid vänta på mig som ryttare. Till viss del håller jag med såklart, och givetvis uppmuntrar jag det inte hela tiden utan det är i mitt tycke en avvägning på vart man är i utbildningen litegrann och hur jag har tränat det...
Vi kan för skojskull vända på det - vad har jag som ryttare gjort för fel innan för att hästen ens kan hinna tänka att den behöver ta eget intiativ?
Allting jag gör speglas av på min häst, rider inte jag aktivt och aktiverar den med nya saker och det är en arbetsglad häst så är det oftast också därför den hittar på egna saker. Hur kan man då berättiga att jag som ryttare får "bestraffa" hästen med att göra något som den vet att vi gör när den gjort något fel?
Jag är väl medveten om att hästar kan hitta på saker av sig själva också, men många gånger finns det ändå något som vi ryttare isåfall missat påvägen anser jag. 
Dessutom pratar vi ofta om att det man helst av allt vill ha hos en tävlingshäst eller en dressyrhäst i detta fallet är en arbetsglad individ och då tycker jag det kan kännas extra kul att ibland låta ens häst visa vad den vill göra för oss. Detta kanske inte innebär att jag uppmuntrar allting som händer som inte ska hända, men jag väljer alltid att ignorera eller göra något helt annat. Vet jag att någonting är befäst så är jag enbart tuffare genom att ignorera och göra om rörelsen, är det något hästen bjudit upp till för att den håller på att lära sig - då kanske jag istället glider med lite och låtsas att det var så jag menade... För i grund och botten gör ju inte hästen det för att vara elak eller för att den vill göra fel, tvärtom så försöker de så mycket de bara kan och hur kan man vilja försöka träna bort det?
 
Ingen kommer någonsin se mig köra in en sporre i sidan på min häst för att den inne på banan gör 7 byten istället för ett, eller slita den i munnen... Jag tror alla gånger man kan se istället ett stort leende från min sida och förmodligen kommer jag rycka på axlarna efteråt och säga att vi bjöd på lite extra allt istället. Jag kan inte bli sur på något som vi tränat som är svårt för hästarna och som de sedan gör på ett lätt sätt, trots att de inte behöver. Även om jag heller kanske inte klappar dom som jag gör när de gör rätt på min hjälp heller ;)
Men sedan gillar jag också att vara glad och påminna mig om att det är lite för stora djur vi sitter på ibland, hade de velat hade de gjort saker före oss hela tiden... Dressyr eller ridning innebär att det ska vara kul för två individer och inte bara för en!
 
 


Att göra det bästa av det man har...




Goodie är ju som många av er vet en väldigt speciell häst, framförallt kroppsligt är han en väldigt speciell dressyrhäst.
Tittar man på Goodie från sidan så skulle jag aldrig någonsin tro att han skulle kunna gå dressyr, ännumindre på den nivå han gör. Men jag och Goodie gillar ju att göra det omöjliga möjligt så, sådan matte sådan häst kanske?
När jag har varit hos nya veterinärer så rynkar det mest näsan när jag berättar att han är dressyrhäst, Florian skrattade lite åt oss först men sa i nästa andetag att ,många gånger är det de finaste, snygaste hästarna som är absolut värst när det kommer till skador.. och ja, han har ju faktiskt klarat sig väldigt bra ändå tycker jag!
 
Det finns ett par rörelser som i mina ögon (och många andras) borde vara snudd på omöjlig att genomföra för Goodies del. Piaff är en sådan rörelse...
Tänk er denna svankiga, överbygda häst med lite för kort hals - högt ansatt, lite långa rygg, korta ben och dessutom ett bäcken som är naturligt vinklat åt ett motsatt håll om man jämför hur det ska vara i en piaff (alltså lite bakåt, kan man säga så? Får Goodie välja ställer han alltså helst bakbenen en meter bakom sig ungefär)
Goodie har i många år kämpat med detta när det kommer till trampet och har haft enormt svårt att hitta ett bra mellanting där han kan orka driva hela rörelsen ut och fortfarande orka ta sig ur själva övningen... Det är fysiskt väldigt krävande av en häst som har det naturligt, tänkt då hur det är för Goodie!
Men i vanlig ordning så älskar han också att lära sig nya saker och göra mig nöjd och vi båda har verkligen kämpat med att lära honom hur vi ska göra och hur vi ska kunna stärka honom. Även om han inte är riktigt där han var innan skadan så har vissa delar landat mer nu och vi har en bättre grund, litemer styrka igen så tror jag han kommer kunna göra dendär piaffen riktigt bra!
Allt detta har vi åstadkommit med mycket träning, beslutsamhet, en arbetsvillig häst och en himla massa beröm. Jag är alltid noga (framförallt i början) med att verkligen överdriva berömmet när han gjort rätt och som ni vet nu så bjuder Goodie upp till piaff numera mer eller mindre vartenda pass - så vill jag att hästarna ska vara. Det behöver inte vara perffekt, men det ska alltid vara roligt!
 
Det jag vill säga med detta är att det kvittar vilka förutsättningar ni har, men rätt träning så går allting att lösa - så är det faktiskt! Men byggstenarna som man ska leta efter är just det som jag nämner här ovan - är jag beslutsam och vet vad jag vill och hur jag ska komma dit? Har jag tränat tillräckligt mycket och på rätt sätt? Är min häst arbetsvillig och försöker vara mig till lags? Annars går även detta att träna upp många gånger faktiskt... och sist men absolut inte minst - är jag duktig på att berömma när hästen faktiskt gör rätt? I början så berömmer jag såfort hästen försöker även om inte jag bett om det. Allting för att uppmuntra dom att göra saker som är svåra och väldigt jobbiga. Gissar att det är därför Goodie hellre gör piaff och piruetter än går helt spikrak på kvartslinjen ;) Men kvartslinjen kan jag ju träna på 45 minuter i alla gångarter, piaff osv kan jag bara träna någon eller några minuter i veckan...
Men ännu en gång - allting går! Begränsa inte er själva bara för att det är lite tuffare för er eller att någon säger att ni får svårt med vissa saker, hitta lösningar för de finns därute!
 
 


Försäkringsvillkor...




Jag fick en kommentar igår som påminde mig om en sak som jag velat skriva om ett tag, eller rättare sagt så läste jag ett inlägg på en annan blogg och tillhörande kommentarer för ett tag sedan vart ganska mörkrädd faktiskt...
 
Jag vill börja med att säga att jag skriver inte detta för att någon ska känna sig skyldig på något sätt, utan jag vill endast göra er uppmärksamma!
 
Jag är uppväxt med tankesättet att man ska ha sina djur försäkrade, det är litegrann av en skyldighet tycker jag att åtminstone ha dom försäkrade med veterinärvård. Om det nu kanske inte råkar vara så att du är gjord av pengar eller är otroligt duktig, självdiciplinerad och kan lägga undan samma summa pengar varje månad för oförutsedda veterinärvårdsutgifter.
Jag själv tycker det är en enorm trygghet att ha hästarna högt försäkrade när det kommer till veterinärvården (minst) för att jag vill aldrig hamna i en situation där jag behöver ta ett hemskt beslut för att jag helt enkelt inte har råd att ge min häst den vård den behöver, Vi säger en akut bukoperation som kan springa iväg enormt i pris och hästen kanske inte ens klarar sig? Det är väl värsta tänkbara scenariot, men säkerligen ändå en del som råkat ut för tyvärr...
Då kommer man till nästa del - vad man väljer för försäkringsbolag...
Detdär svänger ju en del från år till år, då försäkringsbolag emellanåt ändrar sina villkor då hästförsäkringar sällan lönar sig tyvärr... Men det finns ju helt klart bolag som skött sina kort bättre än andra, och den infon är inte särskilt svår att komma över om man sätter sig ner och ägnar en liten stund åt att läsa på. Det kanske kan upplevas orättvist då en del bolag har fler kunder än andra och givetvis får fler fall där kunder är missnöjda - absolut! Men går man sedan vidare och läser på så är det inte så svårt att förstå att vissa bolag helt enkelt har väldigt mycket bättre villkor än andra och kanske sköter sina fall på bättre sätt..
Detta är ett stort tips till er alla, jag vet att villkor är otroligt tråkigt att läsa igenom... Men för att skriva på ett kontrakt där du kanske försäkrar din allra finaste ägodel, ett hus, ditt barn eller vad det nu kan vara - så kan den tiden du lägger på att läsa dessa sidor faktiskt gynna dig! Det är ibland svårt att förstå och lite jobbigt, men ta tid på dig!
Jag har några tips till just läsningen av villkor också faktiskt!
- Är det för svår svenska så går det många gånger bort i mitt tycke, att de väljer svåra uttryck och ord är för att de vid ett såkallat "ärende" ska kunna luta sig tillbaka på ett ord som går att tolkas på flera sätt (eller kanske flera meningar tom) och med detta omfattar deras mening plötsligt många fler delar än vad man trott från början...
- Är det många avskrivningar? Försärkingen gäller ej och så radas massvis sjukdommar/skador/situationer upp - nej, nej nej!
- Jämför med andra, fråga mycket, vad händer när de gör nya villkor? Gäller de som jag skrev på för? Är det min skyldighet att kolla upp? 
- Lutar sig villkoren på mycket som är otydligt? De ger bara ersättning om man kan bevisa eller uppvisa vissa saker?
- Kolla på helheten, exempelvis om man har en självrisk på 7000 och 25 rörlig mot 2000 och 30 rörlig och dessutom kanske försäkringsperioden är 50 dagar mot 150 dagar... Räkna på tänkbart scenario och jämför sedan månadskostnaden.
 
Utgå alltid från att du kommer få problem, för de är inte där för att hjälpa dig och din ägodel som du ska ha försäkrad hos dom! De vill tjäna maximalt med pengar på att ha just dig som kund, punkt!
 
Sedan vill jag också ge ett väldigt viktigt tips när det väl blir problem - ge för tusan aldrig upp! Du är konsument, du har alltid en fördel i det. Går du vidare med ett ärende så kan du ha rätt till ersättning om villkoren tex är otydligt formullerade eller att du kanske har svårt att tyda vissa ord. Är meningen de hänvisar till en ren tolkningsfråga? Där kommer försärkingsbolaget få det tufft när det väl går vidare just för att de ska ha såpass bra och lättlästa villkor att det inte ska gå att tolka på olika sätt (även det är ju såklart en tolkningsfråga, men jag tror och hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar!)
Stå på er om ni känner att ni faktiskt har rätt, och att villkoren inte stämmer med beslutet som är taget!
 
Jag tror ni förstår vart jag vill komma med detta, läs era villkor! Jag lovar att bara genom att ni ifrågasätter beslutet och ber dom hänvisa till något som inte finns (vad ni kunnat uppfatta) kommer göra att de inser att de kanske inte går att köra mer er... För dom provar, försäkringsbolag tjänar mycket av sina pengar på att folk inte är pålästa och vet vad dom har rätt till att få eller att de helt enkelt inte orkar säga emot.
 
Kom också ihåg att försäkringsbolagen ofta ställer en del krav på dig som kund, tex i detta fallet som hästägare. I försäkringen jag själv har till mina hästar så står det att jag har skyldighet att behandla hästen väl och skydda den mot onödigt lidande och sjukdom. Jag har också skyldighet att ge hästen den vård den behöver och har då skyldighet att kontakta veterinär vid symtom eller tecken på sjukdom/skada.
Saker som dessa kan jobba både för och mot dig som kund, jag har hört och sett många fall där man faktiskt har väntat för länge och på så vis faktiskt bidragit med att hästen blivit mer sjuk eller skadad mot vad den kanske var från början. Givetvis är det säkerligen inte meningen, men ja - då har dom ju faktiskt rätt att neka dig ersättning. Det är en del som jag tar med mig mycket när jag blir extra nojig över mina djur, att det är faktiskt ett krav de på sätt och vis ställer på mig - att jag ska vara uppmärksam!
Det som då är positivt är att vill de inte betala min veterinärvård för att de anser att jag åkt i onödan så kommer de förmodligen aldrig få rätt om det ärendet går vidare till konsumenternas sedan. Om de ens orkar ta det så långt...
 
Läs villkoren och använd er av dom sedan, de som inte har läst kommer säkert kunna upptäcka många nya saker med sina villkor (jag hoppas att det är bara positiva saker, men ibland dyker det ju tyvärr också upp en hel del negativt om man tittar på det hela mer kritiskt..)
Jag skriver som sagt inte detta för att någon ska känna sig dum på något sätt, jag har själv lärt mig den hårda vägen (dock inte när det kommer till hästförsäkringar tack och lov!) och är absolut inte skyddad för det, och det är ingen kul sits att hamna i. Det tar alldeles för mycket tid och energi och kan man bespara sig själv det onödiga lidandet bara genom att läsa några papper en gång så gör det och våga vara lite kritisk! Mina djur är det absolut mest värdefulla jag äger och jag är ganska säker på att de flesta av er som läser här känner precis samma sak! :)
 
 
 


Försäkringsvillkor...




Jag fick en kommentar igår som påminde mig om en sak som jag velat skriva om ett tag, eller rättare sagt så läste jag ett inlägg på en annan blogg och tillhörande kommentarer för ett tag sedan vart ganska mörkrädd faktiskt...
 
Jag vill börja med att säga att jag skriver inte detta för att någon ska känna sig skyldig på något sätt, utan jag vill endast göra er uppmärksamma!
 
Jag är uppväxt med tankesättet att man ska ha sina djur försäkrade, det är litegrann av en skyldighet tycker jag att åtminstone ha dom försäkrade med veterinärvård. Om det nu kanske inte råkar vara så att du är gjord av pengar eller är otroligt duktig, självdiciplinerad och kan lägga undan samma summa pengar varje månad för oförutsedda veterinärvårdsutgifter.
Jag själv tycker det är en enorm trygghet att ha hästarna högt försäkrade när det kommer till veterinärvården (minst) för att jag vill aldrig hamna i en situation där jag behöver ta ett hemskt beslut för att jag helt enkelt inte har råd att ge min häst den vård den behöver, Vi säger en akut bukoperation som kan springa iväg enormt i pris och hästen kanske inte ens klarar sig? Det är väl värsta tänkbara scenariot, men säkerligen ändå en del som råkat ut för tyvärr...
Då kommer man till nästa del - vad man väljer för försäkringsbolag...
Detdär svänger ju en del från år till år, då försäkringsbolag emellanåt ändrar sina villkor då hästförsäkringar sällan lönar sig tyvärr... Men det finns ju helt klart bolag som skött sina kort bättre än andra, och den infon är inte särskilt svår att komma över om man sätter sig ner och ägnar en liten stund åt att läsa på. Det kanske kan upplevas orättvist då en del bolag har fler kunder än andra och givetvis får fler fall där kunder är missnöjda - absolut! Men går man sedan vidare och läser på så är det inte så svårt att förstå att vissa bolag helt enkelt har väldigt mycket bättre villkor än andra och kanske sköter sina fall på bättre sätt..
Detta är ett stort tips till er alla, jag vet att villkor är otroligt tråkigt att läsa igenom... Men för att skriva på ett kontrakt där du kanske försäkrar din allra finaste ägodel, ett hus, ditt barn eller vad det nu kan vara - så kan den tiden du lägger på att läsa dessa sidor faktiskt gynna dig! Det är ibland svårt att förstå och lite jobbigt, men ta tid på dig!
Jag har några tips till just läsningen av villkor också faktiskt!
- Är det för svår svenska så går det många gånger bort i mitt tycke, att de väljer svåra uttryck och ord är för att de vid ett såkallat "ärende" ska kunna luta sig tillbaka på ett ord som går att tolkas på flera sätt (eller kanske flera meningar tom) och med detta omfattar deras mening plötsligt många fler delar än vad man trott från början...
- Är det många avskrivningar? Försärkingen gäller ej och så radas massvis sjukdommar/skador/situationer upp - nej, nej nej!
- Jämför med andra, fråga mycket, vad händer när de gör nya villkor? Gäller de som jag skrev på för? Är det min skyldighet att kolla upp? 
- Lutar sig villkoren på mycket som är otydligt? De ger bara ersättning om man kan bevisa eller uppvisa vissa saker?
- Kolla på helheten, exempelvis om man har en självrisk på 7000 och 25 rörlig mot 2000 och 30 rörlig och dessutom kanske försäkringsperioden är 50 dagar mot 150 dagar... Räkna på tänkbart scenario och jämför sedan månadskostnaden.
 
Utgå alltid från att du kommer få problem, för de är inte där för att hjälpa dig och din ägodel som du ska ha försäkrad hos dom! De vill tjäna maximalt med pengar på att ha just dig som kund, punkt!
 
Sedan vill jag också ge ett väldigt viktigt tips när det väl blir problem - ge för tusan aldrig upp! Du är konsument, du har alltid en fördel i det. Går du vidare med ett ärende så kan du ha rätt till ersättning om villkoren tex är otydligt formullerade eller att du kanske har svårt att tyda vissa ord. Är meningen de hänvisar till en ren tolkningsfråga? Där kommer försärkingsbolaget få det tufft när det väl går vidare just för att de ska ha såpass bra och lättlästa villkor att det inte ska gå att tolka på olika sätt (även det är ju såklart en tolkningsfråga, men jag tror och hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar!)
Stå på er om ni känner att ni faktiskt har rätt, och att villkoren inte stämmer med beslutet som är taget!
 
Jag tror ni förstår vart jag vill komma med detta, läs era villkor! Jag lovar att bara genom att ni ifrågasätter beslutet och ber dom hänvisa till något som inte finns (vad ni kunnat uppfatta) kommer göra att de inser att de kanske inte går att köra mer er... För dom provar, försäkringsbolag tjänar mycket av sina pengar på att folk inte är pålästa och vet vad dom har rätt till att få eller att de helt enkelt inte orkar säga emot.
 
Kom också ihåg att försäkringsbolagen ofta ställer en del krav på dig som kund, tex i detta fallet som hästägare. I försäkringen jag själv har till mina hästar så står det att jag har skyldighet att behandla hästen väl och skydda den mot onödigt lidande och sjukdom. Jag har också skyldighet att ge hästen den vård den behöver och har då skyldighet att kontakta veterinär vid symtom eller tecken på sjukdom/skada.
Saker som dessa kan jobba både för och mot dig som kund, jag har hört och sett många fall där man faktiskt har väntat för länge och på så vis faktiskt bidragit med att hästen blivit mer sjuk eller skadad mot vad den kanske var från början. Givetvis är det säkerligen inte meningen, men ja - då har dom ju faktiskt rätt att neka dig ersättning. Det är en del som jag tar med mig mycket när jag blir extra nojig över mina djur, att det är faktiskt ett krav de på sätt och vis ställer på mig - att jag ska vara uppmärksam!
Det som då är positivt är att vill de inte betala min veterinärvård för att de anser att jag åkt i onödan så kommer de förmodligen aldrig få rätt om det ärendet går vidare till konsumenternas sedan. Om de ens orkar ta det så långt...
 
Läs villkoren och använd er av dom sedan, de som inte har läst kommer säkert kunna upptäcka många nya saker med sina villkor (jag hoppas att det är bara positiva saker, men ibland dyker det ju tyvärr också upp en hel del negativt om man tittar på det hela mer kritiskt..)
Jag skriver som sagt inte detta för att någon ska känna sig dum på något sätt, jag har själv lärt mig den hårda vägen (dock inte när det kommer till hästförsäkringar tack och lov!) och är absolut inte skyddad för det, och det är ingen kul sits att hamna i. Det tar alldeles för mycket tid och energi och kan man bespara sig själv det onödiga lidandet bara genom att läsa några papper en gång så gör det och våga vara lite kritisk! Mina djur är det absolut mest värdefulla jag äger och jag är ganska säker på att de flesta av er som läser här känner precis samma sak! :)
 
 
 


Nu är det dags....




Idag har mycket smält in och jag har väl äntligen fått lite av det "genombrott" som jag väntat på i många år...
 
Vi tar det från början, eller ja - detta är en tusendel av allt men jag börjar i den änden så att ni kan förstå vad som hänt senaste veckan/veckorna iaf.
Som de flesta kanske vet så har ju min knäskada också orsakat mig mina sömnproblem, men det var först när min värk började trappas upp, när jag triggade den, som jag började få riktigt stora problem med sömnen.
I 5,5 år har min sömn varit minimal, ibland sover jag inte alls, ibland en timme och har jag riktigt tur så kan jag komma upp i ca 4 timmar.
Jag kan inte ens skriva ner alla biverkningar detta har gett mig, förutom såklart ännumer smärta och extrem trötthet så har jag svårt att göra de mest normala grejer - titta på tv, läsa bok, köra bil, - allting där jag behöver fokusera längre stunder gör mig utmattad.
Jag tappar extrema mängder hår, vilket inte är så himla roligt när man är 28 år och faktiskt tycker om sitt långa hår (även om nu kanske Goodies svans brukar få mer omvårdnad än min egen, haha) jag har svårt att prata med folk då jag ofta tappar vad vi ens pratar om, jag hittar inte ord och kan säkerligen för den som inte känner mig upplevas ganska ointresserad - jätte pinsamt!
Jag är oerhört glömsk, fruktansvärt alltså... Ringer någon och säger att jag ska göra något så kan jag ha glömt det i nästa mening om det kommer mer info. Födelsedagar och sådant ska vi inte ens prata om, jag har 15 alarm på min mobil om det är något viktigt jag måste komma ihåg. Ni förstår kanske känslan när jag glömmer vart jag lagt mobilen....
Jag har blivit extremt ljuskänslig och har ofta huvudvärk. Jag har också en enormt nedsatt muskelstyrka och ibland ingen kordination i min kropp för hjärnan kan liksom "glömma" att man behöver lyfta foten också när man går, jag har den senaste tiden haft extremt svårt att hitta motivation i någonting eftersom jag känt mig så trött och svag att en sätta mig upp ur sängen känns som ett gympass för mig. Och ja, för er som undrar - jag har haft sådan ångest inför ridpassen! Jag vill, men orkar inte, men ofta har jag gjort det ändå och är åtminstone glad efteråt, vilket jag verkligen behövt och att dessutom få hänga i stallet med några av mina bästa vänner som finns där... bara det ger ju energi såklart!
De senaste månaderna så har allt detta eskalerat och det har känt som att jag någonstans plågar mig själv, bara genom att gå upp ur sängen - samtidigt som jag varit arg för att jag har känt mig... "lat"
 
En del av dessa symtom eller biverkningar, vad man nu ska kalla det, tyder ju på att det kanske är någon form av depression - men jag har själv aldrig riktigt känt mig riktigt deppig, mer än att det är fruktansvärt att inte känna igen sig själv... Jag tror det kommer ta alldeles för många år för mig att blir riktigt deprimerad faktiskt eftersom jag inte är sådan som person, alltså tycker jag något är jobbigt så försöker jag alltid hitta lösningar och ljusglimtar först innan jag bestämmer mig för att må dåligt av det. Sedan har jag absolut mått riktigt dåligt vissa dagar ibland, men det gör ju alla människor av olika anledningar.
Vilket fall har jag alltid känt mig lite osäker på när läkarna frågat ut mig om just depression, eftersom det är det vanligaste att människor får vid sömnbrist... Ett par gånger har jag också ätit medicin för just detta. även om det för mig bara skrevs ut för att göra mig trött och alltså har jag inte ätit så höga doser som man då "ska" göra. Men varje gång jag tagit dessa mediciner så har jag blivit en helt ny människa till det negativa, och då kan vi snacka om att min lilla extra glöd och kämparvilja jag har, fullständigt runnit ur mig. Då kan vi snacka deprimerad alltså, och den känslan som jag haft just då har jag inte riktigt haft - tills nu, de senaste månaderna...
Jag upplever mig själv som jag gått över alla gränser mot vad min kropp klarar av, så mycket har min kropp strejkat. Men någonstans där så har jag ändå någonting i min kropp som säger att det går, överlevnadsinstinkten säger att jag ska göra ännumer saker som gör mig glad och det har jag faktiskt gjort, det betyder inte att jag egentligen varken velat eller orkat... Men bit ihop eller bryt ihop, bryter du ihop så kom igen.
Jag har fortfarande aldrig känt mig hopplös eller att det inte kommer lösa sig, det är bara att just när jag är i det har liksom hela kroppen totalt motarbetat min hjärna på alla möjliga sätt som går. Det känns lite som att jag varit en fånge i min trötta kropp och alla mina biverkningar/symtom har blivit värre och värre...
 
När jag nu fick komma till sömnkliniken så gjorde de ganska klart för mig att fall som mig jobbar de egentligen inte alls mycket med, patienter med smärta är ju egentligen inte deras områden. Men jag har känt länge att just sömnen är påväg att spåra ur min kropp fullständigt och jag behöver ha hjälp med något för att se om det finns något som går att göra bättre, en liten del för mig bara skulle kanske hjälpa mig mycket?
Så jag började med att gå med denna klockan som jag hade på armen i ca 1 månad, sedan åkte jag och sov en natt på Sahlgrenska som ni vet...
 
Till att börja med fick jag bara någon timme efter ett samtal att jag måste ta nya blodprov, som jag tagit där bara några timmar innan. Ett av värdena visade så lågt värde att detta skulle kunna tyda på en sjukdom (kopplad till stress under lång tid, vilket självklart utebliven sömn enbart är.. extrem stress!) som om man inte behandlar är livshotande... Det var litemer än vad jag klarade av att hantera just då!
Dagen efter var jag och tog nya prover som var bättre, men fortfarande under vad dom ska vara. Dock var detta efter att jag gått på högvarv, både dagen innan med tanke på samtalet från Sahlgrenska och även på morgonen då jag gått och laddat för dessa prover och när de dessutom sticker mig fel så ville jag ju sjunka genom golvet - så ja, stressnivån var ganska maxad för mig. Vilket ska ge väldigt höga värden egentligen...
Detta gör dock förhoppningsvis att min kropp inte helt lagt av än och att jag kanske inte behöver behandlas akut för det just nu, och det går fortfarande få bukt på det utan att behöva ta sprutor resten av livet. Det är dock väldigt svårt att få någon riktigt diagnos för detta om man inte som jag första dagen, visar så låga värden att det tyder på att kroppen helt slutat producera alla dessa livsviktiga hormoner. Det är dock svårt att få diagnosen även när man ligger så lågt, då det svänger otroligt mycket under dagen och självklart spelar stressnivån in osv.
Vi går vidare med detta, och jag hoppas på ett sätt att detta är ett tidigt stadium som de ändå väljer att behandla för det skulle förklara mycket hur jag känner mig och varför jag känner som jag gör...
 
Men, så kommer vi då till återbesöket och sammanställningen av all data från sömnutredningen - det som det hela handlade om från början...
Jag vet ju att min smärta skjutit på mitt dygn såklart, eftersom jag är som värst på kvällar och nätter. Även när jag får lite hjälp att sova så är ändå min sömn helt fel. Vilket också läkaren kunde bekräfta, men anledningen att det blivit så kan ju han inte säga så mycket om eftersom det är precis vad jag beskrivit hela tiden... att smärtan är som värst när jag ska somna. Jag tror att det är första gången på dagen som min hjärna ens tillåts att känna efter...
Iochmed min uteblivna sömn så visar jag tecken på dagsömnighet/sömnattacker, skillnaden är väl då att jag inte somnar. Men jag blir väldigt trött i riktigt konstiga situationer och det känns som att hade jag bara blundat lite så hade jag kunnat somna och det är ju inte så bra. Så han har skrivit ut en medicin som används till människor med narkolepsi och även om det bara är att behandla med tillfället så är det ju ganska intressant att se hur jag blir när jag är mindre sömning på dagarna - jag känner igen min kropp igen och mitt glada, spralliga jag. Jag har saknat den känslan, även om jag många gånger lyckats förmedla den utåt ändå så har inte insidan känt samma sak. Men jag känner mig helt ärligt 200kg lättare...
Som sagt, detta är just nu att exprimentera lite men jag tycker redan det säger en hel del...
 
Till råga på allt och ännu ett väldigt farligt problem som kommit upp är att min kropp inte återhämtar sig alls, ens när jag väl sover. Den går nämligen inte ner i djupsömn... När jag väl går ner i djupsömn så hoppar det liksom ur igen. Läkaren själv hade aldrig sett något liknande. Det var mycket med min sömnalays som var allt annat än okej, men detta med djupsömnen är ju såklart jätteviktigt. Jag vet också att studier gjorts på människor som får mindre och mindre djupsömn och botar man inte det i tid så kan det vara väldigt farligt.
I djupsömnen är det också så att kroppen återställer sig, immunförsvaret byggs upp, det centrala nervsystemet återhämtas osv. Det är alltså inte konstigt att jag varit sjuk så mycket som jag varit det senaste eller att jag haft så mycket mer ont eftersom min kropp aldrig får återhämta sig. Desto mer ont jag har desto sämre sover jag, så ni förstår kanske mitt onda ekorrhjul här...
 
Nu har jag bra kontakter hos min läkare här hemma, sömnmedicin, ortopedi och även smärtteamet och dessa har jag nu kollat av med och en liten behandlingsplan har satts in. Medicinerna i sig är ju inget jag ska eller kan gå på hur länge som helst, men vi måste ju prova något för att se om det går att bryta på något sätt... och för första gången någonsin har jag lovat att faktiskt ta medicinerna just för att det äntligen känns välplanerat, som att det passar mig och dessutom följer de upp mig bra.
Jag är faktiskt glad över att det finns något i min kropp som man kan ta på och som gör att jag kan bevisa att vad jag känner och upplever finns där. Sedan är jag som sagt en mästare på att "dölja" saker, inte för någonannansskull för att det ska se bra ut, utan det gör jag omedvetet för min egen skull... Jag är som en person kallade mig för någon vecka sedan "vältränad" när det kommer till inställning.
 
Som en liten summering av allt detta så har, förutom min familj, sambo och vänner så såklart, hästarna gjort hela mitt liv... Jag kan ju inte säga att de räddat livet på mig kanske, men det har bevarat de lilla livet jag har efter allting som hänt de senaste åren. Med facit i hand så nej, det kanske inte alltid är bra för mig att rida med tanke på min smärta och jag förstår att det kan upplevas konstigt ibland. Jag kan inte ens förklara det själv vad det är som drivit mig vissa dagar att göra det ändå.
Men jag kan med all säkerhet säga att jag hade mått och varit betydligt sämre idag om jag inte haft hästarna och gjort det som jag älskar trots att det tar emot... Med tanke på mitt låga blodvärde, dagsömnigheten, och min icke befintliga djupsömn så är ju att man mår bra, rör på sig och stressar av - det absolut bästa botemedlet. Så man kan väl säga kanske att hästarna och ridningen varit en form av medicin för mig under många år?
För det finns ju inget som är mer avstressande än att sitta på hästryggen, alltså varje gång jag sitter upp och får träna lite roliga saker så känner jag mig lugn och lycklig. Jag är ganska säker på att många av er som läser här också kan känna precis samma sak, om det så bara varit en tuff dag på jobbet eller att ni haft det kämpigt länge så är ett bra ridpass en speciell typ av lycka.
 
Jag har alltid sett på min framtid som ljus, det finns något för mig också som kommer göra att jag fungerar. Även om det ibland hade varit bättre för mig att ge efter och gör det kroppen bett om så många gånger så tänker jag enbart göra det som känns bäst för mig. Jag har blivit biten i baken så många gånger sedan jag skadade mig pga hur jag tänker och ser på mig själv, och det känns så otroligt orättvist att bara för att jag är i grunden en glad person så blir jag straffad för att jag väljer att inte lägga mig ner och tyna bort...
Jag har dock också väldigt mycket stöttande människor omkring mig som både känner mig och ser allting... och sedan har jag ju en hel hög med fantastiska läsare som skriver så otroligt fina och stöttande kommentarer. Många gånger sitter jag och läser era fina kommentarer om och om igen för jag älskar känslan av att ni suttit där och formullerat så fina ord om lilla mig, och ni vill verkligen uppmuntra och stötta! Det känns så fint och hoppfullt på något vis att finns människor som ni.
Så ett stort tack och stor kram till er, ni är bäst! ♥
 
 
 
 
 


Ska jag göra allt själv?




Vet ni hur många männsikor som frågar mig om jag ska rida in och utbilda Fonzie själv? Det händer flera gånger i veckan, om inte tillochmed varje dag... Även utanför bloggen då.
 
Jag förstår att folk undrar som kanske bara läst här ett tag eller som inte känner mig så bra, så det är absolut ingen kritik mot er som frågar - bara så ni vet. Det jag tycker är lite lustigt är hur en del reagerar när jag säger "Ja absolut! Jag vill göra allt själv!"
Men lika förvånade som många blir av det svaret, lika förvånade blir nog minst lika många om man säger att man istället ska lämna bort sin häst och låta någonannan göra jobbet - det är helt enkelt så svårt att tillfredsställa alla då verkligen alla hästmänniskor har så enormt mycket åsikter och egna tankar.
 
Såhär tänker jag med Fonzie - jag har gjort detta så många gånger själv nu, Fonzie köpte jag för att han ska vara till mig och min framtida stjärna - då ser jag ingen anledningen till att inte göra jobbet själv.
Men som ni såklart kanske förstår ser jag absolut inget fel i att ta hjälp av en duktig beridare eller tränare heller, det gjorde jag ju själv med min förra - Dino! Det var fantastiskt roligt och lärorikt även för mig! Det är också det som gör att jag känner mig ännumer trygg i att jag kan göra det själv denna gången (dock red jag ju in Dino själv, vilket jag gjort flera gånger innan med andra hästar också och just den biten är nog för mig det absolut minsta problemet).
 
Vet många ens om att det faktiskt är sällan man stöter på speciellt stora problem vid just själva insittningen? Det kan man ju absolut göra, men gör man bara på rätt sätt och tänker steget längre än hästen så kommer oftast "problemen" först när de börjar bli lite starkare och börjar fundera över varför du sitter där uppe och bestämmer. Men då är man ju oftast mer trygga ihop och kan lösa det lite smidigt ändå... Med det menar jag ju inte att man ska köpa sitt barn en oinriden som första ponny/häst såklart, men jag tror de flesta förstår skillnaden i det jag skriver.
Sedan vet jag att det finns fall där detta inte passar sig, jag har själv ridit in eller utbildat några som är mer svåra, men då får man ta det lite allt eftersom. Det handlar om att vara lyhörd som ryttare tycker jag och att våga be om hjälp om det behövs...
Med detta vill jag säga att självklart är det inget fel att varken be om hjälp och anlita någon som gör det första helt, eller faktiskt prova själv OM man känner sig trygg med det. Men som sagt, alla har varit nybörjare någongång så...
Fina Dino!
 
En liten parentens, det finns otroligt många människor som kallar sig för beridare och unghästutbildare och ibland kan nog människor som på pappret är sk mindre erfarna vara bättre på att göra jobbet än en del som har betydligt mer erfarenhet. Ber du om hjälp så våga vara lite kritisk! Det är trotsallt din lilla pärla du lämnar ifrån dig... Jag har själv träffat på både fantastiskt duktiga och mindre bra unghästutbildare... och det kan ju faktiskt bli väldigt fel också.
 


Tips till framridning




Jag tänkte dela med mig av ett tips till er som jag själv försöker tänka på varje gång jag tävlar, när jag sitter på framridingen.
Framridingen är ju i mitt tycke det absolut viktigaste momentet på en tävlingsdag, det är här jag ska vara den smarta ryttaren som jag vet att jag kan vara och inte den tävlingsinriktade. Det finns ett uttryck som heter "vi vann iallafall framridingen" vilket kan användas i lite olika sammanhang, men oftast har jag lite svårt för att se hur det är något positivt - att vinna framridingen? Den är inte till för att "vinnas" den är till för att du ska ge din häst en så bra förutsättning som möjligt så att ni kan prestera på banan och kanske tillochmed vinna där, när det verkligen gäller.
Jag vet själv hur gärna jag vill göra massa svåra grejer på framridingen men jag försöker verkligen, och jobbar alltid på att verkligen hålla mig till min plan som jag har sedan innan. Det är när jag rider efter planen som det alltid går som bäst...
Hur gör jag då upp min plan från början?
Det är inget jag tänker ihop på tio minuter direkt utan jag provar mig fram, när jag tränar hemma, för tränare och självklart även när jag är iväg och tävlar. Jag börjar med att hitta en tid som fungerar för mig och min häst, jag vill ju att den ska ha ungefär 10 minuter kvar av ork (minst) när jag går in på banan. Men jag vill ju inte att den inte ska kännas helt uppvärmd heller. Så när jag rider hemma, hur länge rider jag då innan hästen känns sådär härligt fin? Gör sedan samma på ett par tävlingar och var beredd att ändå kunna prova dig fram och givetvis också anpassa efter dagsform såklart! När Goodie ett par tävlingar gick ute på nätterna så fick jag korta ner framridingen betydligt tex, vilket inte blev alls bra och jag tyckte fortfarande aldrig att jag hade honom så alert som jag behövde ha honom då. Men då fick jag ju ändra om planen inför tävlingarna istället för planen på framridingen...
Jag hittar sedan ett lagom framskrittningsschema och med trav och galopp i en låg form. Här lägger jag också in kanske en del rörelser som jag vet är bra för att få min häst mjuk och smidig men utan någon form av samling. Helst vill jag ju att den ska kunna "jogga" sig igenom det, likväl som att den kan göra det lika mjukt sedan men i samling och med mera "tryck".
Om jag nu sedan har ett par rörelser jag vill rida och känner att jag kanske behöver träna på innan jag går in och visar upp oss på bästa sätt, tex tycker jag det är bra att träna på att få Goodie att verkligen gripa tag frammåt i slutorna. Då tränar jag kanske en del sådant, men kortare sträckor. Jag vill ju inte göra han trött eller att han ska tycka att vi nöter det så han och jag får dåligt självförtroende, utan jag vill ju att vi lägger upp värmningen såpass bra att de sedan blir lätt för honom att förstå vad jag ber om inne på banan.
Serier är också ett bra exempel tycker jag, det finns en del som sitter och gör 15 varv med serier i vart tredje om det är det man ska göra på banan sedan. Det kanske fungerar för dom, det vet jag inte och jag tänker inte lägga mig i det egentligen heller, men för min del så hade jag aldrig gjort så... Tänk när hästen blir trött och serierna börjar misslyckas, det är inte kul att gå in på banan och känna att man misslyckats med vissa rörelser totalt på framridningen. Så jag tänker såhär, om jag går in och känner på en linje med kanske bara 3 byten i vart tredje istället för 5 - blir 3 bra så kan jag lika gärna göra två till inne på banan sedan som blir minst lika bra ändå.
Förvänd galopp kan också vara en grej som man kanske inte ska nöta för mycket på en häst, eller massa uppridningar med halter osv. Allt som kan tänkas stressa upp dig och din häst eller göra den för trött, det är ondöigt helt enkelt. Hitta en uppvärmningsplan på hemmaplan som känns bra, där du rider smart och får med allt du behöver men ändå inte nöta på hästen - prova sedan på tävling och utvärdera. Det kan ta ett tag bara atthitta ett system som fungerar, men det tror åtminstone jag att det är värt. För när man hittar något som fungerar så känner åtminstone jag mig mycket tryggare i allting med tävling. Inte för att jag är en världsstjärna direkt, men jag tror ändå på att vara fokuserad och väl förberedd är bra. Det är inget fel i att tänka som en elitidrottare, även om du rider på en lägre nivå, enligt mig är det snarare tvärtom bara fantastiskt beundransvärt!
 
Att vinna en framriding kan ju betyda för vissa människor att de enkelt sagt tyckte att deras häst var fantastiskt fin när de värmde upp, vilket är toppen - då finns ju potentialen där. De finns också två sätt man kan använda detta uttryck på såklart, men jag tror ni kan förstå skillanden när jag säger att ett av sätten att säga det på är ju trotsallt lite märkligt... Antingen har man ju ingen bra plan, kanske ingen plan alls, man kanske rider lite "osmart" eller så har man helt enkelt lite otur. Men som sagt det är skillnad på dessa saker och tänker man bara efter och planerar på hur man ska lägga upp saker och ting så kommer också många ryttare kunna känna sig lugnare vi just tävlingssammanshang. Vi fungerar ofta väldigt bra när vi har bra och fasta rutiner, vilket faktiskt våra hästar oftast gör också - vi blir trygga av det båda två!
Så tips till mig - gå tillbaka till noll, hur blir den häst som absolut bäst för dig att rida och visa upp? KAnske av någon speciell övning som inte ens ingår i programmet du ska rida? Den kanske fungerar bäst när du rider igenom den riktigt bra dagen innan (eller kanske tillochmed på morgonen?) och sedan bara att du värmer den snabbt på tävlingen bara? Prova er fram hemma, gärna ihop med din tränare och hitta ett system som du känner dig trygg med och hästen också. Det är så skön känsla att komma in på banan och känna att man är väl förberedd så jag istället kan fokusera på att ge allt och ha väldigt roligt, det har vi väl ändå förtjänat efter alla timmar vi lägger ner - 5-10 minuter där vi får till en sådandär fantastiskt ritt som vi känner oss stolta över. En sådan ritt som man kan leva på i flera år framöver....
 
 


Bilddjungeln...




Ända sedan började blogga har jag haft problem med företag som tar bilderna som jag lägger upp här och de använder dessa bilder sedan i marknadsföringssyfte. Det har varit mer eller mindre såhär under alla år som jag drivit denhär bloggen faktiskt. Oftast är det ganska lätt att prata med dom, men det händer också att de totalt ignorerar mig och det är inte jättepoppis från min sida. 
Jag tycker mest synd om de som tar mina kort, alltså fotografen, och det företagen gör är ju dessutom faktiskt ett brott, vilket få verkar bry sig om.
Nu har jag börjat fota en del själv, visserligen bara för min egen skull och jag tjänar såklart ingenting på det - men då blir jag ännumer irriterad faktiskt när företagen, utan att fråga givetvis, tar mina bilder och lägger upp på sina sidor och marknadsför sina produkter eller kanske en sponsorryttare. Hade det så mycket som kanske dykt upp en länk till mig så hade jag kanske fortfarande inte tyckt om det, men jag hade heller inte funderat så mycket mer på det. Men att rakt av sno bilderna som jag lagt ner tiden på att ta, kanske redigera lite, skicka till ryttaren själv och sedan kopierar någon min bild för att tjäna pengar på den - nej, det är faktiskt inte okej! Dessutom är det tråkigt nog ofta samma företag som gör just såhär, och jag har faktiskt helt ärligt börjat fundera på att fakturera dom varje gång det händer... Det är helt oviktigt för mig att tala om vilket eller vilka företag som gör såhär, det kommer jag ändå inte ta upp här och det är inte någon specifik person eller specifikt företag jag vill hänga ut med detta inlägg. Men detta är faktiskt ett problem idag och jag ser ofta hur personer som faktiskt lever på detta med att fota får sina bilder stulna hela tiden... Är det en privatperson så tycker jag det är betydligt mer okej, men just när ett företag samtidigt marknadsför och tjänar pengar på en produkt som jag tagit en fin bild på och inte ens fråga om de får använda bilden - aldrig okej! Dessutom som jag skrev innan - olagligt.
 
Ett företag som jag kontakta en gång skrev tillbaka att "men den kom upp när jag googlade *produktmärke* så då får du ju skylla dig själv..." Jag som trodde alla människor förstod att bara ta bilder från google och publicera vartsomhelst faktiskt är stöld? Sedan beror det ju lite på som sagt vem det är som publicerar min bild eller i vilket syfte...
Jag tänker på människorna som kämpar för att kunna leva på detta, vilket hån mot dom när de jobbar för att få kunder att betala ett visst pris för deras tid och sedan går ett företag och tjänar pengar på bilden som du inte fått en krona för - men de får gratis marknadsföringsmaterial!
Det känns ju faktiskt som alla människor borde förstå att det inte är helt okej att göra så utan att man ber om lov först? Eller är det bara jag?
Att jag nu skickat bilder till en del ryttare som jag fotat är ju en helt annan sak, även om jag såklart helst vill att de skriver att det är jag som fotat. Det är längre fram sedan som bilderna börjar komma "på villovägar" så att säga som det känns tråkigt!
(Bilden/ekipaget jag använder har inget med inlägget att göra mer än att det är en fin bild och jag kan tänka mig att det är ett "attraktivt" foto när det kommer till företag som vill förknippas med både ryttaren och produkterna/outfiten)
 
Det man skulle kunna tänka på för att gynna alla är att man helt enkelt frågar först innan man lägger upp en bild som företag, många gånger kan säkerligen alla vilja visa sin goda vilja och ställa upp för varandra. Oftast får man ju tillbaka det på något sätt sedan ändå tycker jag...
Fråga först, publicera sedan.
 
 


Är det verkligen påväg bakåt?




Jag tycker många skriver och pratar om idag hur sporten går bakåt i utvecklingen, framförallt när det kommer till regler och hur vi behandlar våra hästar...
Personligen ställer jag mig väldigt frågande till detta och undrar om jag ser samma som alla dessa som påstår detta.
Jag tycker ridsporten går frammåt för varje år som går, absolut går det kanske lite långsamt och ja - ibland tar vi ett stag tillbaka också. Men överlag går det mestadels frammåt!
Tänk att det är mycket som förändrats bara de senaste åren med sporrar, spön, domare på framridningar, kandar/träns frågan osv. Jag ser heller inte alls lika ofta ryttare som "åker på en räckmacka" genom ett dressyrprogram med ett helhetsintryck som gör att man grimaserar. Det existerar fortfarande sådanna ekipage, jag ljuger om jag säger något annat, men de premieras inte på samma sätt bara för de har en häst med stora gångarter för att ryttaren gräver med sina sporrar i sidan... I vanlig ordning finns det alltid undantag, men som sagt - personligen tycker jag det har blivit mycket bättre!
Det jag kan tänka mig däremot att folk reagerar på är att man också kommit längre med en del andra saker inom ridsporten, som om man inte varit med om det själv eller vet så mycket så kan vissa saker kanske uppfatta i vissas ögon som rent obehag. Men ändå är det något som man nu bestämt att man ska sluta ge avdrag för då man ser det alltmer, trots att det är avspända och välridna hästar. Dethär med gapa, gnisslande osv syftar jag nu på...
 
Men häromdagen pratade jag med en domare som jag personligen ser upp till mycket, framförallt när det kommer just till denna biten. Hon är förövrigt överdomare i helgen på Gina tricot Grand prix...
Vi pratade om en del nya saker som domarkåren faktiskt beslutat om att bli hårdare mot och det är faktiskt nosgrimmor och betsling. Detta innebär att domare även på lägre nivå ska kunna kika in i hästens mun efter, eller innan ritten och ser så allt är okej. Med både bett och annat... De ska också bli bättre på att känna på nosgrimmor som idag kan sitta lite väl hårt i mitt tycke - fantastiskt tycker jag! Jag älskar att ridsporten går frammåt där det behövs :)
Beslutet att överdomarna nu heller inte får vara sittande domare samtidigt tycker jag också är toppen, detta gör att de kan kontrollera mer på framridingen och allt allt går rätt till hela vägen... Kanske också framförallt efter ekipaget gjort sin start, det kan i vissa fall behövas. Sedan finns det nackdelar med detta för våran del också rent ekonomiskt, men just i denna fråga är det bara positivt!
 
Visste ni förövrigt att jag hade en tränare till oss som rådde mig att slänga in antingen grus i munnen på Goodie när han gnisslar, eller gammal hederlig sadeltvål... Behöver jag ens nämna att det skulle aldrig få hända, någonsin på någon av mina hästar... Jag har en domare som jag vet ger avdrag på att Goodie kan gnissla tänder därav "tipset", men det tar jag hellre isåfall än att göra något som verkligen handlar om obehag i mitt tycke.
I detta läget är det vårat uppdrag som ryttare tycker jag att bestämma oss för vad som är okej, jag menar detta kan jag tänka mig långt ifrån alla hade kunnat stå emot om det kommer från en person som man ser upp till - men det finns andra metoder...
Men som sagt, nu kommer man inte komma undan med sadeltvål eller grus i munnen på en häst lika lätt, inte heller en hårdare spänd nosgrimma (vilket jag också hade kunnat prova, men jag har för längesedan accepterat att han låter sådär när han går riktigt, riktigt bra och är sådär härligt taggad) och jag tycker det är toppen! Ridsporten går frammåt hela tiden och jag tror att allt eftersom kommer man se fler och fler ekipage som belönas enbart för mjuk ridning och framförallt harmonin mellan ryttare och häst, även om det kan vara och alltid kommer innebära olika för vissa människor :)
 
 
 


Lägg inte all fokus på nosen




Internet och hästvärlden svämmar över med åsikter om olika saker, och det finns en hel del "heta" ämnen som pratas mer om. Att rida hästen bakom lodplanet är just ett sådant ämne....
 
Överallt ser jag hur människor gärna kritiserar andra genom korta filmsekvenser eller tillochmed en bild som är tagen under ett endaste ögonblick, och det pratas vilt om hurvida man rider häst i rätt form eller ej. Jag blir ofta alldeles matt när jag läser om hur människor kastar ur sig expertråd, eller nej det är inte ens råd för det säger kort och gott bara till personer hur fel det gör och hur skadade deras hästar kommer bli av att de misshandlar sina hästar genom att rida hästen ifråga någon eller några cenitmeter bakom lod...
 
Jag vill börja med att säga att jag aldrig strävar efter att en häst ska gå bakom lod när jag rider, alltså det är inte det jag vill ha som ett slutresultat. Men det finns otroligt många hästar idag som tappar in sin nos för att de helt enkelt inte har styrka nog att gå i dendär perfekta formen än, vem är föresten perfekt jämt? Inte vi iallafall och sannolikt inte våra fyrbenta vänner heller, även om vi gärna vill tro det ibland.
 
Jag väljer att försöka tänka mig in i livet som elitidrottsman och funderar ofta på hur de tränar och tänker, detta vill jag sedan överföra på min häst som i mina ögon är en elitidrottare. Men är en sådan person perfekt undrar jag? Har den inga styrkor eller svagheter? Föddes dom in i sin perfekta form och sina vältränade kroppar? Svaret är väl ändå alltid nej, de tränar och sliter precis varje dag! Lägger upp väl genomtänkta scheman på hur de ska nå sin absoluta toppform vid precis rätt tidpunkt och det är inte via att tävla varje dag, nej det krävs mycket mer träning runt omkring för att kunna nå sin toppform. Den något mer "oglamourösa" träningen kan man väl kalla den? 
Att träna hästar är inget undantag och många av oss behandlar faktiskt våra hästar just som elitidrottare i mycket men kanske inte alltid i ridningen... Jag kan aldrig tro att du kan rida en häst i perfekt form, 7 dagar i veckan, varje minut av passet. Jag kan inte tänka mig att någon ryttare någonsin gjort det, och jag vet helt ärligt inte om jag kan tro att det är helt rätt heller. Snacka om att det bör bli ganska statisk träning, och det är väl egentligen den värsta formen av träning i många fall. Ensidig och statisk träning.
Att rida en häst i form än något vi ofta pratar om, men det finns ytterst lite eller ingen forskning som visar egentligen vad som är en bra eller respektive "dålig" form. Det finns egentligen ingenting som säger att vi bör rida hästarna i form alls, utan det är snarare något vi skapat själva och som ryttarna själva helt enkelt tycker fungerar, vilket jag kan känna borde vara nog så bra? Man måste ju någonstans ändå utgå ifrån att ryttaren som sitter på är den som känner sin häst bäst och också gör det den känner passar just detta ekipage?
 
Alla gör sitt allra bästa, men när det kommer till form så är vi alla olika. Lite som att jämföra olika sporter och hur olika idrottsmän/kvinnor tränar. Vi tränar på olika sätt för att uppnå olika eller kanske samma resultat, men det finns otroligt många vägar som faktiskt fungerar.
Persnoligen tycker jag att det inte finns så mycket rätt eller fel i denna frågan, vill du träna din häst i en fri form - absolut gör det! Jag tror inte på det, men jag behöver heller inte rida så om jag inte vill.
Vill du träna din häst att gå i samma form precis hela passet och ha hästens huvud perfekt i lodplan? - men det är också okej, jag tror på variation och långsam uppbyggnad då är detta alternativ kanske ingenting för mig.
 
Alla hästar föds med olika förutsättningar och de ser alla olika ut i kroppen, det går faktiskt inte jämföra vissa typer av hästar alls när det kommer till hur de naturligt placerar sitt huvud och hur de jobbar som bäst.
Men det behöver inte betyda att man inte jobbar med hästens svaghet som i detta fallet ofta handlar om formen, för givetvis strävar 99% av alla ryttare att hästen ska gå i lod oavsett vilken form du tränar i. Men jösses vilket evighetsjobb det är, och jag tror absolut inte jag är ensam om att känna så?
 
Det jag sitter och jobbar för varje dag är att när det väl är dags för tävling så ska min häst orka gå där framme med näsan i lodplan, förhoppningsvis ett helt dressyrprogram. Det är vad jag sliter för varje dag... ett par minuters rampljus där allt ska fungera och min häst ska vara stark nog (och hållbar nog) att vara i en position som för många hästar idag är oerhört krävande. Men det är så jag måste visa upp mig på tävlingsbanan. Då är det självklart också det jag strävar efter i möjligaste mån när jag tränar, logiskt egentligen.
 
Det som folk sedan pratar om att detta med hästens form ses mellan fingrarna på tävling och att det numera är helt okej för alla domare att de går med näsan bakom lod stämmer sällan tycker jag. Alla domare jag ridit för gör sitt allra bästa, självklart kan de säkerligen ha missat något eftersom de är människor och det är många saker de ska kolla efter samtidigt. Men många som rider sina hästar ständigt bakom lod på tävlingsbanan får också ett eller ett par poängs avdrag för det... Givetvis finns det alltid undantag, som med allting annat. Men jag har själv fått avdrag för att nosen åker in när styrkan brister. Alla som håller på med hästar vet att det handlar om år av uppbyggnad, inte dagar eller veckor - år! Vi letar upp hästens alla svagheter och såklart ryttarens alla svagheter och göra allt vi kan att stärka upp detta och ibland måste man ha lite överseende med att det kan ta lite tid och under uppbyggnadstiden kan se lite annorlunda ut. Men sålänge jag vet att människor har en plan med vad det gör så känner åtminstone jag mig väldigt trygg i det!
En del ryttare får man kanske också ha förståelse för inte har kommit riktigt lika långt som alla Grand prix ryttarna (hur kul hade det varit då?) och de behöver också lära sig, när är bakbenen på plats, när ryggen jobbar och vart går gränsen för när helheten fallerar. För det är ju inte riktigt så enkelt som en del säger, att när bakbenen är på plats så går hästen i den perfekta formen. Jag har sett många hästar som jobbar i "form" med bakbenen i ett annat ridhus...
 
Det är mycket som ska fungera för att det ska vara perfekt och det hade väl nästan varit tråkigt om det alltid var perfekt? Gråzonen mot framgång är något man sällan ser om man inte är där själv, men alla behöver gå igenom den för att ta sig vidare och bli riktigt bra eller kanske bäst. Formen på hästen är bara en liten, liten del av allt som ska stämma. Då måste det finnas utrymme för att tänka att träningen just nu är kanske inte målet man ska nå i slutändan. utan man får istället kolla på helheten.
 
Ridning är svårt... och det är inte meningen att det ska vara lätt tror jag. Det är inte därför vi lägger så oerhört mycket tid och också pengar på att hålla på med detta. Jag tror det är strävan efter att lära sig mer och det som är så bra med hästar och ridning är att man alltid kan utvecklas, oavsett nivå!
 
 


Behöver det alltid vara tråkigt att arbeta?




Jag stöter ofta på människor som pratar (eller skriver) om hurvida deras hästar tycker om dressyrarbete eller ej. Personligen så tycker jag att det klingar lite fel i mig när människor säger att "Min häst gillar inte dressyr, den tycker bara hoppning är roligt!" och när någon säger detta till mig personligen så brukar jag alltid fråga varför...
Oftast får jag långa utläggningar på hur hästen blir lat och inte svarar på skänkeln, den blir stark och det är helt enkelt jobbigt och tråkigt att rida dressyr på just denna hästen.
Det är inte fel att eller om man nu tror att det är såhär, men jag hoppas att man isåfall tänker om efter detta! :)
 
En häst blir vad du gör den till, likväl som en häst föds oinriden så är den heller inte utbildad. Det är och kommer alltid vara ditt jobb som ägare/ryttare att lära hästen att arbete är roligt. Arbete SKA vara roligt! 
Har du som ryttare inställningen att hästen är jobbig, den blir stark och svarar inte fram för skänkeln - då är det ditt jobb att lära om hästen så att den istället blir tvärtom. Det behöver inte betyda att det är lätt eller går snabbt, men hästen är en spegel av dig själv och din ridning. En häst kan omöjligt veta hur den ska gå eller hur den ska lyssna om den aldrig fått lära sig det påriktigt.
Man kan jämföra det lite med oss själva, många människor idag tränar på något sätt - kanske lite löpning, ett litet gym hemma eller de åker kanske tillochmed iväg och tränar på gym. Hur många av alla dessa människor föds in i att tycka att träning är det absolut roligaste som finns? Jag har aldrig träffat en enda människa som, utan att ha provat, säger att ut och springa/jogga är det roligaste som finns. Inte heller har jag hört någon säga det efter kanske första gången... Men allteftersom man börjar lära sig tekniken, orkar längre, ser hur man förbättras, orkar mera i vardagen, äter bättre osv så tycker man att det blir roligare och roligare. Det finns dom som heller aldrig kommer tycka att det är det bästa som finns, men de gör det trotsallt för att få lite träning eller så gillar de känslan efteråt? Någon typ av motivation hittar man oftast om man ger det ett tag och sätter träningen i rutin, ellerhur?
Man kan tänka på liknande sätt med sina djur, de föds inte in i att tycka att dressyr (eller hoppning för den delen) är det roligaste som finns. Det krävs träning och åter träning! Givetvis också en hel del uppmuntran från ryttarens sida för att de också ska förstå när de gör rätt... En häst kan ju inte motivera sig med att den tex får en väldigt snygg rumpa av att träna mycket ;) Däremot kan en glad ryttare lära dom att se sambanden mellan vad som är rätt och jag är helt övertygad om att du kan lära en häst tycka något är roligt bara pga du som ryttare uppmuntrar den och ger den dom bästa förutsättningarna!
Skillnaden då mellan hoppning och dressyr är ju att en häst kan se väldigt pigg och glad ut inför ett hinder, den bjuder fram till det och vill över (vilket den också måste ha lärt sig från början för att kunna förstå sig på) och när hästen är trygg i detta och vet att det är just över den ska, så vill den också göra rätt. Dressyrhästar tillåts inte att dra iväg mot dressyrstaketen och springa och spana in saker att hoppa över, utan här är det en annan form av arbete som krävs - den ska vara "laddad" på ett avspänt sätt och med mer avspända rörelser. Även en hopphäst måste givetvis vara avspänd när den hoppar, men helheten är ju ganska olik om man säger så. 
Jag är säker på att hästarna som hoppar tycker om det, och jag tror även att alla dressyrhästar tycker det är urkul att hoppa ibland om man lär dom hur de ska göra! Samma sak när det kommer till de som säger att de bara hoppar och aldrig rider dressyr för att deras häst tycker det är tråkigt, till att börja med bör man rannsaka sig själv - vem är det egentligen som tycker det är tråkigt? Förmodligen sitter det mer hos ryttaren än hos hästen och många gånger är det just också anledningen till att ryttaren tycker det är tråkigt - för den har ju aldrig fått känna på hur det är när det blir rätt?!
Sedan finns det absolut en del hästar som kan tycka att det kan bli tråkigt med för mycket dressyrarbete och att de måste varieras mer osv! Det finns dock till viss del även bot mot detta genom att lära sig hur oändligt mycket man kan variera arbetet i dressyren i sig... Men samtidigt vill jag inte ta ifrån folk som varierar sitt arbete mycket med sina hästar med alla möjliga träningsformer - för det tror jag också är fantastiskt bra! Det jag säger är att de behöver inte vara ett måste för varken häst eller ryttare och det behöver inte kännas tråkigt, ta hjälp av en duktig tränare och berätta om era problem så lovar jag att ni snart kommer se en liten ljusglimt även i den biten! :) Som med allting annat i livet - det blir bättre!
 
 
 


Man behöver kanske inte alltid lägga sig i saker man inte har en aning om...




Har ni sett ett av de senare tillskotten hos Andreas Helgstrand? Det är dessutom fantastiska Emma som rider denna Revolution som är en 3 årig, godkänd hingst och fantastiskt fin!
 
 
När jag såg denna filmen så tänkte jag "jösses vilken tur att inte jag rider den, för jag hade då aldrig orkat ge den så mycket plats i sina rörelser som den behöver.." Här skiljer jag nog mig mot en del andra "hästkunniga" människor. Åtminstone de som själva vill påstå sig vara väldigt hästkunniga...
Jag har full förståelse för att man tycker att aveln är påväg åt fel håll, men det vet definitivt inte denna hästen om och han har själv inget med det att göra. Emma som sitter på är en av de mest sunda unghästberidare jag någonsin träffat, och jag vet också att Andreas själv har ett väldigt sunt tänk kring sina hästar. Men man ska inte glömma att det är också ett jobb för dessa människor och att de faktiskt lever på sina hästar, och ja det kan man också tycka vad man vill om men det är ju faktiskt delvis alla vi som äger hästar som bidrar till att det fungerar så som det gör idag... 
Vilket fall, när jag läste kommentarer kring denna på Facebook så slog det mig för första gången hur gärna jag verkligen ville lägga mig i diskussionen, trots att jag lovat mig själv att aldrig göra det! Diskussion är viktigt tycker jag, men det blir sällan bra diskussioner ändå på ställen som tex facebook. Det blir för många olika typer av hästmänniskor och åsikter som är så långt ifrån varandra att de helt enkelt aldrig kommer kunna mötas och jag är och kommer aldrig vara intresserad av pajkastningen som istället blir.
Hästen var för stor, den var för ung, inriden alldeles för tidigt, Den rör sig för stort, den rör sig för mycket, han går i för högt tempo, den var svindyr och därför fick den inte se något annat än fyra väggar i ridhus, aldrig gå i hage, aldrig ridas ute, aldrig gå utan skydd, sadeln låg fel, den kommer dö i förtid och jag såg tillochmed en kommentar som påpekade hurvida Emma satt på hästen... Sedan ägs den ju utav Andreas och hans träningsmetoder är ju vidriga så - alltså påriktigt?
För det första - Andreas stall är en av få elitstall jag varit i som inte mörkar ner saker och ting såfort man kommer innanför stallens väggar. Jag har sett i flera dagar hur det går till "behind the scences" och har aldrig reagerat på hur någon behandlat eller tränat en häst där. De är fantastiskt skickliga ryttare och hästskötare allihopa!
För det andra - ja, hästen är stor och ung. Men så ser många av dagens hästar ut och de rids många gånger in långt före denna. Jag vet en del andra grenar som börjar träna sina hästar långt innan vi börjat sitta på våra och sedan om det är bra eller ej låter jag vara osagt. Personligen tror jag på att vänja en kropp långsamt vid belastning, även när de är unga (givetvis inte för unga som i mitt tyckte är runt två år och yngre) och det vet jag att åtminstone Emma är otroligt sund med. Hon rider inte sina unga hästar varje dag och även dessa har viloperioder, dessutom går många av dom i både hage, på deras stora galoppbana osv. Det är heller inget de skyltar med för att det ska se bra ut utåt sett utan så fungerar de där, nej de går kanske inte i skog och mark som skogshästarna i Sverige gör. Men jag vet inte hur gärna man vill sitta i Danmark och rida på deras oändliga åkermarker som är förövrigt av näst intill platt mark och dessutom blåser det ju så man nästan förfryser. Jag menar när du istället har allting på denna stora gård som en häst kan tänkas behöva...
Fungerar den i hage så lovar jag att den går ut, men det är klart att det vet ju redan människor som kommenterar att de gör dom inte för att...? De har varit där och sett detta med egna ögon? Njaa...
Den kanske går med skydd? Det kommer definitivt inte vara det den dör av i förtid iaf!
Emma är en av få unghästberidare som jag idag skulle kunna tänka mig själv att ta hjälp av när det kommer till Fonzie, de som känner mig vet att det är väldigt stort med tanke på hur oerhört skeptisk jag är idag till vissa bitar i dagens unghästutbildning. Jag har sett långt ifrån hur alla jobbar med sina unghästar och de finns en hel hög med duktiga beridare, men det är få ryttare jag ser upp till så mycket som Emma och hennes chef/kollegor. Att Emma ens klarar av att rida en såhärpass stor hingst med så mycket power och rörelse med sin lilla kropp och sina alltid lika fina och perfekt "timeade" hjälper, talar ganska mycket väl om hur fantastiskt skicklig hon är. Rör sig en häst såhär naturligt så behöver de gå mycket fram för att ens få plats, och det är ju fantastiskt att hon då lägger sig på en sådan nivå för att anpassa sig efter hästen istället för att plocka ihop den och börja tänka samling? Det hade nämligen många andra ryttare gjort i ett sådant tillfälle och förmodligen aldrig fått någon riktig rätsida på hur denhär hästen egentligen fungerar...
Det finns alltid olika synvinklar på saker och ting, jag kan förstå hur många tänker! Men bara för det så kan jag absolut inte alls förstå varför man behöver uttrycka sig om saker som man inte har någon som helst aning om? Man glömmer också gärna av att det faktiskt bara var ett år sedan som "ryttaren som red Fifty Fifty" höjdes till skyarna efter ett par väldigt fina ord från världens bästa ryttare - Charlotte Dujardin. Då var självklart Emma en helt fantastiskt ryttare och min mail svämmade näst intill över av folk som ville komma och träna för henne. Det är samma skickliga ryttare som sitter på denna Revolution, och jag vet med all säkerhet att hon gör sitt absolut bästa för att få ett så bra grundjobb som möjligt gjort på även denna häst! :)
 
Kom ihåg också att dessa typer av filmer och även bilder som läggs upp på tex försäljningshästar och hingstar är när allting ställs på sin spets, även dessa hästar rids betydligt mer ekonomiskt (om det går) när de rids hemma...


Lång och låg i formen..




Jag frågade ju er för ett par dagar sedan om hur ni gör med era hästar, om ni rider de långa och låga. Jag fick en hel del kloka svar!
Men jag tänkte nu skriva hur jag tänker kring detta...
 
Så till en början måste man se till sin egen häst, har du en häst som gärna blir lång, låg och framtung så ska du absolut inte rida den så jämt. Har du tvärtom en häst som gärna blir kort och hög så är det ju samma där - du ska alltså träna hästen där den är som minst bekväm, oftast... Det är så dom stärker sig.
 
Däremot, oavsett vilken häst jag sitter på (de flesta hästar idag som jag själv rider är mer av det andra alternativet alltså att de gärna gör sig höga i nacken) så börjar jag alltid i en lång och låg form och bara joggar igång.
Jag skrittar alltid först och jobbar i skritten, (om det inte är en väldigt ung häst då skrittar jag fram dom enbart förhand så jag kan börja trava direkt när jag kommer upp för att släppa på eventuella spänningar) sedan börjar jag trava och har jag en häst som gärna blir lite låst i sin rygg så går jag alltid över till att galoppera den lång och låg istället. Kanske tillochmed i lite lätt sits?
När jag känner att hästen har släppt ner mig och slappnat av i hela sin överlinje så börjar jag eventuellt jobba den mer och kanske plockar ihop formen. Har jag däremot ett lugnt joggingpass på schemat så innebär det nästan alltid en lång och låg form genom hela passet. Ska jag tvärtom - träna mer och styrketräning så plockar jag upp dom litegrann allt eftersom. Men känner jag att jag tappar detdär avspända härliga känslan som jag hade i galoppen tex när jag stod där i lätt sits, så brukar jag även mitt i en rörelse, se till att jag kan variera formen.
Om jag nu tex gör en rörelse som är lite samlande som hästen kanske själv tappar lite bjudning i och trycker upp sin nacke, så avslutar jag kanske den övningen med lite lättridning, fram i traven, ner med näsan - tänk och gör om övningen tills jag kan rida den i en avspänd form eller kanske tillochmed göra rörelsen i den långa och låga formen. Det beror ju dock såklart på hur utbildad hästen är, det går inte första gångerna utan då får man kanske nöja sig med en bit i taget. Lite som jag pratat om innan att man aldrig behöver gå över gränsen på det hästen tycker är för jobbigt, utan man tränar dendär gränsen längre och längre framför sig.
 
Jag tycker alla hästar bör få värmas upp och avslutas i en lång och låg form, men det ska ändå vara jobb. Jag ska inte sitta med slängande tyglar när jag värmer upp och noll kontakt. När jag sitter på ryggen så är det jobb som gäller, allt för att hästen ska jobba så rätt som möjligt när jag sitter däruppe. Vi sitter ju trotsallt på ryggar som inte alls är gjorda för att ha oss där, då tycker åtminstone jag att det är viktigt att försöka tänka på hur de bäst bär upp oss på musklerna istället för ryggraden.
 
Det svåraste enligt mig är att få hästen att gå lång och låg men ändå ha ett stöd och att nosen inte hamnar bakom lod. För att komma dit och kunna träna det finns det mycket olika saker man kan träna. Men jag brukar tänka på att ibland sitter jag själv gärna och grejar mycket, vilket nästan hämmar hästen till at ta stöd. Därför försöker jag påminna mig själv att ibland bara lägga fram min hand stilla och vänta på att hästen själv tar ett jämnt stöd. Det är många gånger som hästarna gör det, plus att jag får träna på att jag inte alltid behöver ha full kontroll. Det handlar lite om att ge och ta trots allt :)
En del hästar behöver också gå mer frammåt för att kunna ta stödet längre fram, alltså att du behöver driva fram detdär stödet så du slipper ha glappiga tyglar. Man får prova sig fram litegrann till vad som passar bäst.
Har man en häst som däremot drar iväg i en lång och låg form så är jag noga med att inte sitta och dra den tillbaka, då föredrar jag hellre att hitta på saker hela tiden som gör att den väntar kvar hos mig av ren nyfikenhet. Så jag sitter tex sällan på en sådan häst och rider varv, på varv, på en fyrkant eller en stor volt. Ut och hitta på saker, och det är nyttigt att kunna träna lika mycket i hög form som i låg form :)
 


Att kunna glädjas för andra och för sportens skull!




Alla som läser mycket bloggar och är insatt i just dressyren i denna lilla värld har väl ändå sett att den fantastiska Young rider ryttaren Lina Dolk har fått ta över Kristian von Krusensteirnas häst Biggles?
Jag var nog inte ensam om att bli fantastiskt glad över detta, och detta inte enbart pga att jag har följt Lina ett tag via sin blogg och älskar hennes beslutsamhet och såklart skickliga ridning, utan jag blir också så glad för sportens skull och faktiskt stolt över att en ryttare som Lina får en sådan möjlighet utan att glida på ett bananskal med hästar för flera miljoner sponsrade av föräldrar med så mycket pengar att de inte vet vart de ska göra av allting. Lina har slitit för det, mer än många andra ryttare på hennes nivå och det gör mig stolt! Det SKA löna sig med hårt arbete och beslutsamhet och det är hon verkligen ett levande bevis för tycker jag :)
Det finns massvis med duktiga ryttare som såklart också sliter mycket för att nå framgång och jag hoppas verkligen alla tar detta som en extra sporre att allting går, men just hästsporten kräver att du är målmedveten. 
Jag vet så många ryttare som likt jag själv tex åkt till duktiga ryttare för att jobba och träna, 90% av dom har också kommit tillbaka efter någon eller några veckor och talat om/ojat sig över hur mycket boxar de fick mocka eller hur många hästar det fick borsta och alla långa dagar i stallet - vilket är den hårda verkligheten när det kommer till att lyckas inom ridsporten! Det är så mycket mer "skitgöra" än vad tiden på hästryggen, men är man beredd på att göra det som är tråkigt så kan man också sedan få göra det som man verkligen älskar...
 
Så frågan är, hur mycket brinner vi för denna sporten? Där är Lina en stor förebild för både äldre och yngre tycker jag.
Med detta sagt vill jag också säga att det är inte Biggles själv som kommer göra att Lina kommer lyckas, det kommer hjälpa henne på vägen såklart men det är aldrig lätt att bara ta över en såpass skolad häst! Snarare tvärtom...
Däremot kommer hennes målmedvetenhet vara det som gör att hon kommer lyckas till varje pris, oavsett vilken häst det är hon sitter på!
 
Om Goodie inte kommer tillbaka till samma nivå som förr så ska jag leta upp en junior som kämpar sig frammåt, Goodie är visserligen inte riktigt på Biggles nivå men hade ändå varit en fantastisk juniorhäst! Så kan jag fortsätta vara en del av både honom, och förhoppningsvis en glad juniorryttares framtid! Sådant behövs i den här sporten!
Kristian och Biggles i Falsterbo i somras. Ska bli toppenkul att följa honom med en ryttare som Lina!


Att ge beröm när det blir rätt!




Ett inlägg värt att återpubliceras :)
 
Jag läste för länge sedan någonstans om en tränare som frågat sin elev vad klockan är.
Eleven svarar att klockan är 3...
Tränaren frågar vad klockan är.
Eleven svarar att klockan är 15...
Tränaren frågar igen vad klockan är.
Eleven svarar att klockan är 15.07....
 
Eleven kommer fortsätta att ändra sitt svar tills tränaren talar om att det var rätt ellerhur? Eller att tränaren åtminstone på något sätt bekräftar att denne är nöjd med svaret...
 
Såhär fungerar också hästar, och det är vårat ansvar att tala om när hästen helt enkelt gör rätt. Jag kan nog upplevas tjata om att ge hästen en klapp, eller berömma via rösten och jag har tillochmed fått en kommentar en gång om att det ser löjligt ut att jag ser så glad ut och klappar min häst - att det är tillgjort! Ja, då får man väl isåfall tycka det, jag tycker om att säga till mina hästar när dom är duktiga. Jag vill att dom ska veta att dom gör rätt och jag vill att de ska få känna skillnaden när de hittar vad det rätta är och vad jag faktiskt ber om...
Jag tror att detta är en del av att göra hästen glad i att arbeta, och det tjatar jag om varenda dag! Hästen ska vilja göra rätt, men då måste ju vi också lära den hur den ska göra och varför. Fortsätter vi hela tiden på samma sätt, varken säger bu eller bä så vet ju egentligen inte hästen vad den gör som är bra eller dåligt...
Men berömmer man en häst så är den smart nog att snart kunna förknippa ett ord eller en klapp till något positivt och sedan sätta ihop detta med något bra, och detta i sin tur hjälper dig i din utbildning med hästen! Du kan tala om när den gör rätt och båda blir faktiskt mer nöjda och glada!
Man kan aldrig ge för mycket beröm och framförallt inte när man lär hästen nya saker.
 
Men visst är det tänkvärt?
 


Kommer vi någonsin dit igen?




Jag går varje dag upp och ner i mitt tänk kring Goodie, hur mycket ska jag hoppas och tro på att han kommer tillbaka? Jag har lovat mig själv och honom att ge det en chans, men någonstans säger magkänslan att jag inte ska hoppas för mycket med risk för att bli otroligt ledsen.
 
Jag är inte ett dugg intresserad av att sitta och traggla Msvb/Msva klasser med Goodie, med en annan häst hade det varit helt annorlunda! Men jag vet ju vart jag och Goodie var påväg när skadan dök upp och då var vi snarare på gränsen att lämna dessa klasser helt... Detta är inte för att det är "lätta klasser" för jag minns fortfarande känslan när jag skulle rida min första Msva och hur mycket jag gått runt och tänkt hur svårt det börjar bli, och jag tycker samma sak fortfarande... skillnaden är att jag nu sett vad vi kan och jag vet att vi hade en eller några växlar till!
 
Dagen innan Goodie skadade sig red jag igenom Inter A för min tränare Jenny som dömmer själv i holland, tom small tour (än sålänge). Trots att jag kom ganska oförberedd inför denna programridning så att jag gjorde en hel del slarvfel (typiska sådanna man gör när man inte har programmet hundra procent i ryggmärgen) och dessutom red på en 10 meter kortare bana (det gör att vissa linjer blir extremt tajta!) så gav hon mig ett slutresultat på strax över 67%...
Att gå från programridning till riktig tävling är såklart helt annat, men han var så otroligt fin där precis innan skadan och då kändes det att han ändå bara var i precis början av sin uppgång. Tänk då vad vi hade kunnat träna denna vintern!
Jag tror inte Goodie är en GP-häst som kommer ligga i toppen i de klasserna, men så som han gick där precis innan han skadade sig fick mig att tänka att GP absolut inte var långt borta att faktiskt kunna kvala till och sedan starta! Det var också min tränares ord och mitt nya mål att kunna göra det om kanske 1 år eller så...
 
Jag kommer ihåg hur jag satt och red Inter A programmet där för Jenny, med lite ångest över att jag inte hade tränat mer på hela programmet och själv blev förvånad över hur Goodie var precis med mig och nästan hjälpte mig igenom det som jag förstörde med att inte komma in i rörelserna väl förberedd. Det är också så typiskt honom, att göra precis allt han bar kan för mig, om det så innebär att jag sätter honom i en dum sits innan så försöker han ändå.
 
Däremot är jag så otroligt glad att jag var lite väl impulsiv och startade dendär första Inter 1an i våras, för detta gjorde att jag vågade mig ut i dessa klasser två gånger till, med långt ifrån perfekta resultat men ändå helt fantastiska procent, med tanke på alla onödiga missar. Hade jag inte startat honom den första gången där så hade jag fortfarande aldrig ridit svår klass med honom och det är jag så otroligt glad och stolt över att vi gjorde! Så någonstans känner jag ändå att vi klarat lite mer än vad vi kanske borde och vi avslutade med flaggan i topp, men jag tror både jag och Goodie hade velat visa litemer och jag kan inte låta bli att hoppas så innerligt att vi får göra det igen och känna att vi är där vi avslutade där i början av oktober...
Vi ska komma dit igen, och inte för att bevisa för någonannan, vi ska bevisa enbart för oss själva att allting går bara man vill... Det finns heller ingen häst jag hellre gör denhär resan ihop med än just Goodie, han är värd varenda minut!
 
 


Att ta sig över den magiska gränsen?




En sak som man ofta stöter på båda i bloggvärlden/internetvärlden men också en del ute i "verkliga livet" i olika stall är uttryck från tränare, ryttare och flera bloggare faktiskt, som är i stil med "det är dags att ta sig till nästa nivå nu, det är dags att börja sätta press på hästen - det är bara att rida igenom!"
Det finns såklart olika betydelser av detta beroende lite på hur man tänker och vad det är för typ av häst och ryttare, men det gör mig otroligt upprörd när människor pratar om hästar som börjar stegra "bara för att man puschat dom till nästa nivå och då måste man rida igenom det.."
För det första, har du puschat en häst till att ta till utvägar som tex stegring, så har du puschat hästen alldeles över dennes förmåga, och förmodligen även din egna. Har du puschat en häst till att den har panik och inte längre vill gå fram så hoppas jag att du som ryttare sitter av och tänker igenom dina egna misstag istället för att "rida igenom det"... (dock kan det finnas hästar som tex stegrar av andra anledningar eller är istadiga pga många olika orsaker, men det är inte det problemet som detta inlägget riktar sig till, så ni vet!)
Du som ryttare måste hela tiden vara lyhörd på vart hästens gräns går, du kan absolut nosa på dendär hårfina linjen ibland men jag tycker aldrig att man ens ska behöva tänka tanken på att gå över denna linje "bara för att..."...
Nej, det stärker inte hästen och nej det gör inte hästen mer ridbar, nej den behöver inte detta och nej hästen är inte bara dum... Jag är inte så förtjust i något av dessa uttryck som ni kanske förstår?
Ridning handlar faktiskt om att man ska lära sig att arbeta ihop som ett team och det är du som ryttare som ska föreställa den smarta av er två, vilket innebär att det är du som ska forma och motivera er båda till att prestera så bra som möjligt... och Rom bygdes inte på en dag heter det ju, det gäller ungefär samma sak när man tränar hästar.
 
Jag vet att det finns tusentals olika anledningar till att hästar väljer att ta till olika vägar för att både slippa undan och för att de inte orkar eller som i ganska många fall - har ont! Men det jag nu ifrågasätter är hur en del människor resonerar kring det och hur de sedan hittar en lösning som många gånger både blir farlig och enligt mig inkorrekt. I flera av fallen jag själv sett så finns det så mycket trevligare lösningar många gånger än de som ryttarna eller deras tränare väljer...
Jag tror på att leka fram saker och ting, en del hästar vet jag kanske med mig går att "puscha" mer och andra mindre, men det känner man ganska fort. När man är strax under den hårfina gränsen så måste man leka lite ihop med hästen, det behöver inte vara blodigt allvar hela tiden. Det ska inte vara perfekt från början, det kanske är ett halvt steg som är i närheten av så bra som du egentligen ville men det var påväg och hästen förstod ändå någonting - då är det bara en enda sak som gäller, överdrivet med beröm! Om det handlar om rösten, klappar, busgaloppera lite, gör vad man vill och vad man är bekväm i men de ska få reda på att det gör något bra - det är så man kan puscha den magiska linjen/gränsen framför sig istället för att bestämt bara gå över den, fightas medvetet och sedan få en häst som gör något bara för du har brutit ner den... Det är inte ridning för mig!
 
Som jag har skrivit finns det enormt många anledningar till att det blir på ett visst sätt med en del hästar och det finns hästar som är både svårare och lättare här, men jag tror mycket på att om du är lite smartare och hittar lite nya vägar så kommer det lösa många problem isåfall. Att leka fram det som hästen tycker är svårt är i mina ögon mycketmer trevligt och fungerar allt som ofta för de hästar jag suttit på!
Med att leka fram olika rörelser eller styrka kan innebära väldigt mycket! Vi säger att en häst har otroligt svårt med förvänd galopp tex, det sista du ska göra då är att nöta 180 varv i förvänd galopp! Då kommer hästen fortsätta förknippa det som den har svårt för med något som är ännumer jobbigt, tråkigt och dessutom blir den på ryggen sur när hästen bara helt enkelt ger upp för den både är psykiskt och fysiskt trött.
När jag lär in nya saker så gör jag det alltid bara en gång, kanske också bara åt ett håll, och kanske det bara blir 2 steg? Vem bryr sig? Det gick och hästen ska då få reda på att den är bäst i världen så att den lär sig att när den gör just den jobbiga rörelsen, så får den uppleva något positivt - direkt!
Goodie kan tex bli lite stressad i piaff och passage så varje gång när vi började träna på detta så brukar jag stå i lätt sits efter och klappa om honom massvis, samtidigt som jag ber honom att gå fram och fortsätta trava, det är både lätt och avslutas positivt och okomplicerat! Vi har visserligen kanske inte gjort en perfekt övergång till trav igen efter tex passagen, men en sak i taget! Den kommer sedan den också... Det är så man flyttar fram den magiska linjen framför sig på ett trevligt sätt, utan att aldrig behöva gå över den.
 
 
 


Förtroende när det är som viktigast!




Jag fick för ett tag sedan en kommentar av en läsare som sett att jag varit hos Florian och Cecilia, och jag har faktiskt väntat med att skriva detta inlägg för jag vill absolut inte "hänga ut" denhär läsaren! Jag vet med all säkerhet att hon skrev den i all välmening, och det var väldigt intressant det hon skrev - jag tog det till mig, men jag ville också skriva hur jag tänker! (som sagt, inget mot kommentaren, den var skriven på ett sätt som enbart visade att hon brydde sig så jag blev uppriktigt bara glad - tack! :))
 
Kommentaren handlade om hur personen själv har upplevt det på samma klinik och med samma veterinärer som jag själv använder, och som ni förstår hade hon inte riktigt lika mycket positiva upplevelser som jag har - detta vill jag skriva om!
 
Jag själv har besökt nära på alla kliniker i detta området och jag har under många år haft en rad olika veterinärer som kikat på mina hästar, men jag har under många år känt en saknad av att ha en veterinär som jag kan prata med påriktigt! Med det menar jag bolla idéer och tankar, men också som känner till både mig och mina hästar. Det är oerhört viktigt i mitt tycke att kunna ha en sådan relation till en veterinär när man satsar högt med sina hästar! Veterinärerna är ju "tyvärr" en stor del i själva satsningen!
Från första gången jag kom till Florian och Cecilia har jag kännt ett enormt förtroende för dom och Cecilia har jag under en längre tid också pratat mycket med om när det varit någonting med mina hästar, jag har precis den relationen till henne som jag under så många år verkligen har saknat och jag är så oerhört tacksam för det!
 
Jag har ju själv länge sökt hjälp på tusen olika ställen inom vården, och jag har träffat på så många olika typer av läkare och specialister så jag håller inte ens räkningen. Däremot kan jag räkna på en hand hur många jag fått förtroende för och som jag litar på! Trots att dessa läkare sällan säger precis det jag vill höra, eller nästan aldrig, så tror jag på det dom säger och jag litar på deras ord. Men jag vet också att de har fel ibland, de har vissa områden som de är bättre på eller kanske mindre bra på och dessutom är de "bara" människor så självklart kan de göra fel!
För min del så gör inte det så mycket för har jag gett mitt förtroende till dom så måste jag någonstans bestämma mig för att lita på dom hela vägen, annars blir det inte helt rättvist!
Jag har själv varit med om många och alldeles för stora brister inom vården av både mig själv och mina hästar, inte minst Goodie, och flera gånger har jag förlorat detta förtroende och gått vidare till något annat eller någon annan pga detta och jag tycker inte det är något fel alls. Men när jag sedan hittar någon som jag känner detdär extra för så får man någonstans acceptera att dessa människor kan omöjligt vara bäst på allt, jag kan omöjligt hålla med om precis allt de säger och gör men det är vid det tillfället jag får välja att antingen gå till någonannan eller helt enkelt lita på min egen magkänsla och ha kvar detdär förtroendet som jag ändå fått.
Självklart ska man inte gå med på vad som helst och som sagt, ibland kanske man behöver ta hjälp någonannanstans också. Men ibland kanske det också är bra att ha lite is i magen för allas skull känner jag?
 
Jag har flera veterinärer och kliniker som jag hade kunnat skriva illa saker om här på bloggen, men som jag är säker på att flertalet hästägare är toppennöjd med. Detta är nu absolut ingenting mot er som pratar/skriver dåligt om någon veterinär eller klinik, jag har full förståelse för att ni tappat förtroendet för någon som inte behandlat er ögonsten på rätt sätt, men jag tror att det finns lika mycket behandlingssätt som det finns antal veterinärer här i världen! Det kan också vara med varierande reslutat kanske, men många gånger kan de nog ändå uppnå samma slutmål faktiskt... Litegrann som vi själva behandlar våra hästar på olika sätt, så finns det ju inget direkt som säger att man gör precis så eller det är just dethär som är rätt. Så är det ju också för veterinärers del och det jag nu vill komma till är att man får väga för och nackdelar helt enkelt, ingen kan göra och ha helt rätt jämt - vi är alla bara människor! Men för mig personligen så är det så otroligt viktigt att kunna prata med en veterinär som tror på mig och det jag gör och säger, Cecilia är guld värd i mina ögon och dessutom kompletterar Florian där hon är osäker och jag är så fruktansvärt glad att jag hittat dom båda! De andra i stallet är också hos dom nu när de är iväg med sina hästar och alla jag själv känner pratar bara gott om denna klinik, men självklart vet jag att alla omöjligt kan vara nöjda och det är inget fel på varken hästägare eller veterinärerna i sig anser jag! Båda gör sitt bästa och vill det bästa för hästen :)
 
Samma sak gäller för tex tränare, jag har nog aldrig haft en tränare som har precis allt det jag vill ha och letar efter (jo, en har faktiskt det men denne har jag inte möjlighet att rida för tillräckligt ofta..) men jag har förtroende för några och tror givetvis på det dom säger. Men är det något som saknas så kanske jag kompletterar det med något annat, men jag tror fortfarande helhjärtat på det varje tränare gör - för att jag tycker det är så himla viktigt!
Det blir inte riktigt rättvist för någon annars...
En och samma tränare kan omöjligt vara bra på precis allt, och den har heller inte sett alla typer av problem och löst dom. Men ibland går det bra ändå, för att man just har lite is i magen och en bra kommunikation.
 
Hoppas ni förstår hur jag tänker och som sagt förstår jag er som också tänker på detta sätt jag nämt, alla veterinärer, hovslagare, tränare, equiterapueter etc. är inte bra för alla, och det kanske inte är meningen heller. Men får du förtroende så välj någonstans att tro på det dom gör och säger, och/eller gå annars vidare till något annat som passar er bättre helt enkelt. Men när ni känner att ni hittat rätt - håll hårt i dessa personer för att få den bästa relationen, för som sagt, ibland kan det vara mer värt än någonting annat! :)
 


Design av Nora Bååth | Tjäna pengar på din blogg | >